16 september - Blåhakehöst

Det presenteras i dagarna ideligen nya bilder av höstliga blåhakar. Väldigt fina foton är det oftast, vilka presenterar fågeln i olika ålderstadier och iförd säsongens alla dräktvariationer. Jag kan säga det direkt att jag är inte välgödslad med blåhake. Jag har visserligen haft en honfärgad individ ända framme vid vår trädgårdskompost en höst och är man tillräckligt energisk och envis, står den att finna i Tåkerns vassar nästan varje år under flyttning.

Ty så är det, att blåhakarna inte flyger söderut. De flyger mot sydost och de flesta som häckar i Skandinaviens fjällkedja försvinner ut över Norrlandskustens södra delar och det s k "Svenska huvudet", utbuktningen vid Uppland. De tar vägen ända bort till Indien och där har jag faktiskt mött några stycken. Detta innebär att blåhakar blir allt ovanligare ju längre söderut man kommer och Tåkern som ju borde vara perfekt rastmiljö ligger i skugga skulle man kunna säga.

Men nu måste jag förstås berätta, att den sydliga, vitstjärniga blåhaken, med ursprung i Kontinentaleuropas vass- och träskområden, det senaste decenniet väsentligt har ökat sitt utbredningsområde norröver och numera nått även Sydsverige i ökande antal. Prognosen är att den troligen kommer att bli en ny häckfågel också i Tåkern inom inte alltför avlägsen tid. Snart möts de båda "kusinerna" och vad kommer då att hända?

I veckan var jag några dagar i Västerås och då passade jag på att åka ut till Mälarviken som heter Asköviken; ett välkänt natur- och fågelområde.

Vid Löfsta finns en stig ut till ett gömsle vid vasskanten och dit tog jag mig som så många gånger tidigare med tanke på att försöka "hänga in" en höstlig blåhake även i år. Att de fanns där, visste jag redan, och hjälp fick jag av en Fagersta-ornitolog som visade mig nytagna bilder på två olika blåhakar i det vasstråk in mot land som hade lämnats intakt från slåttern för en vecka sedan.

Det finns en fin hane där ute vid pilbusken, sa han och dit smög vi vidare på spången. Och där var den verkligen; visade upp sig hela tiden, under näringssök ut över den slagna ytan; satte sig i vasskanten eller bland grenarna i profil och enface. Med blå band över orangebård, kraftigt ögonbrynstreck och rostiga inre stjärtsidor, var den lätt att identifiera även på håll.

När vi stod där ute vid spångens utbuktning kom fågeln plötsligt nära oss, fångade ett riktigt stort byte och flög tillbaka in i buskaget med bytet. Därav blev den tydligen mätt och gömde sig mest i buskens nedre delar, bland rötter, grenar och täta löv. Endast då och då i en snabb solglimt blinkade den till med sina lysande färger. Men en blåhake blev det!