22 mars - Stockholm, Carl Larsson och refusering.

Vi är just hemkomna efter en visit i Stockholm. Under resan mötte snön och hemma i Ödeshög ligger nu resterna av någon centimeter kvar och det känns kallt och rått.

*

Vi hälsade på Valdemarsudde och den nya utställningen med Carl Larsson - Ulla, Hanna, Jorge och jag - fyra gäster bland många hundra andra. Det var välbesökt alltså, intresset stort och samtalen runt verken var intensiva; detta är ju en av våra stora och folkkäraste nationalmålare.

Jag har naturligtvis sett C.L:s konst flera gånger tidigare, på Sundborn bland annat, på olika utställningar och i museer samt i form av mängder av reproduktioner på kort och i böcker. Men det är alltid kul att få se en gång till, verkligen studera hur han gjorde på riktigt.

"Jag lutar mig över avspärrningarna så gott det går hela tiden med mina läsglasögon på näsan".

Utställningens höjdare, tycker jag är en akvarell som Carl Larson gjorde under sin vistelse i Paris, där han friade till Karin Bergöö 1882. Han målade ett kärleksfullt porträtt av henne i klassiskt franskt friluftsmåleriskt maner betitlat - Bruden.
.
Denna målning är aldrig visad tidigare i Sverige och den gjorde ett djupt intryck på mig och de flesta besökare; ett oerhört romantiskt måleri som knappast förekommer idag.
.
Att jag dessutom råkar komma över en bild av detta porträtt är förstås en gåta som aldrig får något svar.

Mina intryck av Carl Larssons måleri är blandade. Jag tycker att hans tidiga period, den i Frankrike är den bästa. Den är full av ljus, luft och impression. Senare blir allt liksom tillrättalagt och illustrerat - färglagda teckningar mera. Vi i vår lilla grupp är alla överens om detta.

*

Efter Carl Larssonutställningen igår åkte vi idag ut till Väsby akvarellsaolong för att bese utställningen där. Det blev en personlig besvikelse, ty mina tre verk var inte antagna och inget meddelande därom hade heller nått mig. Jag tröstar mig med att jag sannerligen inte är och aldrig har varit ensam därom.

Även själve Carl Larsson rönte samma öde. Så här skriver Torsten Gunnarsson i verket Carl Larsson, Wikens förlag 1992:
"Refuseringen (på Salongen) markerade det slutgiltiga nederlaget i Carl Larssons kamp för erkännande, lika lite framgångsrik i hemlandet som i Frankrike. Utan stipendium och utan tillträde till Salongen tycktes alla vägar stängda. Efter att ha skurit sönder sin målning i stycken, som delades ut till vännerna, insjuknade han försvagad av svält och umbäranden".

Att söka sin framgång i konsten är sannerligen en svår konst. Trots trettio mycket lyckosamma år som fri konstnär möter jag ännu hinder.
Nu är jag åter hemma i min vackra ateljé, slickar mina själsliga sår och försöker ge igen - med min, alldeles egen konst - som alltid revanschlysten.

Jag skiter väl i en liten akvarellsalong norr om Stockholm förresten. Ibland fattar jag faktiskt inte varför jag ändå envisas - det är väl den gamla självhävdelsen - igen.