20 mars - Vårdagjämning på Omberg

På Omberg - bland jätteekar och idegranar

Ungefär vid soluppgången kommer vi fram till Älvarum, Lars och jag, för vår vandring längs bergsbranten någon kilometer norrut på Omberg. Det är planerat och förberett, termosen är med och långkalsongerna på och det är tänkt att hackspettarna skall vara på alerten för vår skull.

En mäktig eklåga lagrar vintern ytterligare någon vecka.

Så blir det nu inte riktigt. Himlen är grå, temperaturen strax under noll och vinden ökar från syd och kanske är det detta väder som inte stämmer, det svårt att säga, men idag är en tvekande gröngöling allt vi hör i hackspettväg, trots att här har räknats in minst fyra mindre hackspettar, ett antal större hackspettar och spillkråka alldeles nyligen.

Granskogen är döende här. Stormen var förtruppen och insekter och svampar gör resten. Men då blir det å andra sidan plats för fler blommor, gräs och lövträd. Omberg tar några steg tillbaka i historien. Den täta granpälsens tid är förhoppningsvis överstånden på berget.

Den gamla granskogen som står här alldeles ovanför rasbraneterna ner mot Vättern har tagit mycket stryk av decenniets stormar, har fallit i knippen och ligger kvar som risiga brötar, toppbrutna torrakor och manshöga rotvältor. Den lilla rest som ännu står är märkt av insektsangrepp och skador och området är en veritabel, rödbränd barkborrerefug. Granens tid just här är utmätt och överallt tar lövet över; det och idegranen. Och ovanligt nog för svensk skog av idag är detta faktist accepterat, ty just här längs Vättern på Omberg låter Sveaskog skogen sköta sig själv. Allt är nämligen avsatt som urskogsreservat. En testyta.

En svamp förundrar oss. Den växer på en sälglåga och lyser vit som en kastad papperspåse i den mörka skogen. Vilken art det är, vet jag inte idag. Men jag skall försöka finna ut det.

Se nedan under kommentarer.

I denna svårvandrade skog får vi, Lars och jag, en aning om hur det kunde te sig i en svensk urskog för något hundratal år sedan, den vildskog som Linné noterade och i viss mån förfasade sig över bland annat under sin norrländska resa. Många mindre förstående skogsvandrare kanske tycker att skogen är vrång och ful men för biologer och naturkunniga är det precis tvärtom. Denna skog är full av liv, växter och djur, arter som idag lever på marginalen har här en fristad: svampar, snäckor, lavar, mossor, hackspettar och skalbaggar för att nämna några.

Detta hasselträd som har en meter i omkrets i brösthöjd är en gammal bjässe. Den berättar för den som har vett att fatta, om ett långt lyckligt trädliv som förunnas alltför få hasslar i dagens skogsbruk.

Viss påverkan har människan haft även här genom historien med utmarksodling och skogshuggning men mycket har människan aldrig rått på, så här finns en kontinuitet från senaste istid fram till våra dagar.

Kattugglan ser ner på oss från sin gamla ek. Just denna uggla är intressant nog av den mera värmekrävande röda färgfasen.

Vi är privilegierade vi som bor i Ombergs skugga. Att kunna kvista hit en tidig morgon när andan faller på är en rikedom att vara stolt och lycklig över. Nu fattas bara att hela Omberg slutligen blir nationalpark. Kattugglan i sin ek kikar ner på oss, lite överseende, men just i detta avseende helt överens med oss.

En liten test förresten.

Vad för växt är detta

tror du, med knopp

som ett moget

björnbär.

.

Det är en riktig

vårblomma som

förekommer

allmänt

på Omberg.

.

Klicka på bilden

så får du svaret.