Allt är inte som det brukar; jag menar, så där kallt och vintrigt som det borde vara midvintertids men förstås inte alltid är. Men i år är det nog underligare än någonsin tidigare.
Jag vet att jag ibland, förr i tiden, när jag läste gamla nummer av den engelska tidskriften "Birds" som jag fick som medlem i föreningen Royal Society for Birds, försökte tänka mig in i de där engelska vintrarna man såg beskrivas i text och i bilder, med grönt gräs, regn och vind, frost som värst och med ett fågelliv som vi då inte var i närheten av vintertid i min del av Sverige: enkelbeckasiner, rödhakar, järnsparvar, doppingar, gäss och änder.
Sådana vintrar tänker jag på extra noga idag när jag far ner till Stugan för att lasta av en ny huggkubbe som jag fått av vännen Christer i Siggeryd. Jag ställer den vid vedflon, i skydd under en pressening, borstar av min jacka och vänder mig om till ett härligt högljutt oväsen när ett jättestort gäng sädgäss lyfter från åkrarna utanför och drar in över mig på stugbacken.
Minst tvåtusen sädgäss är det som lyfter där ute och sprids ut i olika riktningar och försvinner. Jag vet, att uppskatta sådana antal efter många års gåsräkningar, men tvåtusen sädgäss mitt i december överraskar verkligen och det känns som Skåne allra minst om inte ända till England.
Mera normal känns varfågeln som sitter staty i en buske vid Väversunda och fjällvråken som vakar över tåkernlandet från en asktopp belyst dagens sista låga soltråle.
Snart är det vintersolstånd och jul men det känns mestadels som vore det i april och egentligen är det ganska skönt, förädiskt skönt kanske.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar