Den satt plötsligt där på tegeltaket vid Stugan. Och som så ofta var det att jag hörde den, som det första; det där vårligt fina ärlekvittret, väldigt typiskt. Jag vände mig bort från björkarna där jag höll på att klippa ris till påsk, spanade mot ljudet och sökte med ögonen efter årets första sädesärla.
Sädesärlan har anlänt, i år en vecka försenad.
Den satt i solen vid nockkanten och putsade sig på bröstet, sen spanade den runt lite och fortsatte därefter med bestyren, då och då lätt "zirpande", som för att berätta att den tänkte bli kvar vid sin tilltänkta boplats.
Alltid lika förväntad och efterlängtad, som ett första säkert vårtecken, ger sädesärlan också besked om att ännu ett år har gått, ett år med min ständiga trängtan efter upprepningens tjusning i form av dess skepnad på tegeltaket.
Tillägg några timmar senare:
Det diskuteras just nu i nätverken för fågelskådare vad som är vad, av datumflyttare kontra väderflyttare, som om naturen skulle vara så kategorisk. Ibland snor åsikter in sig i sig själva, menar jag, ty det finns förstås ingen klar gräns mellan dessa två ordningar, alla fåglar är både ock!
Sädesärlan är inget undantag. Den är biologiskt anpassad till att komma tillbaka till våra breddgrader i perfekt tid till de första fångstbara insekterna, vindsflugor och annat. I min hembygd händer detta normalt den första veckan i april, så där runt 5:e april, men i år med återkommande vinter fördröjdes anländandet tills förutsättningarna åter fanns på plats, runt en vecka senare. Det hela är tämligen självklart - både datumflyttare och väderflyttare!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar