1 februari - Bistervinter och Ombergsjobb

Bistervinter råder utifrån normala förutsättningar. Det är 8 grader kallt på morgonen och luften yr av mer snö. Så fick man den vinter man har efterfrågat och undrat över. Nu är den här och det känns  ganska skönt. Luften är lätt att andas, man får träna sin svaga rygg och eftersatta armmuskler och barnen får något att minnas tillbaka på i vuxen ålder: "Kommer du ihåg vintern 2020/21?"

En märklig fågel lättar från trädgården och flyger över till grannen när jag börjar skotta snö. Den är som en stor blomma eller en fjäril i svartvitt; lite som en maynastare, en Hill mynah, om nu den skulle kunna vara bekant. Det är en skata utan stjärt. Helt stjärtlösa blir skator väldigt annorlunda och otympliga. Den här står nästan på näbben när den landar där uppe på taket. Det är nog någon av alla nabokatter som har varit framme, skulle jag tro. Stjärten kommer att växa ut igen, men kanske inte just nu, när vintern är som värst och energin behövs till annat, men till våren finns nog någon form av "svans" på plats, kanske lite futtigare än normalt bara.

Sen sopade jag ren vindrutan och for iväg till Omberg i snöyra. Jag var bjuden på fika till Sveaskogs vid Höje, där Louise, Christer och Johan satt bänkade i stugvärmen med kardemummabullar och termoskaffe redo. Trevligt och ombonat satt vi där och pratade om Omberg i allmänhet och om det nya projektet "Istidsomberg" i synnerhet. Louise har nämligen nyss bestämt sig för att använda mina illustrationer till 16 nya A4-skyltar i Stocklycke. Målet är att den gamla, numera mycket bedagade naturstigen, skall få ett nödvändigt lyft och samma nya fräschör som den härliga  "Trädstigen" - en revival!

Skissförslag till skylt nummer 16 "Istiden idag" med svarthö i förgrunden och ett forntida postglacialt Omberg i bakgrunden.

Det blir en härlig uppgift för mig att ta tag i. Jag har ju gjort mängder av liknande material tidigare, men detta blir faktiskt första gången jag gör ett arbete åt Sveaskog på Omberg. Jag känner mig mycket glad och sugen häröver.

I den gula lilla stugan, Sverkers gamla tillhåll, håller Christer och Johan numera ställningarna; också den väl etbablerade fågelmatningen vintertid under idegranens mäktiga buskage. 

- Jag fyller på varje dag, säger Johan. Det går åt nu när det är bistert.

Tio till tolv vintrigt anonyma bofinkar äter rester från talgbollarna under mataren och där finns också minst en koltrast, flera talgoxar och blåmesar, ett par entitor, några domherrar samt två nötväckor.

Hemfärden