I höstas tog jag livet av vår trädgårds absolut första mördarsnigel. Jag fann tre stycken stora och feta ena i närheten av våra trädgårdslådor. Det var nästan som en chock även om jag länge förstått att allt var blott en tidsfråga så spridda som de var runt omkring oss i samhället och bygden.
Den här målade jag av i höstas innan döden och sålde till högstbjudande direkt. Den blev billig!
Nu går jag en sväng genom trädgården varje kväll och har klippt ett tjugotal redan. Det är emellertid endast en början på eländet berättar alla min vänner i närheten med ett något snett leende.
- Du har haft tur du, som har klarat dig så länge!
Idag på väg hem från Tåkern, kom jag tätt inpå två taltrastar som fångade sniglar längs grusvägen över Dags mosse. Det var redan trafikkrossade små vinbergssnäckor som de tog hand om på sitt sätt.
Nära inpå varandra var de, nästan som i samarbete och jag förstod att de var ett par. De letade upp skadade snäckor som de med skakiga huvudrörelser ruskade ur sina skalrester, behandlade vidare i grusdammet för att bli av med slem och laddade upp i näbben och flög iväg med samfällt till förmodade ungar närheten.
Snigelfångst av glädje och behov eller av nöd och tvång så olika kan livet te sig.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar