19 mars - Sveket

De är inte endast ett svek.

- Det känns faktiskt brottsligt, säger min vän Sven då vi talade om det hela i min ateljé häromdagen.
"Brott mot mänskligheten närmare bestämt. Mot dagens och framtidens", kompletterar Sven i en kommentar nedan (19/3).

Att det stora verket om svensk natur och artkunskap - Nationalnyckeln - var hotat, fick vi prenumeranter besked om för över ett år sedan. Regeringen hade nämligen tillsatt en utredare som helt enkelt föreslog nedläggning och om detta har jag skrivit tidigare här i min Naturliga Dagbok.

länk 1
länk 2

En proteststorm utbröt förstås vid tillkännagivandet, bland det relativa fåtal av Sveriges befolkning, som är engagerade i detta fantastiska och unika projekt. Namnlistorna omfattade till slut ändå tusentals protesterande som alla krävde fortsatt utgivning, långsiktighet och utlovat åtagande.

Men att lägga ner Nationalnyckeln var uppenbarligen ingen stor grej för regeringen; knappast en väljarfråga om man så säger, så nu verkar beslutet vara definitivt. En liten trycksak damp nämligen ner i lådan för någon vecka sedan med "Prenumerationsinformation våren 2013"

Allt är över. Nationalnyckeln går från att vara ett svenskt nationalepos till att bli digital rådata i en informatonsbank.
Man anar tårarna och ilskan mellan raderna i informationsbrevet och jag gråter öppet av både ilska och besvikelse. Det är förskräckligt det som har hänt! 
Tyvärr verkar det hela också ske tämligen obemärkt. Det så kallade stora svenska naturintresset visar sig vara en lätt slaktad papperstiger för en cynisk och ointresserad regering. I detta nu handlar det om 10 miljoner kronor - en struntsumma i Sveriges totala budget. Ett enda JAS-plan kostar t ex 580 miljoner kronor. (Länk)

Projektet startade för flera år sedan med miljöpartiet som pådrivare i en socialdemokratisk regering. (Det är andra tider nu). 
Att i en vacker bokform presentera alla Sveriges arter - växter och djur - under ett långsiktigt och unikt åtagande väckte berättigad uppmärksamhet i vår omvärld. 
Mängder av författare och illustratörer kontrakterades för medverkan under kommande år och tusentals prenumeranter anslöt sig till projektet. Jag är en av dessa!
Det är ett svek mot alla inblandade det som nu hänt - och jag håller med Sven om att det nästan är att betrakta som rent brottsligt att göra så här.

Hittills har fjorton fantastiska band kommit ut. Dessa är helt enastående i sitt slag - konstverk helt enkelt - med en inneboende kunskapsbank av stort mått tillika mycket essentiella för vetenskapen.

Jag vägrar se ett slut på historien. Något måste göras. Jag hoppas på en förändring allra senast till nästa höst. Som så mycket annat handlar nämligen resursfördelning och handlande till sist också om politik.

25 februari - Om Cordelia Edvardson och brandmöss och långsamhetens lov

.
"För att livet ska bli något mera uthärdligt bör man tro på under", skriver Cordelia Edvardson som titel på sin sista bok som kom ut i december 2012. Cordelia hann precis med denna utgåva innan hon avled den 29 oktober i en ålder av 83 år efter ett synnerligen mångfacetterat liv, även som traumatiserad överlevare ur Auschwitz koncentrationsläger.

För ett par år sedan berättade Cordelia i ett dagsverskåseri i SvD att tillkännagivandet av fyndet av den nya däggdjursarten brandmus, som jag var inblandad i, hade spelat en stor roll för henne personligen och nu läser jag att detta också bekräftas i hennes sista bokverk.

ISBN: 9789187347054

Här är den textpassage som berör ämnet:

"Visst är jag mycket av en asfaltblomma, särskilt mörka vinterkvällar när innerstadens gator glittrar och tindrar av fantastiska ljusinstallationer, folk strömmar in och ut ur pubar och restauranger och ungdomsgäng letar efter nya vattenhål. Då sänder jag en medlidsam tanke till alla villa- och radhusägare som visserligen har skogen runt knutarna - men just inte så mycket annat.

Men så en lördagsmorgon råkade jag lyssna på `Naturmorgon` i P1 och min själv- och världsbild förändrades.  Jag mötte BRANDMUSEN! Ni är förlåtna om ni aldrig hört talas om brandmöss, sådana har nämligen inte tidigare funnits i Svea rike. Nu finns ett enda, ömt vårdat exemplar hemma hos Gebbe Björkman, mannen som uppmärksammade att brandmusen hittats på en fabrik i Ödeshög, men först inte vågade tro på sin lycka, utan misstänkte att det rörde sig om den mycket vanligare buskmusen.

När han beskrev sitt fynd för en expert på Naturhistoriska riksmuseet beskrev han nykomlingen som 
`ett litet brunrött knyte av en husmus storlek med svart ål (streck) längs hela ryggraden. Svansen är ungefär kroppslång, den har små runda öron och pliriga, blanksvarta klotögon. Så näpen!` Jo, experten bekräftade Gebbes diagnos. Han hade hittat Sveriges första brandmus. Men för att vara riktigt säker på saken vill experten ha foto på brandmusens överläpp, den ska vara kluven. Det var den och en stolt Gebbe utbrast: Klockren brandmus!

Om utrymmet tillät skulle det finnas mycket mer att berätta om vår nya svenska medborgare brandmusen. Mina känslor berörs dock mest av det slags människor som besitter tålamod, den uppmärksamhet, ödmjukhet och blick som krävs av den som vill tyda naturens tecken. De sjunger en hymn till långsamhetens lov."

Jag tackar och bugar, Cordelia. Hoppas att du hör mig i din himmel! Jag blir stolt och glad över epiteten du ger mig. Oftast blir man ju kallad naturnörd och naturmupp istället och det är gott med omväxling.

Jag sätter in en bild på den berömda brandmusen och hänvisar till högerspalten här intill där du kan klicka dig vidare och läsa om fyndet av denna nya däggdjursart i Sverige. 
Sen vill jag också passa på att ställa till rätta fakta i frågan och meddela att det var min vän Christer Ericsson som fann och tillvaratog ett antal brandmöss vid Flensteds livsmedelsfabrik vid Hästholmen vid Ödeshög, men att jag var den som artbestämde, dokumenterade, höll vid liv nästan ett år för vetenskapens skull och  dessutom presenterade allt i vetenskapliga fora.

Tänk vad en liten brandmus kan betyda!