Alldeles intill där jag bor i den nordliga utkanten av samhället Ödeshög i västra Östergötland finns det gott om sand i backen. Jag skulle kunna tänka mig att området kan benämnas som ett sandurfält; ett flackt och vidsträckt område av lagrad sand och grus som skapades bakom kanten på den smältande inlandsisen under glacial tid, ett tiotusental år tillbaka i tiden.
Idag är dock bara rester kvar av det ursprungliga fältet. Det mesta är genom ett århundrades häftig exploatering uppbrutet och bortforslat till byggen av vägar, fyllningar och betongindustri, och hela området är förresten stadsplanerat med avlopp, vatten- och elledningar färdigdragna.
Några nybyggda villor tror jag nu ändå inte att det blir på platsen i det närmaste taget. Det är inte hausse inom nybyggnationen i Ödeshögs kommun, om jag så säger, och idag är jag glad däröver beträffande detta specifika område.
Imorgon söndag har vi nämligen vandring hit; en blomstervandring ledd av biologen Kjell Antonsson, och man kan väl säga att jag har varit behjälplig med förslaget. För mer information om detta, se nedan i bloggen från den 18 juli.
*
Nu tar jag en sväng själv om kvällen dagen innan, för att bli lite mera förberedd, även jag. Det är naturligtvis spännande att se om området kan leva upp till de förväntningar som jag har gett.
Hemma igen.
Det ser verkligen bra ut inför morgondagen. Det kommer att bli en fin vandring, jag lovar. Det mesta av torrängsblomstren finns på plats: rosettjungfrulin, fältvädd, harmynta, vildlin och harklöver och mycket mera.
Men det kommer att bjudas på ytterligare en spännande och överraskande upplevelse.
För många år sedan, upptäckte jag bivargar på besök i trädgårdens höstliga perenner. De satt där i solskenet i slutet av augusti och drack nektar och käkade pollen ur prästkragar och gullris hemmavid.
Nu har det gått några årtionden utan nya upptäckter av denna vackra och intressanta stekel i vår trädgård.
(Men, förra året besökte jag en lokal ca tio kilometer längre norrut, vid Jussberg vid Heda, efter tips av min vän Janne:
http://naturligdagbok.blogspot.se/2013/08/22-augusti-haftiga-steklar.html).
Klicka på bilden för större format och se hur flera bivargshonor är igång med grävarbetet i sina bohålor.
Men nu är det dags igen mina vänner!
Ikväll var det nämligen full fart i ett stort bivargssamhälle. Jag försökte uppskatta antalet nedgångshål och kom fram till att där fanns åtminstone flera hundra inom ett tämligen begränsat område.
Jag låg på mage och kikade på bivarghonornas idoga arbete.
De försvann ner i sina hål, de med störst högar och alltså djupast komna var borta under ungefär en minut, och kom sen backande upp igen med benen skyfflande sand bakåt så att det sprätte ordentligt. Högarna som byggdes upp var spårigt kuperade och några centimeter höga samt upp till två kvadratdecimeter i omfång.
Bobyggena syntes på långt håll eftersom bivargen gräver så djupa gångar, upp till 80 cm långa, att sanden ofta kommer ur sandlager med annan färg och struktur.
Nere i den djupa gången gräver bivargshonan ett antal sidoorter på skilda nivåer. Varje sådan gång avslutas med ett litet hålrum där hon lägger upp ett lager av, mellan fem och tio honungsbin, som hon fångar med sina kraftiga grävben och håller fast i ett nackgrepp med sina kraftiga käkar och förlamar med ett stick i mellankroppens nervcentra. De paralyserade bina, som alltså fortsätter att leva ett zombieliv, serverar hon som levande föda till den larv som kommer att kläckas ur det enda ägg som hon placerar där, varefter gömmet försluts.
Bivargens hanar är ungefär hälften så stora som honorna. De drar runt tätt över bivargssamhället och håller sig framme och befruktar honorna då de återvänder med sina byten.
Varje hona producerar upp till ett tjugotal hålrum och ägg och fångar således mellan sjuttiofem och hundrafemtio bin.
Till nästa vår är sedan en ny generation bivargar på gång.
Låter inte detta oumbärligt spännande så säg?
Välkommen imorgon för att uppleva med egna sinnen!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar