Lars har flera gånger berättat för oss andra i "tisdagsklubben" om gården Klosterorlunda på Östgötaslätten söder om Vadstena och öster om Tåkern; om hur en av Linnés lärjungar, Mathias Wallberg, någon gång under åren från 1740 och framåt här anlade en av dåtidens förnämsta trädgårdar i landet.
Östgötaskildraren P.D.Widegren skriver 1828: "Den wackra Trädgård, der framlidne Förste Landtmätaren Mathias Wallberg, en af ortens snällaste Botanister, uppdrog så många sällsynta Wexter, underhålles ännu".
Af Pontin säger i sina samlade skrifter: "Orten hade åtminstone för 20 à 30 år sedan sin botaniska trädgård vid Kloster-Orlunda, varest den skicklige prem. Ingeniören M. Wallberg då nedlagt en rikt belönad möda".
Lars ville gärna att vi andra skulle följa med för att med gemensamma ögon försöka finna eventuellt kvarvarande spår av trädgårdens ursprungliga flora. Alltså kontaktade han nuvarande arrendatorer och ordnade en liten exkursion dit, efter positiv respons från det unga ägarparet.
Det ska jag säga direkt, att de stora överraskningarna uteblev. Av den ursprungliga trädgårdsanläggningen fanns inte mycket, om ens något kvar. Istället såg vi en tämligen ordinär flora, där gräsmattor, utvuxna träd, små grupper av buskar och rosor samt rabatter i välskött skepnad stod som huvudintryck. Men visst fanns där några små pärlor undangömda.
Där gräsmattorna inte var klippta bredde en tät bladmatta ut sig bestående av diverse liljeväxter, allt i en saftigt grön färg mestadels utan blommor. Områden med pestskråp fanns också samt ett hörn med nyplanterad bok, som förväntades bli en hett önskad bokskog. En liten damm var också på plats och vid denna stod en riktigt gammal, vitt utbredd idegran av mäktiga dimensioner.
Nog kände vi att just denna mycket väl kunde vara planterad av Mathias Wallberg själv. Idag var den "ett perfekt klätterträd för gårdens fyra pojkar".
Lika gamla som idegranen tycktes några andra gårdsträd också vara, bland annat det nya rotskottet av en vindfälld robinia, en vackert formad naverlönn samt ett par rejält medtagna och grånade avenbokar.
Vildtulpan, Tulipa sylvestris
Men det var när vi kom till gruset framför gårdens flygel som framför allt Karin riktigt hajade till. Där växte hennes "älsklingsblomma", den gula vildtulpanen. Först då förstod vi att alla dessa blågrå blad överallt i oklippta gräsmattor nog var det vegetativa resultatet av just denna vackra blomma.
Bladmassan av förmodade vildtulpaner är verkligen massiv. Notera att det emellertid är en svalört som blommar lurigt mitt i bilden och inte en tulpan.
Ännu mer överraskade blev vi av att hos de blommande vildtulpanerna vid flygelväggen finna en för oss en obekant "stjärna". Vi letade i våra floror och fann dess namn:
Skymningsstjärna, Ornithogalum boucheanum.
I floran är denna växt, ursprunglig från västra Asien, endast noterad i Skåne men säkerligen finns den inplanterad i trädgårdar på fler platser i vårt land. Intressant är dock, att Emma på gården, berättar att den här "växer spontant och är inte planterad av oss".
- Här borta någonstans har jag tidigare funnit en gul nunneört, säger Lars.
Vi finner den och även något mer; en nunneört som vi kommer att fundera över. Runt omkring oss ser vi arten smånunneört, men just här, i ett frodigt och mullrikt parti i närheten av den stora idegranen och den gula nunneörten, växer några exemplar som är högre och gängligare samt tycks ha mer rundade blad.
- De liknar "Gotlandsnunneört", säger Sverker när han kollar i floran. Vi andra håller med och noterar att det i så fall handlar om en hybrid mellan stor nunneört och smånunneört, beskriven 1991 och funnen på Gotland.
Detta måste kollas upp förstås. En expert måste rådfrågas. Ergo - jag ber att få återkomma i ärendet! Se nedan!
Vi avslutar vårt besök i lä i magasinshallen med en kopp kaffe och ger oss sen iväg hemåt över slätten till ackompanjemang av Klosterorlundas tutande skogsduvor. Ulla och jag tar vägen över Orlunda för att titta till "Slättens katedral". Den är alltid värd ett besök.
Nu har jag fått svar från Torbjörn Tyler i Lund som kort och gott svarar att det är smånunneört, Corydalis intermedia. Så var det alltså med den saken. Utseendet ligger uppenbarligen inom artens normala variation och troligen är det så, att de här individerna stod i mera bördig jord och i skyddande halvskugga. Tack till min hjälpare!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar