22 oktober - Öringlek

.

Jag ligger på soffan framför TV-tennisen och sover. Det är strax efter lunchtid men natten blev annorlunda eftersom jag skjutsade Ulla och yngsta dotter Karin till Skavsta mitt i natten för en resa till Milano, La Scala och Zlatan.

Det var snö och slask hela vägen, så resan T&R blev lite jobbig. Alltså känner jag att jag med rätta har lite sömn att ta igen.

.

Då ringer Christer på dörren.

Han är ivrig.

..

- Ursäkta om jag stör, säger han. Du ser trött ut, men kan du inte hänga med ner till Ålabäcken en stund; öringarna leker alldeles väldigt just nu och jag vill gärna dela upplevelsen med någon. Det är så fantastiskt.

.

Under Ombergs höstliga branter

.

Vi parkerar vid Ålebäcken, sjön Tåkerns forntida avlopp.

Den rinner under Ombergs södra brant förbi Alvastra kloster och ut i Hästholmaviken.

Alldeles intill ligger den ruin som kallas Sverkerkapellet, en gammal vacker kalkstensbyggnad, som troligen inte har ett dugg med Sverker att göra utan möjligen var Alvastramunkarnas egen "fiskekyrka"; en central byggnad i så fall under fastan, då cistercienserbröderna kunde fortsätta att leva gott på röding, harr och öring.

Vid den gamla riksvägens bro över ån finns även en minnessten över Kung Sverker den äldre, som enligt sägnen blev mördad av västgötarna ungefär här då han var på väg till julottan i Västra Tollstad kyrka år 1156.

.

Vandringshinder som leköringarna klarar av.

.

Antagligen gör namnet Ålebäcken inte rätt för sig. Troligen är det riktiga, gamla namnet i stället Alebäcken, och ännu idag är den lilla ån i sitt nedre lopp kantad av klibbal.

.

Det finns även en sydligare liten tillrinningstarm som ansluter nästan rakt under RV 50 genom ett betongrör. Det är förvisso ett hinder som emellertid inte helt stänger vandringen uppströms ytterligare någon kilometer söderut genom allt smalare vatten och till och med genom hundratals meter långa kulverterade täckdiken. Det är egentligen helt otroligt att öringen ändå har så stark drift att vandra så långt och besvärligt.

.

Finge jag bestämma och jag önskar jag kunde, skulle jag återställa hela systemet med öppet vatten, restaurerade lekbottnar och ordentlig kontroll av vattenkvaliteten ända bort mot Sjöstorps kalkkärr där källorna finns.

.

- Titta, säger Christer, dom är kvar!

..

Vi står på vägbron vid Sverkerstenen och stirrar ner i det blänkande strömvattnet.

.

- Ser du! Där!

.

- Ja, jag ser, svarar jag.

.
En halv meter lång och svart rygg vältrar sig i strömfåran under hängande sälggrenar med guloranga löv. Fenorna är ljusare, lite prickiga och något orangegula.

.

- Och där kommer en till.
.
Långsamt klättrar vi ner längs kanten. Jag tar stöd av en stam för att inte halka i vattnet. Vi talar tyst. Christer säger att han har märkt att de skyggar när bilar passerar förbi över bron.
Vi håller oss därför hukande lågt för att inte synas och vi kommer så nära att jag slutligen kan ta riktiga närbilder på ännu ett lekande par.
.
- Det finns flera lekställen hela vägen, berättar Christer, och tidigare idag noterade jag ett par som lekte ända ner mot mynningen.

De första öringarna såg jag förresten gå upp för en dryg vecka sedan.
.
Det är två fyrakilos fiskar, som vi studerar nu; inte så stora som Christer har sett andra gånger, men tillräckligt fina för mig att njuta av..
.

Storöringarnas lek i Ålebäcken hösten 2010.

.
Hanen plaskar och förför sin hona.
De ligger tätt intill varandra sida vid sida och ibland på kant. Hanen vibrerar av upphetsning. Ryggfenor plöjer vattenytan och stjärtar piskar upp svart grus som ljusnar och rodnar. Där bildas lekgropen och gruset i den blir därmed lagom grovt för romkornen att sippra ner mellan stenarna Där ligger de sen skyddade under hela vintern för att kläckas lagom till våren. Det är ett kinkigt system där vattentemperaturen är avgörande och kan ställa till med problem vissa år.
.
- Ser du, säger jag, att det står en liten fisk lite bakom lekparet och tittar på. Den verkar vilja vara med.
.
- Jag det ska läras i tid, menar Christer.

.