25 januari - Vid Vätterns kust

Det var en av dessa sköna, vackra dagar på gränsen till tidig vår. 

Vi vandrade ut till Vättens kust norr om Ödeshög - ett för många helt okänt landskap, som verkligen gör skäl för epitetet, ty här ligger Vätterns vatten havshårt på och slipar klipporna runda och gör dem såphala med hjälp av den svarta cyanobakterien Calothrix sp., precis som sig bör med klippor vid hav.

Såphala och blanksvarta klippor säger kust mer än strand.

En hel del hjälp med arbetet på den mörka porfyren har förstås den gamla inlandsisen bidragit med, det berättade vår vän geologen Hans G. Johansson för oss för nu några år sedan och så visade han på tre olika riktningar av isens släpspår i berget. Tre epoker under 800 år för så där 10 000 år sedan.

Ute på sjön, över speglande hällkar och vackra lavmönster på torr sten, i den idag blygsamt väna vinden, strävar en vit trollingbåt långt därute i jakt på lax, röding och öring.

Mot norr ligger Omberg och fångar gulljus. I stupet mot vattnet, i blåskuggan, finns pilgrimsfalkens näste.

Och precis där och då, varnar en kråka bakom oss och jag spanar mot skyn.

Ute över blått vatten och svarta skär kommer falken farande över den ljusa himlen. Den stallar upp mot oss en smula och far sen vidare i vinden bort mot sitt solbelysta berg med klippande kraftfulla vingslag. Jag följer den i kikaren nästan hela vägen, då fågeln lyser i solen mot det mörkblå vattnet och snart blir ett med berget. 

Som alltid i möten med falkar blir man tagen av stunden. Tänk att man fick vara med om denna återkomst. Det kunde man aldrig tro, då, för snart 70 år sedan, när pilgrimsfalken försvann så definitivt ur vårt landskap - utrotad så att inte ens hoppet fanns kvar, att trenden kunde vända.

Efter detta, finns det något mer att längta efter? Jo, möjligen kaffestunden under de gamla oxlarna i solen som faktiskt värmde oss en smula,  vi de privilegierade.