Varken ängsknarr eller gotlandssnok existerar idag som korrekta svenska namn. "Ängsknarren" heter numera konknarr och "Gotlandssnok" är endast den färgvariant av vanlig snok som finns på ön.
Men ändå! Idag vill jag lyfta fram de båda namnen av följande anledning och låt mig därvid börja med snoken.
Den slingrar och vrider sig och först tror jag att det är en daggmask som ligger där i liksom en liten håla i det kortsnaggade gräset efter att jag nyss passerat med min gräsklippare. Men det är inte någon mask. Det är en snok, en snokunge, inte mer än en och en halv decimeter lång och tunn som ett skosnöre. Den måste vara alldeles nykläckt och försynen endast, har räddat den från att bli hackmat av min effektiva Klippo.
Jag tar upp den i min hand. Den försöker undkomma genom att rulla ihop sig och gömma sitt huvud underst i bollen. Den är mörk och har två gula fläckar som drar åt orange. Jag har sett det hos någon individ tidigare vid Stugan men den här har än klarare apelsinfärgade nackfläckar än de flesta som jag sett, om inte som hos en gotlandssnok förstås, tänker jag, vilket således visar på att färgen inte bara är förbehållen den gotländska varianten.
Snart lägger jag ner den igen i det igenvuxna diket och hoppas att den ska klara sig i högre vildväxt. Den har en tuff tid framför sig, inte bara gräsklipparen, där finns många som även vill äta en liten hjälplös snok.
Och, i Kvarnstugans trädgård är gräset ännu inte klippt. Mest ligger huset öde och tyst efter det att Fältstationen blev uppsagd förra året. Allt känns bara tragiskt. Nog vore det väl bra om flytten kunde göras ogjord och att verksamheten kunde komma tillbaka och ge lite livsbejakande trevnad åt min granntomt.
Inte ens vattnet är påkopplat ännu, trots att vi närmar oss juni, och detta påverkar även mig i min stuga i högsta grad eftersom jag har samma anslutning. Men jag har gett mig den på att inte ringa och tjata hos hyresvärden. Jag tänker vänta och se hur lång tid det kan dröja ytterligare. Suck! Det är inte längre någon ordning på torpet.
Tråkigt på gränsen till sorgligt är det hela. Enda trösten är att skogsförgätmigejens ljusblå matta har fått vara ifred och därmed skapat en himlen nere på marken mellan träden.
I Ramstadkanalen simmar de första kullarna av nykläckta grågäss. De är minst fjorton dagar försenade mot tidigare år. Och detta är förstås en följd av aprils hårda vinterbakslag.
Så över till "Ängsknarren"
Jag stannar till vid Alvastra pålbyggnad på hemvägen. Ännu något svettig gläds jag över att myggorna inte är synkroniserade med säsongen. De brukar nämligen kunna göra försommarbesöken här till en något plågsam upplevelse för en så bettkänslig person som undertecknad.
Två kärrsångare sjunger frenetiskt, buskskvätta och törnsångare turas om att sitta som solister i torrbuskens topp, rörsångare och sävsångare tävlar i sång från fjolårsvassen, näktergalar hamrar från buskagen runt om i omgivningen, björktrastar snarkar, kanske ser jag en rosenfink som lyser karminrött en bit bort men jag lyssnar förgäves efter visslingen ... och så var det just ängsknarren som snärper där ute.
Nu är jag envis med namnet, ty just här och idag passar ängsknarr bättre än kornknarr. Här är det ängsmark nämligen; fuktig våtmark med kabbelekor och starrtuvor med inslag av torrare partier av nässlor, älgört och maskrosor.
Det är en nästan magisk kväll, alldeles utan vind. Dimmorna stiger i kvällen upp över Omberg och stämningen är tät och mytisk. Exakt så som man vill uppleva en försommarkväll med spelet från en knarr.
Och jag tänker som så, att de nästan årsvissa ängsknarrarna här vid Alvastra pålbyggnad kanske kan vara hoppet för artens fortbestånd i landet, just de individerna som bland alla andra i populationen vänder tillbaka till ursprunget och häckar i ängsmark. De måste väl vara de som lyckas bäst med produktionen, menar jag. De "stackare", och låt mig då mera passande använda ordet kornknarr, som håller till i vall och åker blir ju ständigt halshuggna eller nedvältade och har svårt att reproducera sig.
Med nästan en dåres tänkande vill jag istället använda namnet Ängsknarr, liksom ett mantra för artens liv och lycka. Kanske kan det hjälpa.
Inlägg
