Ett härligt tätt och fint vårregn drar in över bygden och jag måste bara vara där. Så jag skippar en tämligen ointressant världscup i skidor som annars brukar låsa mig vid TV:n, inväntar hellre kommande VM med bredare besättning och sätter mig istället i bilen och åker ner över mitt kära Tåkernlandskap i jakt på möjliga vårtecken.
Omberg reser sig osynligt, omöjligt att skåda genom diset, men jag vet att det ligger där, mäktigt som en ointaglig fästning och tronar bakom stugorna under branten. Höstvetet lyser smaragdgrönt i ännu rikligt fuktad jord, strängar av slån står mörkt umbrafärgade och höstrapsen börjar sprida en välkänd vårodör.
Jag har åkt sakta förbi Hästholmen där jag förra året, också i februari, såg de första tofsviporna. Men inte i år. Inte heller sånglärkorna som annars brukar anlända rekordtidigt till vägbankarna vid Alvastra har anlänt. Jag är nog fel ute, tänker jag.
Senare tillägg: Så fel man minns när det gäller väder. År 2018 var det minsann riktigt kallt och snöigt i februari och de första tofsviporna såg jag inte förrän den 15 mars. Alltså nästan en hel månad senare. Jag tackar Niclas Malmström för påpekandet om väderleken och tvivlet han förmedlade.
Se vidare 15 mars 2018
Varfågeln, vintergästen, sitter precis som tidigare på post någonstans mellan Stugan och Ramstad. Men den skvallrar ju inte heller om vår ...
... och vid Lövängsborg, längs kanten mot Dagsmosse, där torven binder väder, stiger snöånga ur ännu vita drivor. Våren är nog inte här ändå.
Men så händer det, längs åkervägen förbi Kälkesta gård där jag oändligt sakta segar mig framåt på ettans växel och spanar och lyssnar med öppna rutor.
Två tofsvipor far upp framför bilen och landar en bit ut på en oplöjd åkerlapp.
Jag överraskas totalt. Där viporna landat kan jag snart räkna in en liten flock på tolv individer, nästan helt omöjliga att annars upptäcka i diset. Vilken härlig känsla!
Jag ringer till Ulla och frestar och hon gratulerar förstås men meddelar samtidigt att det finns nog med tid kvar för henne att se sina första för året lite senare, "när våren har kommit".
Och visst ligger det mycket i detta. Trots att vipan är här kan man förstås inte räkna hem våren. Som Åke på fiket brukar säga, han har bondepraktikan i huvudet: "De ska va minst tre vintrar te efter nyår innan våren är här".
De är rörliga viporna, och lärkorna. De drar snabbt fram och tillbaka mellan vinter och vår och flera gånger tidigare har jag konstaterat att de, bara någon dag efter första rapporten i sydligaste Sverige, brukar vara på plats också hemma hos mig i Östergötland.
Ett annat konstaterande jag gör är att tidpunkten för deras tidigaste ankomst har flyttats fram ett par veckor de senaste decennierna. När jag var ung fältbiolog och förde fenelogidagbok var mitten av mars det normala. Man får stå ut!
Bortom viporna, i diset, hör jag gåskackel växa fram och när jag spanar ut i dimman hittar jag små flockar av sädgäss. Också de är överraskande snabba på att rycka fram med vårens första vädersystem och det slår mig att det möjligen är lite annorlunda med detta idag jämfört med tidigare.
Grågäss uppträder nästan alltid parvis.
Grågässen har tidigare alltid varit först "på plan" inom gåsfamiljen. Men de senaste åren har jag faktiskt sett sädgäss samtidigt med grågäss och det alltså redan i februari eller tidig/mars. Något nytt kanske?
Efter dagens tripp måste man väl ändå konstatera att våren är på god väg. Och som jag njuter av detta. Tänk att jag får vara med om detta fantastiska underbara. Igen!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar