Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Stora Klint. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Stora Klint. Sortera efter datum Visa alla inlägg

tisdag 3 september 2024

3 september - Vid Stora klint på Omberg

I september 2023 var vi ute på en visitationsrunda i Tisdagsklubben. Målet var att besöka alla tre splitternya Arknat vindskydd som byggts i trakten, två vid Tåkern och ett på Omberg. I länken nedan kan du läsa om det projektet.

Länk till tidigare reportage

Vi hade synpunkter på säkerheten vid vindskyddet på Stora Klint på Ombergs klippiga sydsluttning och menade att det var så farligt i utförande att det inte var lämpligt att besöka med "vilda" barn. Inget skydd fanns utåt stupet och vid ovarsamhet kunde man riskera att ramla utför. Jag visar med ett foto från då, hur jag kunde dingla med benen högt över rasbranten.


Förra året, 2023, kunde jag ännu dingla med benen över stupet vid Stora Klint.

Vi tog kontakt med projektledaren Jenny Carlsson som höll med om riskerna och lovade att åtgärda med någon form av skydd.

Idag är det hela klart. Ett vackert staket med rejält armerade glasskivor är på plats utan att det estetiska och praktiska har försämrats på något sätt. Så bra jobbat, så fint byggt; en eloge till dig Jenny!


På väg ner till vindskyddet vid Stora Klint på Omberg.

Utsikten häruppifrån över Östgötaslättens vackra lapptäcke och Tåkerns vattenspegel, är det finast som landskapet och Omberg har att bjuda. Jag förväntar mig och befarar en aning att tillströmningen av turister hit upp kommer att bli stor, alltför stor kanske, efterhand som platsens kvaliteter sprids i folkmun (och av mig här i bloggen). En gång var vi få som kände till och besökte bergsängen, redan har vi blivit ett tusental. Hoppas att varsamheten om den unika platsen och miljön även fortsättningsvis kommer att respekteras på alla sätt. Så känns det bra att fler får chansen.


Utsikt från vindskyddet.

På den lilla stigen ner mot vindskyddet finns nybyggd torrtoa samt en grillplats. Allt är vikt för fantastiska upplevelser.


lördag 30 september 2023

30 september - Det tredje Arknat-vindskyddet

Vid gamla RV 50 reser sig Omberg magnifikt över Alvastra by och vidare upp mot den skarpa brant som heter Stora Klint. Spanar man dit upp ser man numera ett litet nybygge som ingår i projektet ARKNAT, vilket jag har berättat om tidigare i bloggen. 

Högt däruppe på branten på Ombergs södra kant finns det nybyggda vindskyddet.

Vi i tisdagsklubben har besökt de två andra vindskydden som ingår i projektet, ett vid Svälinge vid Tåkerns norra strand och ett i vassen längs spången västerut från Naturum Tåkern.

Länkarna till läsning om dessa har du här:

Svälinge vindskydd

Vindskyddet i vassen vid Svanshals

Häromdagen gjorde jag ett besök vid detta tredje vindskydd vid Stora Klint.

Det är en rejäl vandring för att ta sig dit, kortast är det att promenera från Almalyckan vid Turisthotellet, uppför backen och sen ta  korsstigen in till höger, eller så går man från Hjässatorget längs Skjutbanevägen och svänger vänster efter någon kilometer varvid man kommer in på samma lilla grusväg bort mot Klintbranten. Detta vindskydd är på flera sätt något för den som gillar lite utmaning.

Det är emellertid värt allt besvär, vill jag lova, för från branten har man en fantastisk vy ut över slätten rakt mot söder. Jag har besökt platsen många gånger tidigare och då har man nästan garanterat fått vara ensam på den lilla gräsbacken. I fortsättningen blir det förstås annorlunda när jag nu får dela med mig av skönheten.

Sista backen ner mot själva vindskyddet är en aning brant och kan vara slipprig vid fukt. 

När man sitter inne i lä för vädret kan man koppla av och njuta av allt man ser och hör. Här finns plats också för en natts vila om man får lust.

Snart kommer även ett dass att vara på plats samt en grillplats. Då blir väl allt fulländat?

Nja. Jag meddelar direkt att det här inte är en plats för räddhågade gamlingar eller spralliga ungar. Bygget är nämligen väldigt "osvenskt", med tanke på vårt annars så genomsyrade säkerhetstänk. Platsen och vindskyddet är mycket utmanande, till och med på eller kanske över gränsen till det farliga såsom det nu är placerat och utformat och jag kan inte låta bli att undra över fortsättningen.

Jag sitter på kanten och dinglar med benen över en rasbrant. Flera tiotals meter rakt under mig möter vassa hårda klippor med buskar och träd som enda fallskydd; inget räcke i sikte. Allt öppnar sig framåt-utåt och även själva rampen upp blir en liten balansutmaning. Hit skulle jag aldrig våga släppa egna eller andras barn.

Jag har talat med Jenny Carlsson, projektledare för de här tre vindskydden. Hon är själv besviken över att säkerheten inte har uppfyllts på godtagbart sätt vid Stora Klint.

- Något måste definitivt göras, säger hon. Helst hade jag sett att vindskyddet hade legat längre upp i backen, men nu är det som det är och jag funderar på om man kan bygga en barriär med räcke under nuvarande plan, någonting som fångar upp den som eventuellt råkar ramla.

Ja, ja, så väldigt genomtänkt blev alltså inte det här fina vindskyddet och tills dess allt är åtgärdat, hur det än kommer att göras, kanske rivas och göras om, rekommenderar jag att man lämnar vilda småttingar hemma.

Men för mig blev det ändå ett fint besök, men så är jag ju inte längre så vild heller. Och utsikten är ju enastående. Se själv i videon nedan:



måndag 10 mars 2014

10 mars - Rekordtidig vår med överraskande fynd

.
Så här varmt har det inte varit i mars månad på åtminstone 50 år meddelade SMHI igår.
I Linköping, där jag först var på ölmässa och senare umgicks med barn och barnbarn, var det igår vid lunchtid ungefär 18 grader varmt!

Vi åkte tillsammans ut mot Tinnerölandskapet och Rosenkällasjön. Det blev en helt ljuvlig vårutflykt med messång, trädkryparsirr, sångsvansrop och knipspel. 
Och minsann hittade vi också en första vårsolande huggorm vid dikeskanten nära bilen. Jag letade länge och lyckades till slut finna den där den låg alldeles stilla och välgömd i gulgräset. Barnbarnen blev väldigt upphetsade förstås och så även jag.





Dessa tre bilder av huggormen vi såg, har svärsonen Jakob Järpenmyr tagit. Tack för att jag får visa dem här.

Och något tidigare under helgen var det Omberg som gällde.



Jannes och min vandring på Omberg är här markerad med rött.

Janne och jag gjorde en liten vårexkursion på Ombergs södra delar. Vi besökte platser som för mig var tämligen okända och tidigare knappast besökta. Tänk ändå, att det finns områden av berget som ännu idag efter ett långt liv med Omberg faktiskt känns obekanta för mig.



Blåsipporna börjar slå ut i solgläntorna. Om en vecka kommer här att vara blått.

Och här kommer nu en spännande observation vi gjorde, som jag gör en utförlig beskrivning av nedan:



Vårens första "nässelfjärilar" dansar i solen ovanför Stora Klint på Omberg noterar vi, Janne och jag, varvid jag också slänger iväg några foton med teleobjektivet på avstånd.

Men nu, när jag tar fram korten för att lägga in dem här i min naturliga dagbok blir jag överraskad och ytterst tveksam till om det verkligen är nässelfjäril och inte en av fuks-arterna, körsbärsfuks eller videfuks, som vi har sett. 

Jag lägger ut fotot på FB-sidorna "Vi som gillar fjärilar" och "Intressanta fynd av insekter". Det var som jag anande. Nässelfjärilarna vi såg visade sig bli något helt annat.

Jag lägger tacksamt och löpande ut kommentarer från nämnda sidor och konstaterar samtidigt att det inte alltid är så lätt det här med artbestämning av fjärilar:

1. Max Allan Niklasson Detta skulle jag nog bedöma till körsbärsfuks

2.  Janne Svantesson Helt klart en videfuks! Grattis!!

3.  Max Allan Niklasson Fast är inte så säker på det, känns trots allt som att andelen svart på framvingen är för lite?  Sedan tycker jag färgen inte är tillräckligt varm.

4. Janne Svantesson Grundfärgen tycker jag passar mycket bra på vide o det svarta kantbandet ser helt perfekt ut för vide, Snygg individ!

5. Jan Lundgren Jag har för mig att jag läst någonstans, men har glömt var, att de här båda arterna kan skiljas på de blåa fläckarna på bakvingens översida. Hos körsbärsfuks ska de vara halvmånformade och mer eller mindre fristående medan de hos videfuks ska vara förenade med varandra. Om detta är en "säker" karaktär så borde väl det här fotot vara en körsbärsfuks??

6. Janne Svantesson Det är inga hållbara karaktärer med dagens kunskaper. Fotot visar en finfin videfuks. Grundfärgen bl.a. Går mer åt det gula hållet på körsbär

7. Bisse Falk Nja för mig är det en körsbärsfuks..

8. Jan Lundgren Nu kommer jag ihåg var jag läste det. Det var under en rapport i AP i början på mars i år och det var en dansk som stod för det "tvärsäkra" utlåtandet. Rätt eller fel Janne, men för honom är det väl "dagens kunskap". Jag tycker nog också att det är en videfuks, men har inte tillräckligt med kunskap för att vara tvärsäker!

9. Bo Söderström Mkt knepig individ men den djupt rävröda grundfärgen i kombination med diffus övergång mellan svart sömkant och den röda bakvingen ger för mig videfuks. I stället för de ljusa halvbågarna har denna individ spridda mörka fjäll. Men sömkanten är ovanligt smal. Förutom Mats nyckel ovan skrev jag en artikel i Fauna & Flora om skillnaderna i utseende hos arterna (omkring 2006). Videfuks hade ju inte setts i Sverige sedan 1960-talet när Rolf och jag upptäckte den åter 2004.

10.Bo Söderström De senaste två somrarna har det varit rejält inflöde österifrån vilket nog kan förklara det mesta. I Stockholmstrakten verkar det vara en av de vanligaste och tidigaste dagfjärilarna numera. Men där vi fann den 2004 kan det ju ha funnits en populationsspillra under alla år sedan 60-talet.

10. Mats Aldrins foto.

11.Freddy Persson För mig är detta en självklar Videfuks o inget annat. Den diffusa svarta fläcken samt den vackert rävröda färgen ger mig en självklar Videfuks. Utav de jag har sett så är det ingen snack om saken. Men det är ändå bra att det diskuteras kring dessa arter så att andra lär sig hur man ser skillnad på dem. Bra jobbat Janne Svantesson med artförklaring.

12.Janne Svantesson Har lagt ut en bild på en videfuks för att visa hur dom blå bågarna varierar mellan dessa två nämnda arter!! I mit tycke en värdelös karaktär för skilja dessa två arter på!! Vi här i Blekinge har förmånen att kolla på dessa juveler varje vår i antal så man lär sig med tiden. Vi behöver inte längre kolla på benfärgen för att avgöra vilken art det är.

13. Janne Svantesson Inte världens bästa foto(har fotat av dataskärmen med mobilen) Ge akt på gulare grundfärg, gula bågar innanför det svarta kantbandet ffa den markerade svarta fläcken på framvingens ovansida längst ner i hörnet. På vide är denna mer diffus. M.m. Jämför bilderna

14. Gebbe Björkman Tack Janne för din experthjälp. Jag undrar bara - hur du kan finna en körsbärsfuks bara så där, att plåta vid behov och lägga ut.

15. Janne Svantesson De du  Tog årets första besök vid Nässjön, Blekinge . Mycket bra lokal för vide o körsbär, Ligger bara ett stenkast hemifrån! Stack ifrån mitt i artdiskutionen vi hade!!

16. Gebbe Björkman OK - Jag kommer, efter all denna initierade information från flera håll, att notera denna individ som min första observation av videfuks. Med andra ord, två individer den 8 mars vid Stora Klint på Omberg i Östergötland. Stort tack för all fantastisk hjälp och info till alla!

17. Janne Svantesson Det kan du göra med gott samvete
Påföljande  information:
Efter att min bild således diskuterats runt i expertpanelen är det dags att sammanfatta resultatet. 
Det är alltså arten VIDEFUKS som jag observerat. 2 individer spelflög i slänten ovanför Stora Klint på södra Omberg den soliga och varma förmiddagen 8 mars 2014 och detta är min första egna observation Tack för all hjälp och information!



En kvällstur ner till Stugan vid Tåkern igår fick avsluta en rekordtidig vårdag. Ute på slätten såg jag flera traktorer som plöjde och gödslade och jag hörde också om någon bonde i trakten som vårsådde under helgen och nu förväntar sig två skördar under året. En ny era i så fall för Sverige om det skulle lyckas!



Sprängörtens rotstammar är redo för en ny säsong.

Tranorna ropade vid kanalen, tofsviporna spelade över betet och sprängörtens giftiga och övervintrande jordstammar som skvalpade runt vid vattenkanten började skjuta nya skott och gjorde sig därmed redo för rotslående och tillväxande.



När solen gick ner bakom kanalens alkratt började gärdsmygen sjunga.



Jag plockade med mig en bukett hästhov hem till köksbordet. Det tillhör vårens första nödvändighet. Nu är vi redan här - och ännu är det bara i början av mars månad.

onsdag 25 september 2019

24 september - Det unika "lilla" på Omberg

.
Idag riktade vi vår utflykt mot Omberg efter den sedvanliga fikastunden på konditoriet i Ödeshögs centrum. Christer befann sig i stadium av flyttkaos och hoppade av i sista stund, men Lars, Sverker och jag åkte iväg denna vackra "indiansommardag" till Stora Klints branter på bergets södra sida för att göra ett tappert försök, inte på det stora turistiska Omberg, utan vid det unika "lilla". Det avsedda målet var nämligen bland annat den klippoxel, Sorbus rupicola, som biologen Thomas Fasth mycket överraskande upptäckte för något decennium sedan.



På väg ner för Stora Klint påpekar Sverker att det inte kommer att framgå hur brant det är om man tar foton nerifrån. Men ändå ...



På väg upp har vi så nått platsen där sluttningen äntligen planar ut. Det känns skönt att kunna andas normalt igen.

Vandringen ner till trädet är väldigt brant och utmanande och den med nödvändighet följande uppstigningen lårvärkande och andnödsframbringande och trots att vi har varit där tidigare så är vi överens om att vi måste fortsätta,  smida medan järnet är varmt, ta chansen en gång till och allt man intalar sig, ty nästa år kan det vara för sent om åldern plötsligt tar ut sin rätt.



Här är den unika och sällsynta klippoxeln, (mitt i bild). Vi är oerhört imponerade av Thomas Fasths insats att mitt i denna tvärbranta grönska kunna se de subtila skillnader av mönster och färg som indikerar klippoxel; en inventeringsinsats av Guds nåde!

Efter mycket kasande och snubblande når vi till sist gläntan vid klipphällen mitt i branten där klippoxeln har funnit fäste och kämpat sig upp till ungefär fem meters höjd utan störning från omgivande trädskugga. 
Det är ett finlemmat träd med spännande rot och stam. Såsom vi noterade redan förra gången vi var här, Lars och jag, verkar det som att trädet har fått börja om från början någon gång efter ett troligt brott i knähöjd, varvid en ny bukett stammar och grenar, de grövsta tjocka som lår, har rakat iväg uppåt mot ljuset och gett trädet nytt liv.



Lars och Sverker vid Ombergs unika klippoxel.

Det var som vi önskade, Klippoxeln har blommat rikligt under sommaren och är nu full med bärklasar. Bären är röda till gulröda och lyser vackert i ljuset. Vi jublar åt denna apomiktiska mångfald.



En bärklase i närbild med de för klippoxel så typiska helbräddade, något sågtandade blad som är bredast över mitten.



Utbredningskarta för klippoxel enligt Mossberg/Stenberg "Nordens flora" 2018. Huruvida den där lilla pricken som befinner sig lite nordost om Vättern ska vara Ombergsfyndet eller ej återstår kanske att ta reda på.
Jag ser förresten på kartan att Bornholm är representerat. Så också i mitt fotoalbum. Se bild nedan på en klippoxel som jag fotgraferade på Bornholm under ett besök där 2016.


Vi diskuterar "vår" klippoxels möjliga ålder men konstaterar att vi egentligen inte har så stort hum om detta, men hoppas på att här återstår många goda år. Vi finner dessutom två små nya telningar, troligen fruktsatta, växande alldeles under moderplantan, vilket ger extra gott hopp om en ljus framtid. 



Två nya plantor på väg.

Ombergs kippoxel kommer säkert att överleva oss tre med råge och vid detta, kanske vårt sista besök, vill vi alltså önska god tur till kommande besökare med uppföljningar medan vi fortsätter mot nästa spännande plats på berget.



En "skälsten" vid Stocklycke Söderänge. Numera framröjd ur döljande buskage.

Det är nämligen så, att Lars under sina Ombergsvandringar för något år sedan fann en gränssten, en skälsten, söder om Stocklycke, inväxt i krattet under en sval, grovstammig bokskog. Han förstod att detta var markeringen för en gräns, en rågång mellan ägor, och konsulterade arkeologen Anders Persson, som trodde sig förstå att Lars äntligen funnit den tidigare beskrivna, men i nutid borttappade "Söderängen" tillhörande Stocklycke gård.

Vid en nylig exkursion i området, vilken jag tyvärr inte kunde delta i, återbesökte man området och fann resterna av ett tidigare beskrivet torp från sent 1600-tal inte långt från nämnda skälsten; ett vackert och unikt fynd må man väl säga, efter så många år av bortglömdhet.



En hög med jord och sten är allt som finns kvar av eldstaden till det gamla torpet.

Bland tät hassel, mitt i en skog av äske och övervuxen av blåsippor, måbär och kirskål hittade Lars och arkeologen Anders Persson det sen länge eftersökta torpet nära Stocklycke, strax intill skälstenen, i ett område som betecknas som Stocklycke Söderäng. 



Att det är rester av en eldstad och därmed ett försvunnet torp kan man förstå av mängden tegelskärvor i spishögen, men det är också endast det som återstår och sådana tecken är minsann inte alltid lätta att tyda.

Jo visst ja. Jag har tidigare, då vi samlade erfarenhet av skogslindens årsplantor, funderat över den nygrodda askens utseende.



Här Gebbe har du en årsplanta av ask, pekar Sverker.

fredag 25 mars 2022

25 mars - Nördiga insikter om några insekter och andra småkryp på Omberg

Det var en ljuvlig dag också igår då solen låg på ur en himmel så vårblå att den var omålningsbar. Och bokskogen mot berget blev i ljuset så överexponerad att den nästan var bländande. Se själv!


Vi hade träffats i den restaurerade sandiga rasbranten under Stora Klint på Omberg, där Janne tillsammans med sin entomologkompis Urban häromveckan noterade ett exemplar av den sällsynta dagfjärilen videfuks. Vi var först lite oense om artbestämningen mellan de två syskonarterna körsbärsfuks och videfuks, båda ovanliga och pampiga med sedan tidigare dokumenterad hemvist så nordligt som på Omberg.


Urban Vikenborgs bild av videfuksen är minst sagt svårartad, men Janne har lovat mig komplement så snart han får klart med överföringen från sin nya kamera till datorn. Jag återkommer alltså med en bättre bild som han har tagit av fjärilens ovansida. Men att detta är en videfuks är vi numera ändå helt överens om. 
Det är närmare tio år sedan som jag såg den arten på Omberg medan körsbärsfuksen har blivit en mer eller mindre annuell uppenbarelse.


Jan Petersons bild av Videfuks.

Jakten igår på objektet ifråga misslyckades och så gjorde även eftersök på körsbärsfuks vid min "specialplats". Man kan inte alltid lyckas men å andra sidan var det extra trevligt att kunna finna på några andra intressanta upplevelser.

I den varma sluttningen kröp mängder av svart majbagge. Stora, feta och blänkande blåsvarta kravlade de runt precis överallt i jakt på partners och sexuellt umgänge. Det finns ju så mycket att berätta om denna märkliga skalbagge och dess livscykel, men jag orkar inte börja om utan hänvisar till vad jag tidigare har berättat. Se länk. 


Här är uppvaktningen mellan hane och hona majbagge ...


... och här är mötet fullbordat.


I sluttningen finns mängder med vitnande döda skal av en snäcka som har sin nordliga utpost i Ombergs bokskogar och som mycket riktigt heter Bokskosgssnäcka. 


Jag har verklingen mycket ytliga kunskaper om snäckor, men har sökt mig fram till resultatet genom Linköpingsbon Jonas Roths hemsida om snäckor och sniglar. Och nu hoppas jag förstås att jag är rätt ute. 

En stor fluga, brunt hårig med stora ögon svärmade runt överallt i sluttningen. 


Här är flugan, Tachina ursina, tillsammans med en svart majbagge

Jag tog några foton och frågade på nätet. Svar har jag nyss fått från Torbjörn Blixt som berättade om parasitflugan Tachina ursina. Hans svar gjorde mig nyfiken att gå vidare och då fann jag en fantastisk berättelse om livet för en parasitfluga. Läsvärt på engelska.


Vid Höje vandrade vi runt i jakt på den där körsbärsfuksen som inte ville vara med. Vi satte oss i en underskön blåsippsglänta och inmundigade vår fika.


Som kontrast steg vi därefter in i det fuktiga mörkret i en näraliggande jordkällare. I taket såg vi omedelbart små svävande vita bollar, små luftballonger upphängda i tunt silke.


Ah! äggkokonger av Meta menardi - källarspindeln.

Första gången jag såg det här var hos lärarkollegan och vännen Solveig. Hon berättade om underliga vita bollar i taket till sin källare under huset. Jag var där, det är snart fyrtio år sedan, men jag minns det väl, det var mitt första möte med denna fantastiska spindel.


Här blev det dags igen. I taket runt omkring i sparljuset från den nu öppna dörren satt ett tjugotal mäktiga källarspindlar. Levande i totalt mörker, ätande myggor som övervintrade i en ansenlig och surrande mängd och uppenbarligen mycket trygga i sin miljö bjöd de in oss till verkliga närstudier. Ingen plats för spindelfobi - om jag så säger - men det är förstås ingenting vi lider av. Tvärtom, vi njöt!


Källarspindeln är en vacker art som du kan läsa om mera här.