För några veckor sedan, i början av köldperioden, hade vi mellan fem och tio koltrastar i trädgården. De samsades alla runt de äpplen vi varje dag lade ut.
Sen hittade björktrasten hit och efter det är inget sig likt. Som en furie drog den runt överallt vid knutar och i snår och jagade varenda koltrast tills inte en svart fjäder återstod. Nu sitter den alltid på plats inne i busken eller på en stolsrygg och bevakar varje främmande rörelse i grannskapet; som en Sven Dufva släpper den ingen djävel över bron.
Genom köksfönstret.
Vi har suckat lite, Ulla och jag, till och med knackat i fönstret, men vad hjälper sådant. Det ligger fullständigt utanför björktrastars normala förståelse och intelligens. Vi har gett upp, nu får det bli som det blir och vi håller istället tummarna för koltrastarna, där någon annanstans.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar