23 februari - Då sparvugglan ropar

Igår kväll åkte jag upp på Omberg just då solen gick ner och en både halv och samtidigt sned måne steg till väders mellan träden. Sålunda kan man veta, att klockan var strax efter 17.15 en månad före vårdagjämning och precis i den tid, skymningsdags men kanske en månad tidigare än normalt, som sparvugglan plägar ropa.

Och så gjorde den. Under den vårljumma och vindstilla aftonen for hanen runt mellan de höga grantopparna, parkerade en minut i varje och sjöng ut sitt budskap, om längtan efter kärlek och rådet att hålla tillbörligt avstånd, under en extatisk halvtimme, i det område han sedan åratal mutat in som sitt och som ikväll syntes mig större än jag tidigare förstått, så att hans röst ibland hördes fjärran och tunt på gränsen till min förmåga, men ändock var där hela tiden och även blev kvar till och med som en fil i min mobil, allt medan skymningen gick vidare mot mörker och strax med ens var över.

Det var så vackert och fridfullt att jag rös av välbehag också av den årliga upprepningens magiska sällsammhet. Just som jag tänkte detta började en koltrast sjunga mellan mörka storskogsstammar, årets förstling, varvid råbocken tydligen väcktes och började skälla som besatt. Men då satt jag redan i bilen på väg hem. Det var alldeles innan vildsvinen vaknade och tog över agendan.

Kommmentar:

Mer och mer drar jag, sparvugglan (ruggugglan) min kropp närmare intill mig. Svårmodig och ensam, midnattsblå, med dunkla skuggor och förtätad stämning, med regn, blåst, kyla och svärta inom mig drar jag min kropp närmare min själs månad, november "... allt medan skymningen gick vidare mot mörker".  Se min själs porträtt, där "natur" och "spörjande tanke" blir ett, i inlägget om sparvugglan.

Gunnel