11 januari - Olustiga vibbar i bergslagsskog

Jag vet inte hur många gånger jag har besökt skogarna runt Skultuna - Fläckebo - Västefärnebo - Ramnäs i den västmanländska bergslagen; hundratals gånger åtminstone och detta sedan minst femtio år tillbaka i tiden. 

Skogen här tillhör på något vis mina externa hemmamarker, eftersom min far härstammar från Ramnäs och hustrun från Skultuna. Här har jag upplevt det mesta som finns att uppleva i ett gediget skogslandskap. 

Men denna skog är dessvärre också under stadig och snabb förändring från tiden från 1970-talet, när jag ännu kunde finna åldriga bestånd orörda, fram till idag, då det sista av det gamla slutgiltigt är nedhugget. Numera består trakten till största delen av tråkigt ensartad, planterad gran-och tallskog i låga åldrar över enorma ytor. Jo, bruksskogarna är nog de värst missbrukade om du förstår mig rätt.

I bergslagsskogar skall det vara gott om asplöv, som här, på fotot från hösten 2004.

I denna bygd har jag sett tjädrar, orrar i flockar, kungsörnar, havsörnar, lodjur, kronhjortar, vildsvin, sparvuggla, slaguggla och lappuggla och mycket, mycket mera. Området är dessutom ett fantastiskt dagfjärilsområde och hyser en rik flora, väldigt olik den jag har i min egen Ombergsbygd. Ett av landets största skogsbrandområden finns som väl bekant också på plats.

Lappuggla i Skultunaskog. Akvarell av undertecknad

Svavelgul höfjäril. En detaljbild från ett hyggesparti där hundratals individer sökte näring och sol.

Ängsklockor som färgar hyggeskanter i lilablått finns inte i östgötabygd.

Men jag har ännu inte sett varg, och det trots talrika resor i bil och vandringar längs raka skogsvägar eller slingrande stigar under alla dessa år i olika dygns - och årstider. 

Det här är nämligen vargmarker, det är känt. Men tyvärr beslutade länsstyrelsen i Västmanland att skjuta bort paret i just det revir som jag så länge hade trott och hoppats på; det som kallades Skultuna/Västerförnebo-reviret. Året var 2012 och jag hade av en slump, redan innan jakten var beslutad, sett, enligt min mening, fördolda och tveksamt förtida förberedelser. Jag skrev om det hela i Naturlig dagbok och här är länken:  

länk

Nu har det ju gått några år sedan dess och vargstammen är ganska stadigt etablerad på runt 350 - 400 individer i vårt land. Licensjakt pågår, även i Västmanland, för att hålla beståndet på bestämd totalnivå. Ändå har jag inte gett upp hoppet om att ett nytt vargpar skulle kunna komma tillbaka till det här området mellan Skultuna och Ramnäs igen. Därför har jag sniglat mig långsamt fram längs dessa vägar och varje gång tålmodigt spanat både höger och vänster, in bland träd och stenar och även långt bort mot vägsände efter den där efterlängtade och försvinnande grå ulvskuggan.

Den här gången skriver jag nymornad januari 2022 och nysnön har lagt sig över vägen. Jag kör som alltid i sakta mak. Havlvägs stiger blå rök upp från en glödande liten brasa, slingrar sig upp ur mossan vid vägkanten och dunstar bort mot den mörka skogen. Någon är nära. 

En vedtrave berättar om nya skogliga ingrepp, som jag ändå har förståelse för, ty jag har nog aldrig sett maken till granbarkborreangrepp. Längs vägar och hyggen och vid skogens kanter står granarna rävröda eller grådöda så långt man kan se; ett dystert kvitto på bergslagskogars misshushållning och feltänk och nu är tiderna bråda att rädda det som räddas går.

Jag kliver ur och tittar närmare på vedtraven vid vägkanten, anar  något olustigt i ögonvrån.

Jag ser den lilla blå skylten och ryser till. Med ens känner jag hur hoppet försvinner. Det hopp jag hela tiden har närt om att vargen skulle kunna vara välkommen tillbaka i "min" skog skingras som sand mellan fingrar.