Jag hade en föreläsning i Eksjö SPF igår och imorgon far jag till Senioruniversitetet i Jönköping. Två olika program är det men oavsett så, knaprar allt sådant mycket förberedelsetid. När allt till slut är färdigt, passar jag på att slita mig fri för andas genom att fara ner till Stugan vid Tåkern en stund.
Två fina snokar springer jag på, en har hunnit hela vägen ner till vattnet vid båtplatsen och en ringlar iväg över fjolårsgräset genom betet. Detta är nu ingenting mot det vi upplevde i snokväg under helgen vid Naturum. I området noterade vi alla tillsammans, vuxna och barn, minst trettio olika individer; somliga i riktiga parningshien och de flesta alldeles oförskämt orädda, eller kanske snarare upptagna. En fantastisk upplevelse blev det för oss. Den kommer vi att tala om länge!
Det som avgjorde mitt beslut idag att ta en liten paus vid tåkernstranden var att jag hörde om årets första lövsångare från Sättuna vid Roxen igår. Jag tänkte, att finns de där så finns de säkert här.
Lövsångare i knoppande hägg.
Mycket riktigt, i al och häggkratt vid kanalen, faktiskt redan från Stugan, hörde jag nu årets första - den bästa - som mestadels höll till högt uppe i en stor blommande sälg men alltemellanåt närmade sig grönskande häggbuskar. Stor lycka förstås, ett vackert steg på vägen!
Jag satte mig på kanoten en stund. Vinden snåldrog från nordost men i lä av vassen en liten bit ut, tänkte jag, kan jag nog ta en försiktig sväng, inte så långt, bara några paddeltag. Det är lite tradition.
Jag hade snart sällskap i kanadensaren av flera små svartbruna jordlöpare. Jag kände igen dem som vasskärrlöpare, Agonum thoreyi; en art som är mycket allmän i den fuktiga och dunkla miljön på Tåkerns vassbotten.
Här och där längs vassbården finner jag flytande men förankrade och insnärjda jordstammar av växten sprängört, redo att sätta fart på växandet. De påminner en del om selleri och är också släkt. Men pass på - sprängört är en av våra giftigaste svenska växter. Den förorsakar en del kreatursdöd på blöta beten, då djuren utan vilja trampar sönder växten, varvid omgivande vatten blir farligt att inmundiga.
Videbuskagen som alltmer tar över delar av den tidigare så uniforma Renstadvassen börjar blomma så smått och lockar förutom en sjungande sävsparvhane i nästan varje buske, även bin och humlor, så att luften blir till surrande flöjtdiskant över rördrommarnas alla bastubor.
Till slut noterar jag att åren lunkar på. De små alarna som slog rot någon gång i början av 70-talet vid kanalbanken har vuxit ut till rejäla träd. De börjar bli gamla; så ock jag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar