- Kan du stanna? ber Ulla, trots att vi har sett det så många gånger tidigare i hembygden. Jag måste ha några nya foton.
Det är inte lätt att bara åka förbi. Den här dagen när solen lyste så varmt över fälten klev också jag ur vid en parkeringsficka längs vägkanten. Det var bestämt vackrare än någon annan gång tidigare. Alldeles blodrött över åkern. Några foton ytterligare är nog aldrig fel.
Detta händer varje år numera vid flera gårdar längs Vättern norr om Ödeshög. Det började för så där femton år sedan, eller kanske mer, när en ny generationen unga lantbrukare tog på sig ansvaret över ärvd jord. Flera av dem blev KRAV-bönder, en merpart faktiskt längs den här sträckan, och med det fick det vilda, det tidigare helt eftersatta en ny chans till liv.
Jag har berättat om dem tidigare, de s k "åkerogräsen": åkerviol, trädgårdsveronika, sminkrot och blåklint, hur de efter flera års bortavaro på grund av giftsprutning nu kommer tillbaka, ibland i stor skala och förför våra sinnen.
Vallmo är den art av "ogräs" som genom sin lysande färg noteras allra främst. Det är numera arten kornvallmo, som dominerar helt över sin släkting rågvallmo, vilken idag är förpassad, utkonkurrerad till kanter och diken av sin nykomna släkting.
Kornvallmo i sin prakt.
Jag har målat motivet många gånger. Hur skulle man kunna låta bli! Det händer ofta att jag vid det färdiga verket får synpunkter både om färgbehandling och reprisering.
- Nu har du väl tagit i med det röda i alla fall! Så där ser det ändå inte ut på riktigt.
Men det kan jag säga med gott samvete, att jag aldrig har varit i närheten av den intensitet som ett riktigt vallmofält i sol kan utstråla, och jag är i trygg hamn även när det kommer till upprepning av vallmomotivet - tänk bara på Monét och hans näckrosor, brukar jag säga.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar