Jag har gjort mig lite ledig från återställningsarbetet i ateljén för tillfället. Jag har nämligen tagit slutgiltigt beslut om att jag ska försöka genomföra utlovad utställning på Galleri Konstgården i Tranås mot slutet av oktober trots att jag för bara två veckor sedan såg det hela som omöjligt och tackade nej under rådande situation. Men galleristens besvikelse och enträgna vädjan fick mig att vända åter och nu kör jag på som en glad dåre och ateljéomsorgen skjuter jag därmed på, med dårens lättsamhet, till höstens regngrå dagar.
Veckan som gått har varit vän och somrig med molnfria dagar och stekande sol över konstnären vid staffliet, Ulla och jag är nyss hemkomna efter ett härligt och uppfriskande Vätterbad vid Stora Lund, och jag måste säga att jag har njutit av beslutet jag tog och mitt arbete som följt därav.
Getingarna har varit närgångna förstås, nästan så att jag varit på gränsen till att stå ut när de surrat som värst runt öronen och prövat sina landningsställ både på händer och i ansikte, men än så länge har jag klarat mig från stick, jag har allergimedicinen i fickan, ty jag har försökt att vara varlig i mina antirörelser. Jag har även de talrika stora och snällt brummande bålgetingarna att tacka, tror jag, för när de tagit sina svepande turer runt mig och huset har de mera hetsiga och nyfikna småkusinerna snabbt flytt sin kos.
En dag kom en ung pilgrimsfalk upp på himlen. Den loftade runt på femtio meters höjd under molnen rakt över mitt huvud i mer än en minut men jag vågade aldrig hämta kikare eller kamera som låg tio meter bort på stafflibordet under altantaket, för jag vet hur snabbt en rovfågel försvinner ur sikte om man ger den en chans.
Den var inte alls så svartvitt tecknad som en gammal "pille", utan mera beigetonad och bar med sig ungfågelns fräscha, ljust oslitna stjärtspets blänkande i motljuset som ett ungdomsintyg.
Den lekte och tränade i brisen däruppe, svepte runt i stora långsamma drag, gjorde små hopp i höjdled, gjorde språngsteg i termiken, rollade och försvann därefter bakom almarna vid Kvarnstugan i ett mäktigt och hissnande långdyk i 60 graders vinkel mot backen. Jag spanade resultatlöst efter uppkomsten igen men den var borta, precis som det brukar vara, säkert snart tillbaka på sitt Omberg, där hela elva ungar i tre bon vuxit upp detta år.
Möten med pilgrimsfalkar är oftast intensiva men korta.
Tre falkar såg jag förresten under lika många koncentrerade dagar, alla på samma vis rakt över stugtaket och mitt målarhuvud men alla med olika karaktär: lärkfalk, pilgrimsfalk och tornfalk.
Jag har släpat säckvis av gräsklipp, buskröj och annat trädgårdsavfall från trädgården hemma i Ödeshög till Stugan vid Tåkern i ett par års tid. Mitt mål har varit att skapa en rejäl kompost. För fyra år sedan försvann 90 % av områdets snokar och jag vet inte varför och hur men min idé har alltså varit att ge kvarvarande individer ett överlevnadsalternativ.
I våras såg jag snok på plats, solande på komposthögen, och min lycka var stor. I veckan blev jag ännu lyckligare för nu fanns också snokungar på plats. Mitt mål är uppnått. En kull ägg har kläckts i min komposthög och de små ungarna ligger just nu och solar inför mina glada ögon.
Mitt måleri då. Jo, jag gör som jag brukar, lägger upp ett litet lag av dukar att arbeta på. Den här gången är det fem stycken, det brukar ligga däromkring i antal, och sen blir det lite omlottmåleri efter hand.
Det känns rätt gott att jobba på detta sätt, ty så fort jag hamnar i en återvändsgränd med, eller "tröttnar" på ett motiv, så jobbar jag vidare med ett annat istället.
Huruvida alla blir bra eller så, eller ens färdiga till utställningen är hela tiden lite ovisst. Jag har alltid några kvarlevor som blivit över, att tillgå när dukarna tryter och då kan jag ju lätt grunda om och börja på nytt.
Mellan målarvarven hänger dukarna på stugväggen och lockar mig till funderingar och möjliga lösningar. Och ska sanningen fram sitter jag nog minst lika länge och tänker som jag faktiskt konkret målar. Men det är som min konstnärsvän Lasse Frisk brukar säga: "Att gå omkring och fundera är konstskapande arbete det också".
Därom är vi alldeles överens, Lasse och jag. Så det så!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar