Så kom då sommaren, den riktigt sköna, äntligen till bygden. De senaste tio dagarna har varit de bästa under hela säsongen, precis lagom varma och sköna, inte så där 30-gradersheta som första veckan i juli och definitivt inte så regniga, molniga och blåsiga som resten av sommaren. Det skulle alltså dröja ända in till mitten av augusti men så blev det också perfekt.
En av dessa sköna dagar blir det en sväng ner till Tåkern med Emma och Jakob. Jag hade lovat att ställa upp för dem och deras goda vänner med en överraskningsdag.
Två element tänker jag mig komponera ihop, två polariserade sjöar - Tåkern och Vättern; en jolmigt varm och naturtät och en med frisk och karg fjällvattenskänsla.
Aspglansbagge.
Innan gänget kommer går jag runt i Stugans omgivning och njuter av vädret.
Vid kompostens alla nässlor svärmar pågfågelögon, nässelfjärilar och amiraler runt. På aspskotten sitter aspglansbaggar och putsar sig.
I det dallrande solljuset över nässelsnärjet speglar täta slemspår från snäckor himlen i nästan självlysande blå lyster. Det är en märkvärdig historia som jag tidigare inte har tänkt på och så vacker!
Vi studerar de stora jätteröksvamparna på vägen ner till kanalbanken där kanadensarna ligger, passerar den vitblommande åkertisteln som återkommit från förra året och känner in den härliga doften från nytjärade Tåkernekor som ligger upplagda inför andjakten vid stranden.
Vid ringmärkningsgatan passerar en snok genom Jakobs sandal utan större åthävor från hans sida. Vi sätter kanoterna i sjön och paddlar ut i selvatten genom den en kilometer långa vasskanalen . Vi tar det lugnt i värmen och har var sin nödvändig vattenflaska med oss, ändå pärlar svetten över pannan.
I det en kvadratkilometer stora gula näcksrosbältet kajkar vi runt och studerar fiskarna som slår, det ljumma spegelvattnets alla kryp, vassens skäggmesar, havsörnarna och brunhökarna som seglar över våra huvuden och till slut lär vi oss även att tampas med tusentals små mörka nattsländor som finner oss vara perfekta rastplatser alldeles lagom uppstickande över den spegelblanka vattenytan.
Jag berättar så lugnt jag kan att nattsländorna inte bits eller är farliga på något sätt. Men, paniken ligger ändå på lut här och där och till slut tvingas vi in i kanalens skydd igen.
Senare, vid Stora Lund vid Vättern intar vi Emmas underbara medhavda matsäck, hoppar djärvt i källfriskt vatten och njuter av storheten i landskapet.
Därefter halkar jag på calothrixalgens slemmiga vägg och skär ett ganska djupt jakt i stortån när jag med obalans ramlar rakt ner i en djup skreva. Därmed blir det väldigt abrupt färdigbadat för min del och jag tror kanske att tån på något sätt blev lite bruten. Åtminstone känner jag en lös benbit på ovansidan av leden. Men, annars klarade jag mig nog väldigt turlig undan ganska bra. Det kunde ha slutat mycket värre.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar