2 augusti - Möte med kompisar

. 
Jag hade bestämt möte vid Stocklycke på Omberg med kompisarna Sven och Janne och när jag anlände så stod de redan där, stilla, väntande med sänkta huvuden liksom inåtvänt försjunkna i något efemärt och ogreppbart och nästan utan ett ord till övers ens för mig.

Andra besökare som passerade kanske undrade, men inte jag, jag visste precis vad det handlade om eftersom jag fått besked från Janne tidigare via epost.

"Hej Gebbe

Nu tror jag att jag listat ut vilken stekel som gräver hål vid Stocklycke, jag visade hålen förra året och du plåtade dom.

Jag var där i dag och fångade två stycken steklar, och nu har jag artat dom, det är till nästan 100% Cerceris arenaria.

Jag tog förresten en Apatura iris (Sälgskimmerfjäril/min kommentar) den 5/7 på Vallgatan ovanför Borghamn.

Ha det bra Janne"

Så var det alltså, och nu stod de där mina kära naturvänner och väntade, inte så mycket på mig ändå, som på den nyss försvunna sol som kunde locka ut steklarna, ur sina bohålor, att börja flyga igen.

Solen kom och gick i små glimtar mellan mäktiga moln och spridda småskurar och inte blev det någon spektakulär uppvisning men visst såg vi dem då och då, som mest fem samtidigt, komma flygande något vingligt, tätt över det torra, varma och öppna sandområde som ligger i anslutning till parkeringsplatsen just där stigen ner mot Stocklycke hamn börjar; ett tättbyggt samhälle med ett femtiotal Cerceris arenaria där varje hona hade sitt separata lilla bohål med var sin uppkastad liten hög av tämligen ytnära och därför mörkbrun jord, där också utsugna skal av öronvivlar ofta utgjorde en kantande bård.

Sven slog några slag med håven runt om i vegetationen, för att se om det var därifrån öronvivlarna kom, utan resultat. Och vi var nog överens om att baggarna inte var tänkta som larvmat utan var hårdsmält vuxenföda.

Cerceris arenaria.

Lite längre upp i backen men i anslutning till Cerceriskolonin återfann jag även ett tjugotal bohål av bivarg. Deras högar är ljusare, bestående av material från djupare lager och de är låga, snett utkastade och liksom harvade av honans grävande ben. 

Bivarg hona, Philanthus triangulum.

- Bivargshögar "tar jag i sömnen", sa jag. 
Och mycket riktigt efter en stund dök även några honor av denna stekel upp som lämpliga fotoobjekt; en av de vackraste jag vet.

...

Vad gjorde vi sen? Jo, vi åkte ner till Stugan där vi käkade smörstekt entrecote med klyftpotatis och bearnaisesås till ett gott rött vin, Sen satt vi och samtalade om allt mellan himmel och jord under kakelugnens sprak och stearinljusens fladder tills sömnen tog överhand.

Det är sånt här man gärna gör med goda vänner; det är sånt som lever kvar. Några vackra steklar är gott skäl nog.