Det var under fotbollsmatchen mellan Frankrike och Schweiz som det hände. Vid halvlek kl 21.45 skyndade jag mig ut för att vattna pelargonerna på altanen, då en väldig flock kajor sträckte in för nattkvist mot samhället efter skaffningen på slättens åkrar. De cirklade runt över vårt kvarter ett par varv "glatt tjoande", så där som kajor brukar göra och med ungarnas energiska tiggläten lätt urskiljbara i kakafonin.
Men ett slags kråklika krax smög sig snart in, bredde ut sig i skocken och tog snart helt över däruppe. De var inte så skräniga som kråkornas läten, utan mjukare, betydligt ljusare och mindre rullande. Jag kände igen dem som kajornas varningsläten inför farlig, flygande fiende, FFF, så jag spanade energiskt efter orsaken i skymningens motljus.
Flocken började virvla runt i hetsiga svängar, loopar och dyk och plötsligt såg jag en duvhök, en ganska liten, en hane, som jagade ut en ensam ung kaja ur den skyddande gemenskapen, följde den några varv ner mot marken medan de väldiga gripfötterna hela tiden sköt ut som snabba pistonger för att fånga villebrådet. Hela flocken tjöt nu av ångest och ilska medan ungkajan skrek av skräck och tumlade ner i backen bakom huset.
Jag gick runt altanhörnet för att se vart spektaklet tog vägen. På gräsmattan invid huset, alldeles intill barnbarnens sandlåda satt duvhöken med ett dödligt och stenhårt grepp om kajan.
Mitt plötsliga uppdykande skrämde emellertid höken som lyfte och försvann över hustaken, så jag gick fram till kajungen som andades tungt med alla fjädrar i oordning. Den gula munvinkeln glipade allt långsammare och oregelbundet och ögat slöts sakta. Så dog den och en bloddroppe sipprade ut genom näbben.
Jag låter den ligga kvar, tänkte jag, och skyndade mig upp till fotbollen. Det är ju möjligt att jägaren kommer tillbaka till sitt byte, det brukar faktiskt kunna ske.
Jag ägnade närmaste kvarten åt fotbollen, men varvat med spaning mot den döda kajan genom sovrumsfönstret. Inget verkade hända så jag tänkte att jag måste komma ihåg att ta bort den döda fågeln innan barnbarnen kommer ut imorgon bitti. Just då, hörde jag en fiskmås varna skarpt alldeles nära och tittade ut genom fönstret - kajan var borta.
*
En vinterdag för länge sedan, på den tiden då jag var mellanstadielärare i Fridtjuv Bergskolan i Ödeshög och var på väg dit om morgonen för en dags arbete, slog en stor duvhök, en hona, en kaja mitt framför mig på gatan. Det gick snabbt och var närgånget, så höken blev skrämd av mig och släppte kajan som skakade på sig och flaxade upp och satte sig på en staketstolpe. Jag närmade mig. Kajan satt kvar men med alltmer hängande huvud.
Plötsligt damp den rakt ner i backen. Stendöd! Jag lyfte upp den och fick blod på fingrarna. Den var helt perforerad av duvhökens kraftiga klor - baktåklon: 4,5 cm, innertåklon: 4 cm och de andra två ca 2 cm långa. Inte nog med dessa spetsiga vapen som genomtränger en kajkropp från sida till sida, kraften i nypet är dessutom gastkramande i ordets rätta bemärkelse. Jag har känt av kraften och reptilsnabbheten under en ringmärkning, då en duvhöksfot slapp loss och fick tag i mina jeans som slitsades till trasor, som tur var utan att få grepp om själva låret.
På eftermiddagen när jag var på väg hem igen efter skolans slut, var kajan spårlöst borta.
*
Vännen Lars har för mig berättat om ett möte med duvhök under jakt han var med om som guide vid Glänås gamla fågeltorn vid Tåkern för många år sedan.
Historien handlade om att en duvhök slog en gräsand i strandkanten under tornet. Den blev emellertid störd och lyfte från sitt byte och flög iväg. Lars fortsatte att informera besökare om Tåkerns natur under en timmes tid och slängde då och då en blick åt den döda gräsanden som låg kvar i starren. Efter någon timme blev det lite lugnare vid tornet och han satte sig en stund.
Nya besökare var på ingång, han reste sig och kikade runt. Gräsanden var borta.
*
Göran, en annan av mina vänner, med vilken jag ofta för spännande och givande resonemang om natur och kultur har berättat om följande episod med jagande duvhök.
Duvhöken gjorde besök på gården och slog en höna alldeles utanför skrivarlyans fönster, men när Göran kom ut for duvhöken iväg och lämnade kvar den döda hönan på gräsmattan.
Göran gick in igen och satte sig att vänta. Efter en god stund var duvhöken tillbaka vid sitt lämnade rov, uppenbarligen alldeles för värdefullt att avstå ifrån. Men höken kom inte tillbaka flygande, utan sakta gående, smygande. På tå och med högt lyfta vingar struttade den långsamt fram runt husknuten med sikte på hönan, vilken den greppade snabbt, lyfte med och försvann. Allt var över på "nolltid och hade varit både osett och okänt om inte Göran bestämt sig för att låta allt hända inför nyfiket spanande blickar.
*
Själv tänker jag att det måtte ha varit en lustiger syn att få se duvhöken på min egen gräsmatta knata försiktigt fram på tå med högt lyftade vingar för att gå segrande ur mötet och vinna tillbaka den dödade kajungen.
Detta hade jag verkligen velat se, men jag missade dessvärre skådespelet med minsta möjliga marginal. Så är det med natur, det har jag lärt mig, att man ofta är ganska nära men sällan riktigt där ändå.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar