I temat "Med morfar i Stugan vid Tåkern" hade turen kommit till barnbarn nummer två i ålder detta år och Elliot från Linköping var således med mig ett dygn för någon vecka sedan. Det blev som förväntat ett intensivt dygn med många händelser och upplevelser tillsammans.
Vi börjar med att ställa allt i ordning, tända eld i den gamla järnspiseln i köket, där Elliot då också får vara med om begreppet "ryka in" eftersom det var första gången på ett par månader som spiseln användes, varefter vi lastar in nödvändiga varor i kylskåp och skafferi och bäddar sängarna innan vi åker upp till "Docka" i Röks handel för att unna oss en paus med var sin glass.
Elliots pilar.
Pilbågehantverk står sen i tur. Vi går ner till vallen vid sjön och hugger med medhavd yxa en slana som får bli båge. Medan jag strängar den tillverkar Elliot pilar med sin morakniv varefter det blir provskjutning, träning och intern tävling.
När vi temporärt har skjutit färdigt med den kanske något för hårddragna bågen ger vi oss ut på exkursion i omgivningen och hittar bland mycket annat en jättestor äggsvamp/jätteröksvamp.
Den är faktiskt lika stor som en basketboll och låter skojigt och känns liksom studsande när man trummar försiktigt på den, tycker Elliot som aldrig tidigare har sett en så stor svamp. (Till dagen därpå har tyvärr någon klumpig naturgäst, sparkat loss svampen).
Vi har förstås med oss förstoringsburken och Elliot går på jakt efter småkryp att fånga och studera.
Harkrank blir det första "bytet". De finns just nu överallt i gräset, där honorna lägger ägg med sina nedborrade svullna bakkroppar; flugbaggar, lockespindlar, blomflugor och en liten åkergroda är andra spännande fynd bland många.
Solen har börjat värma skönt när molnen ger sig iväg och vi bestämmer oss för att åka och bada. Det blir Vättern förstås, vid Borghamn, där vi har det härligt i två timmar, visserligen med något återhållet bad (temperaturen är ca 16-17 grader, men ändå en lycklig stund vid stranden, till en början alldeles ensamma.
Hemma igen är vi väldigt hungriga och tänder upp i kakelugnen och grillar korv över glöden.
Trots att vi redan är ganska trötta så tar vi en promenad längs åkervägarna precis när solen går ned bakom Omberg.
Elliot hittar mängder av små gångar i en av de enorma veteåkrarna och försvinner långt ut i landskapet. Jag ser hans huvud guppa fram därute i vetehavet innan jag tycker det är dags att gå tillbaka. Grågässen kommer hem över himlen, tillbaka till Tåkern inför nattens mörker och Elliot spanar hela tiden mot flockarna med kikaren i högsta hugg.
Vi somnar gott, båda två inom en halvtimma, redan innan klockan är tio om kvällen och ljuset ännu hänger kvar en smula. Det är alldeles tyst och stilla, ingenting stör och vi vaknar helt utvilade klockan åtta morgonen därpå.
Först käkar vi frukost och vi laddar in rejält för nu väntar en kanottur i Tåkerns vasskanaler.
Det är första gången som Elliot paddlar kanot. Flytvästen är på förstås, stövlarna av och gympadojorna på plats.
Ryggsäcken är laddad med mormors smaskiga sockerkaka och flädersaft och vi kajkar iväg mot Ramstadkanalens spännande växthav, längs Fältstationens ringmärkningsgata i vassen.
Elliot lär sig snabbt tekniken och paddlar så att armarna senare kommer att värka och en blåsa är på väg att börja svida på tummen.
Vi tar oss fram till Disevids bro tvärs över kanalen, där två gubbar står och metar och ett nät hindrar oss från att komma vidare. Vi vänder alltså tillbaka här som tänkt var och stannar till och hoppar iland för en kisspaus i aspdungen vid Bankängen.
Här fikar vi också och går på upptäcktsfärd med nyfikna kor gloende efter oss och ser bland annat en ung gök som ljudlöst drar runt omkring oss bland träden. Elliot ser den fint i kikaren.
Därefter sätter vi oss åter i kanoten och tar oss an den besvärliga sträckan uti Ramstadkanalens labyrint.
Här frodas vattenväxterna. Elliot testar näckrosornas dragmotstånd, blir nästan biten av en gädda när han tar ett för djupt paddeltag och sen kollar vi in de bruna kärrhökarna som dansar över oss.
I mer än två timmar är vi ute i Tåkern innan vi tar oss tillbaka och landar.
Jag som har tryckt ner kanadensarens något läckande akter är genomblöt om min fötter men vad gör väl sånt. Elliot i sin mera upphöjda position är desto torrare. Och lycklig!
Det sista vi gör under vårt härliga Tåkerndygn är att klättra upp på plattformen vid ringmärkningsplatsen.
Här sitter vi ytterligare någon timme, spanar efter fåglar, ringer hem och lägger oss en liten stund raklånga på ryggen, pustar ut en smula och njuter av samvaron och naturen.
Vi är visst lika lyckliga båda två och har efter detta ytterligare något att minnas tillsammans.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar