6 februari - En vassfärd som blev annorlunda

.
Vi hade planerat för skridskor. Det var sagt så sen ett par dagar tillbaka, efter perfekt töväder som etsat fram oljiga isar. 
Jo, det var verkligen fantastisk is på Tåkern, det noterade vi, Ulla och jag med goda vänner, under en broddpromenad i förrgår.

Snöskapet är vackert vid nedfarten till Lundtorps kanal vid Tåkerns västra strand.

Allt var alltså klappat och klart för en fantastisk skridskofärd, ända tills idag på morgonen då man vaknade med en decimeter nysnö över hela landskapet, och med en is som med ens var både gömd och glömd.

Gunilla och hennes kompis Cathrine väntade mig vid ateljén såsom överenskommet - Stugan, medan jag väntade i ateljén som överenskommet - Ödeshög. 
Men snart nog var vi ändå på väg tillsammans bort mot sjöns västra vassfält för en färd på ett alternativt färdmedel som vi trots allt diskuterade en del innan vi gav oss i kast med verkligheten. Det blev skidor till slut. 

Här startar vår skidfärd på Tåkern.

Vi fastnade också för kanalen genom vassen vid Lundtorp, och fastnade var ett begrepp som fick bokstavlig prägel.
Det var alltså inte bra skidföre heller. Under snön var isen vattentäckt och varje glid kippade och nitade om inte skidorna rördes med absolut kontinuitet. 

Cathrine kämpar förgäves mot underfrysningen.

Värst blev det för Cathrine som hade skidor med träkärna, vilka behöll värmen längre än våra, varför snön underfrös, menade Gunilla. 
Jag går faktiskt på styltor, sa Cathrine och gav till slut upp och bar skidorna över axeln resten av vägen tillbaka.

Lundtorpskanalen är bred som en gata.

Men ändå var det visst en härlig tur i ett fantastiskt landskap, det tyckte vi alla, även jag, trots mina oräkneliga besök sen tidigare.
Snövidden låg jungfruligt orörd och stilla. Lundtorpskanalen är välskött och bred som en gata och vassen står dubbelt manshög som en skyddande mur på ömse sidor. Enstaka blåmesar knäpper i vassrören men annars är allt nästan andlöst tyst. Här ska det finnas skäggmesar om någonstans.

Den helt igenvuxna Sjönkanalen kan bara användas av den som vet, annars går man lätt vilse i de kvadratkilometer djupa vassfälten.

Vi tog vägen över den öppning som skapades av en vassbrand redan på 60-talet men ännu är fri från återväxt, för att på så sätt leta oss in i den gamla Sjönkanalen. Det var en chansning som gick hem. Sjönkanalen är inte efterhållen sedan flera decennier och kan bara användas av den som vet och är uthållig. Jag spårade med mycken snö innanför kragen.

Det var genom den här kanalen som författaren och illustratören Gunnar Brusewitz stakade sig fram i lånad tåkerneka på 50-talet, då han hyrde in sig hos gården Sjön för att för första gången i sitt liv få njuta av Tåkerns lockande fågelliv. Idag är spåren nästan helt borta; vassen har återtagit allt.

Efter stor möda och mycken svett tråcklade vi oss till slut igenom vassens labyrinter och kom fram till den stora öppningen i Väversundavassens yttre del, men ännu en bit från den stora sjövidden
Där fanns inte längre någon tvekan om nästa steg. Vi redde oss varsitt rede i läkant och sol och unnade oss vår medhavda matsäck.

Men nya krafter startade vi därefter etappen ända ut mot den stora isvidden. Vi började känna av en svag nordanvind som bet i ansiktet och underfrysningen på beläggen var svår; modernt smala längdskidor passar inte för ospårad terräng och de skar hela tiden ut åt sidorna och färden blev därför vinglig och stapplande och även "fallande".

Efter ett par timmars tappert kämpande hade vi avverkat hela sträckan och kunde ta oss tillbaka till land. Det blev totalt inte mer än tre kilometer, skulle jag tro. Men det var tre kännbara kilometer och de vattniga spåren efter oss vittnar om utmaningen som vi till sist ändå klarade av.

Slutligen. Trots att vi vistades i skäggmesarnas optimala miljöer hade vi inte kontakt med en enda en. Ett par blåmesar och spår av mink och räv, det var allt.
Det är uselt med skäggmestillgången i Tåkern nu. Riktigt katastrofalt faktiskt!

Färdvägen genom vassen, enligt kartan.

6 februari - Nedslag i Skåne I - Bärnsten

.
Det blåser upp. En storm är på väg. En klass2varning är utfärdad för Skånes syd och västkust. 

Vi parkerar vid Falsterbo välbekanta golfrestaurang torsdag eftermiddag den sista januari och tar oss förbi Kolabacken ner till klitterlandskapet och den isiga stranden i bukten för en tur ut mot Måkläppen, konstnärskollegan Morgan och jag som är på en tvådagarsresa i Skåneland; för konstens och naturens skull.

Några golfare ser vi inte av, inte heller några andra fågelskådare.
Däremot vandrar ensamma personer runt där ute i blåsten bland uppvräkta tångvältor. De rafsar och krafsar och sveper med håven i vattenlinjen.
De är bärnstensletare.

Med vindställ på och luvor neddragna över öronen vandrar de sakta och sökande, vänder på tången med en klobeväpnad käpp, lik en bakvänd högaffel i miniatyr eller som en glestandad kratta. Vandringen är koncentrerad och envis. Möten sökarna emellan är sparsamma; utfallet av letandet lite hemligt och arbetet inåtvänt tystlåtet.

- Det är en hobby förstås, säger Björn. Det går naturligtvis inte att leva på detta. Och idag är resultatet magert. Det har varit så en tid nu. Kanske blir det bättre efter stormen. 
Vädren ska komma från sydväst för bäst resultat, fortsätter han, egendomligt nog eftersom bärnstenen flyter iland från Baltikum.

- Vad gör du med den? frågar jag. Säljer du eller gör du egna smycken?

- Inte säljer jag mycket. En del ibland till bärnstenssliparen där uppe vid Kämpinge. Han betalar 4 kr per gram för den gula och upp till 12 kr för den röda. Men det mesta sparar jag. Jag har en jättestor glasskål hemma, en sån där rund akvarieburk, till brädden fylld med bärnsten och jag funderar på att börja fylla en till, berättar Björn.

- Har du funnit något idag?
- Nej.
- Ingenting?
- Egentligen inte.
- Men det låter på dig som om du ändå hittat något litet, fortsätter jag en smula envist. Kan man inte få se en sån?

En grabbnäve ur den blixtlåsförsedda lilla väskan vaskas upp och hålls blygt fram för vår skull. 
En handfull bärnsten direkt ur havet.

- Det här är bara smått skräp. Det blev som sagt magert idag. Jag hoppas på en bättre dag i morgon men då får jag inte gå ut så här långt, säger Björn, för då är det 1 februari och tillträdesförbudet träder i kraft; sälskyddsområdet Måkläppen.

Med insekter i är bärnstenen en dyrgrip. Men se upp. Det mesta av sånt som säljs på gatorna är bara fejk. Av plast.

- Under alla år har jag nämligen inte hittat en enda bärnsten med insekter eller spindlar i, berättar Björn. Jag har letat och letat, slipat och synat med lupp. Men inget!  Och besöker man Baltikum får man vara misstänksam, menar Björn, inte mot bärnstenarna i sig, men just de där med insekter i. I Lettland och Estland finns alldeles för många såna ute på gatorna. Nästan alla de är säkerligen imitationer av plast. För säkerhetsskull måste man repa för att veta och med det har man förstås ett uppenbart problem.

- En så här stor klump har jag hittat en gång, måttar Björn med handen, som ett ägg ungefär.


- Jag letar vidare efter drömmen, fortsätter Björn, att finna den där riktigt stora klumpen, Bjässen. En gång har jag hittat en så här stor, måttar Björn med handen, som ett ägg ungefär. Det är nog alla bärnstensletares dröm att finna den där jätten; det och så det där med inneslutna insekter.

Men vi vandrar vidare ut mot revet och lämnar bärnstensletarna åt sitt sökande efter "kådguld", vikingarnas värdefulla bytesvara - Rav.

Morgan har nämligen upptäckt sälar ...

5 februari - Karmosinrött i naturen

.
Det är en märklig färg som breder ut sig mellan plogtiltor och vattnig is över Ramstads mossjord.
Förklaringen är ruttnande rödbetor i backen; de som aldrig kunde skördas när höstregnen stod täta över bygden.

Jag funderar. Var annnars finner jag karmosinrött i naturen?
På bastardsvärmarens vinge, i rödklintens borste och över gråsiskans panna.

4 februari - Stipendium

.
Det snöar igen. Tät och tungblöt snö. Därför kokar jag ny mat till fåglarna. Det är nämligen nästan tomt i kartongerna. Rödhaken som jag inte har sett under några vackra dagar är strax på plats, liksom koltrastarna. Vintern verkar ideligen vilja börja om.

Därefter tar jag på träskorna, slaskar ut i blötan och hämtar in ett stort kuvert ur postlådan. Det är tillverkat i ett sånt där styvare, vitare och liksom "finare" papper. Emblemet berättar att det är brev från Svenska Tecknare - mitt eget yrkesförbund.

Jag sökte ett stipendium tidigare i år. Kan det möjligen ... jag sprättar varligt upp med brevkniv och läser...

Svenska Atheninstitutets gästhem för författare, konstnärer och vetenskapsmän i Kavalla i nordöstra Grekland kommer att bli min arbetsplats under fjorton dagar kommande höst.
Hurra!

3 februari - Om skorpioner kapitel I

.
Det är något speciellt med skorpioner. Måhända går en rysning längs ryggraden blott när ni läser ordet, eller? Fast själv är jag ändå mest fascinerad.

En liten ljus skorpion som jag fann i den marockanska sandöknen nära den algeriska gränsen 2001.

Själv har jag sett och fotograferat skorpioner i både södra Europa, norra Afrika och i Indien. Alla har de varit små rackare; inte mer än högst en halv dm långa och därför möjligen inte farliga för människor, utan troligen med en gadd alldeles för vek för mänsklig hud.

Ganska högt uppe i Atlasbergen i Marocko fotograferade jag 2001 också denna vackra skorpion, med största sannolikhet en annan art än den som är avbildad ovan.

Uppe i bergen i västra Indien bodde vi ute i en ekocamp som hette "Backwoods",  Ulla och jag. 
Hon stod ut med det mesta såsom skitande och ropande geckoödlor i taket, möss som trippade på moskitnätet när vi försökte sova och fullt av lövgrodor i toalettholken men absolut inte med skorpioner krypande på jordgolvet. 
"Här går gränsen", menade Ulla. "De får du faktiskt bära ut!"

Häromveckan kom ett par bilder från min vän Johan, som håller på med "Projekt balkanflugsnappare" i Bulgarien. Under sitt arbete i lövskogslandskapet  vid Svarta havskusten fotograferade han i somras ett par skorpioner som han önskar hjälp med artbestämning av.

Länk till artikeln finns i bilden.

"Inte vet jag något om skorpioner",svarar jag,"men skam den som ger sig", svarar jag också och söker vidare på nätet och finner bl a:
En trettioen sidor lång artikel om "European Scorpions", skriven av Jan Ove Rein på Norwegian University of Science and Technology, från år 2001 med uppdatering så sent som 2 januari 2013.

Jag blir alldeles stum och fascinerad när jag läser. Så här skriver nämligen Jan Ove Rein:
"At the moment, 27 valid species are reported from Euorpe ... 
Scorpion findings have also been reported from Germany, Holland, Norway, Denmark and Sweden."

Alltså! 27 arter skopioner bara i Europa och med fynd även från Sverige. Nog blir man minst sagt förvånad. Om detta visste jag intet! Och ändå, Jan Ove Rein fortsätter med att säga att man sannolikt kommer att finna och differentiera ytterligare ett antal arter under kommande år; kanske många fler. Forskningen om denna djurgrupp är nämligen ganska ny.

Nåväl. Jag läser och studerar artikeln och kommer fram till följande slutsats som jag meddelar vännen Johan:

"Enligt vad jag förstår, heter din art troligen Euscorpius mingrelicus. Den finns i området vid Bulgariens Svartahavskust och är alldeles nyligen splittad från Euscorpius carpathicus som idag bedöms förekomma enbart i Rumänien".

Nu ska jag sända Johans vackra skorpionbilder vidare till Jan Ove Rein för en säker bestämning. Förhoppningsvis har jag inte seglat iväg alldeles galet men oavsett vilket, är jag på väg att lära mig något nytt, igen, och eventuella fadäser går ju att rätta till.

I kommentarfältet nedan har professor Jan Ove Rein vänligen svarat och han menar att det inte går att säkert bestämma arttilhöringhet på enbart fotomaterial. 
Det namn som jag har "gett" arten på bilden ovan skall således bedömas som mycket osäker. Se vidare under kommentarer nedan. (Gebbe 10/2).

29 januari - Fågelskådningens svåra konst

.
Det var igår. 
Jag skjutsade hustru Ulla till läkarbesök i Linköping för att på så sätt, parallellt med hjälpsamhet, ge mig själv chansen att få någon timme över för fågelskådning längs Stångån, centralt i staden alldeles norr om slussen vid Nykvarn. Denna plats är ett eldorado för ornitologer nämligen, där mängder av övervintrande änder håller till tillsammans med rörhöns, smådoppingar, hägrar, övervintrande kungsfiskare och senaste veckan till och med en återkommande pilgrimsfalk och massor av annat; en minst sagt spännande plats alltså, dessutom med alldeles nybyggt fågeltorn.

Jag räknar och kikar: minst åttahundra men möjligen bort mot flera tusen gräsänder, storskrakar, viggar, ett tiotal hägrar bland annat. Men, dessvärre ingen kungsfiskare den här gången trots intensiv spaning efter ett rostrött bröst i varje överhäng.

Jag har inte så mycket tid på mig så jag går endast en kort promenad norrut mot småbåtshamnen där vinterställda farkoster är uppallade under plast och presenningar.

Just då, blir jag kissnödig och går in i skydd mellan båtarna för att treva mig in genom byxor, kalsingar och underställ, en ganska så pillig uppgift eftersom gylf vansinnigt nog ofta saknas i moderna herrunderkläder. Kikaren och kameran med zoomen påsatt dinglar dessutom irriterande ivägen och tungt runt halsen och jag suckar över nödigheten. 

Just då, ringer också min mobiltelefon, instängd i en liten väska med blixtlås vid svångremmen. Rackarns också, just när jag börjat pinka och jag som lovat Ulla att svara direkt om och när hon ringer om att hon är färdig. Och underlåta att svara vågar jag inte eftersom hon då kommer att befara att min mobiltelefon som varit avstängd flera dagar innan p g a batterifel åter har blivit funktionshindrad.
Ordentlig som jag är trasslar jag alltså upp telefonen och svarar.

Just då, lyfter alla änderna och hägrarna kommer i skränande flock rakt över mitt huvud. 
- Vänta Ulla, säger jag stressat. Jag står just nu och kissar och samtidigt lyfter alla fåglarna i ån här bredvid mig. Något stort är på gång!

Just så, kommer havsörnen uppseglande, rakt över mig, nära som sjutton, till synes alldeles över båtrelingen. Där står jag kissande, med telefonen i min vänstra hand från vilken jag ännu hör en distanserad Ulla. På något sätt lyckas jag ändå mitt i allt detta vända mig om och få upp och starta kameran med höger hand och få iväg ett foto efter örnen som överraskats rejält av min närvaro och därför kastat rakt upp i höjd men ännu är väldigt nära.
Den rörelseoskärpa man kan uppleva i mitt foto av denna mäktiga och komplicerade upplevelse är alltså rätt lätt förklarad.
Fågelskådning kan vara en svår konst.

Senare på kvällen följer jag upp "min" havsörn i nätverket artportalen, Svalan, genom att publicera denna bild med en önskan om hjälp av ålderbestämning av fågeln ifråga. Jag tycker nämligen att den är lite komplicerad att bestämma i det avseendet.

Där har vi fågelskådningens svåra konst i ny skepnad, som Bestämningsproblematik. Det finns så många nivåer av denna nämligen, alltifrån ren artbestämning till köns-, ålders- och rasbestämning för att nämna några exempel ytterligare och jag tror inte någon som inte är insatt i fågelskådandets svåra konst har en aning om vidden och djupet i denna vetenskap.

Hur de verkligt kunniga i havsörnsbestämmandets komplicerade konst kommer fram till att "min" havsörn på bilden ovan antagligen är en s k 5k-fågel, alltså i sitt femte kalenderår av levnad, kan du läsa mera om genom nedanstående länk.  

länk

Kontentan är väl att ett liv är för kort för att omfatta allt, inte ens allt om bara havsörnar och att det är just sånt som gör livet så otroligt spännande och intressant, inte minst, som i mitt aktuella fall, i samklang med livets små triviala tillfälligheter och förtretligheter. 
Fågelskådningens alla vinklar och vrår i ett nötskal av omständigheter. (Vilken metafor jag fick till!)

28 januari - Vinterfågelräkning 2013

.
Så är vinterfågelräkningen, denna publika succe för och med  fågelbordsskådare, proffs som amatörer sammantaget, tillända. Räkningen pågick under helgen 25 - 28 januari. 

Klicka på bilden för bättre läsbarhet. Har du noterat något vid ditt fågelbord under tiden 25 - 28 januari i år så är det aldrig för sent att skicka in resultatet. Formulär och adress finns angivna i bilden.

Själv har jag vid mitt fågelbord alldeles utanför köksfönstret haft många härliga stunder och då barnbarnen har varit på besök har de hängt vid fönstret mycket av tiden, med fågelboken tillreds och kikaren runt halsen; många spännande och nära fågelstudier har det varit.

Rödhake

Stare

Några av fåglarna i den stora flocken sidensvansar som rastade vår trädgård under fågelräkningen i helgen.

En 90 fåglar stor flock sidensvansar besökte min trädgård under helgen. Det var alla äpplen under fågelbordet som lockade. Snabbt drog de sen vidare men en ensam individ blev kvar.

Resultat:       Kråka	2  vid komposten
Stare	1  trogen gäst under längre tid
Sidensvans	90  vid utlagda äpplen
Gråsparv	25
Rödhake	1  trogen gäst under längre tid
Pilfink	8
Koltrast	11
Bofink	1  kort besök en dag
Björktrast	2
Grönfink	4
Steglits	2 kort besök
Grönsiska	2  kort besök
Blåmes	10
Gulsparv	4  kort besök
Talgoxe	15
Skata	4
Kaja	12

27 januari - Årets vandring på Tåkerns is

.
Årets isvandring på Tåkern blev den 6:e i ordning som anordnats av Ödeshögs Naturskyddsförening och drog i år 23 deltagare.

Ett litet gäng av helheten.

Isen låg tyst, slät och snötäckt över hela sjön och rätt in i vassen vågade vi inte trampa så utbytet av fågelliv blev verkligt magert. Det enda som upplevdes i den vägen var allt som hände runt fågelmatningen vid tornet, där för övrigt Tåkerns fältstation bjöd oss på ringmärkning.

Lars Frölich visar och berättar om och visar vinterståndare av sprängört och nickskära ...

... medan jag visar på skillnaden mellan bredkaveldun och smalkaveldun.

I sedvanlig ordning berättade Lars Frölich och jag om det mesta som finns att veta om Tåkerns unika vass och rätt mycket i övrigt om sjöns flora och fauna. 
Vi blev ute i kylan en timme och gick därvid runt vassholmen utanför tornet varefter vi återvände mot land och studiebesök på Naturum Tåkern.

Hyreshus för vildbin.

Vid parkeringen var allt förberett för matsäck och korvgrillning och där var också "tillsyningsman" Tommy i farten med att ordna för sommarsäsongens alla vilda bin och steklar genom iorningsställandet av ett vackert "hyreshys".
Det blev i allt en tämligen opretentiös och lyckad dag, tyckte vi, Lars och jag, och fick också gehör för detta av alla deltagarna.

Tack till Barbro Nelly för alla foton som hon så vänligt lånat ut till min Naturliga dagbok.

26 januari - Ombergs pilgrimsfalkar på jakt

.
Jag är på väg till Alvastra för att köpa ekologiska ägg, alldeles som jag brukar göra en gång per månad, då det händer.
Det var alldeles nyss och jag har precis kommit åter till ateljén och upplevelsen var så stark att jag ännu darrar av upphetsning trots att allt skedde så snabbt och rapsodiskt och egentligen endast anades i ögonvrån.

Jag satt i bilen och såg en handfull gräsänder i tät formation komma flygande mot mig på låg höjd över vägen i närheten av potatisfabriken och jag förmodade att de precis lyft från reningsdammarna där. En alldaglig fågelhändelse bara, knappt värd att ens notera.
Men, när flocken svänger av åt sidan, ganska nära, ser jag två fåglar liksom på släp. De tycks förfölja gräsänderna över himlen, även dessa med snabba spetsiga vingar.
Också gräsänder? Nej, pilgrimsfalkar. Två stycken! Paret från Omberg är på jakt.

Just där försvinner emellertid händelsen från mitt synfält eftersom jag passerar under den höga vägbanken alldeles innan Hästholmen och jag kan inte stanna. Det blir inte mer än detta, ty när jag åter får översyn ser jag gräsandflocken försvinna långt bort, högt över Vätterns gråblå vatten och av falkarna ses intet mer.

Så lite, och vad tog det hela i tid? Högst tio sekunder bara? Och ändå darrar jag av upphetsning.
Lyckan över att få se ett pilgrimsfalkspar jaga tillsammans över vår egen gemensamma hembygd är verkligen så stort, och tills för bara något årtionde sedan alldeles ofattbart och, som man trodde, för evigt överståndet.
Men nu händer det igen och jag känner mig så oändligt rik och tacksam över att få vara med om detta.

22 januari - Inför helgens isvandring på Tåkern.

.

" Det är en klar och kall morgon över Sverige. Även i det inre av Götaland kan temperaturen nu på morgonen gå ner mot minus tjugo grader men i området runt de "stora sjöarna" kan låga moln och dimma ligga kvar under förmiddagen", så låter rapporten från SMHI då Lars och jag är på väg ner till Naturum Tåkern för att rekognonsera inför den årliga Isvandringen på Tåkern, nu för minst femte året i rad, som äger rum på söndag.

Vi har bestämt oss för en rutt rakt utanför Naturum, att gå runt den stora vassholmen där, och har med oss ispiken för att testa isens kvalitet och bärighet inför en möjlig anstormning. De senaste åren har skaran deltagare legat runt 100 och då krävs det goda betingelser för ett lyckosamt förlopp.

Vi finner att det inte kommer att bli några problem om vi undviker att gå rakt in i vassarna där snön har drivit ihop. Isen är kraftig och står emot rejäla hugg med piken. På några platser har vatten trängt upp i sprickor och färgat snön gul. Där sjunker skorna ner något i vattenmjuk sörja men isen under bär ordentligt.

Det är en mystiskt skön högvinterdag. Rimfrosten från dimman bygger på snabbt och effektivt, draperar vass, buskar och träd. Vi ser förstås inte långt, knappt ens in mot Naturum och fågeltorn från några hundra meters håll och definitivt inget ut över sjön, där istället himmel och snö blir ett. Vassarnas konturer mjuknar och försvinner. Allt blir som i ett vackert akvarellarbete, där färgerna blöder in i varandra.

Det vi ser är spåren av rävar och fåglar som finns men knappast syns.
Jo men ändå, ett par rådjur och faktiskt två enskilda rävar ser vi på håll och så alla småfåglarna runt matplatsen vid tornet förstås. Något lever ändå i smällvinterns utsatthet.

Inne i Naturum Tåkerns kontor arbetar föreståndaren Malin med årets upplägg. Hon har även tagit fram en affisch för den kommande helgen, den första öppethelgen för år 2013. I det programbladet ligger och Lars och min isvandring under Ödeshögs Naturskyddsförenings regi med som en programpunkt.

Klicka på bilden för bättre läsbarhet.

Vill du som läser detta vara med om en annorlunda utfärd så är du varmt välkommen. Vi startar kl 11. Tag på varma kläder och ta med kikare och kamera och gärna något att äta och dricka.

Välkommen!

20 januari - Vinterpromenad med dotter Karin

.
Med dotter Karin hemma blir det inte bara bilåkning genom landskapet. Något som jag annars gärna fastnar för, genom lättjan och bekvämligheten.

- Vi måste gå en sväng också pappa, är hennes mantra. Och så blir det. Idag vid Stora Lund längs Vättern och sen uppe på Omberg, trots arktisk kyla och isande nordanvind.
Och som alltid är det skönt, efteråt. Man blir ren i huvudet och själen i alla fall.

Över oss kommer havsörnen flygande. Den har lyft från klipporna nere vid sjön och försvinner i isdiset österut över land. Nästan inte en vinterdag utan havsörn i bygden har blivit regel.

På parkeringsplatsen står en bil, en polskregistrerad van med dekal på sidan:

... och på de isiga klipporna ser vi människorna, laxfiskarna, de påbyltade och tålmodiga. Vilket energiskt släkte, tänker jag, så uthålligt och livsfarligt utmanande.

- Have  you got anything. Isn´t it very cold? undrar jag och får svar på svenska med tydlig norrköpingsdialekt.

- Jodå, laxarna hugger hela tiden men nästan allt som vi har dragit upp har vi släppt tillbaka igen. Vi är seriösa och miljömedvetna, svarar Kennet, fiskeexperten som har tagit med sig gänget från polsk TV för att göra film om de fantastiska och generösa ädelfiskevattnen i länet.

- Men jag har behållit en vacker röding på dryga två kilo, säger Kennet och visar stolt upp sitt färska byte.
Vi har varit här flera gånger i vinter och mina gäster från Polen upplever sitt paradis på jorden vid Vättern. Eller, var annars i hela världen, fortsätter Kennet, kan man fiska lax, öring, röding och ibland till och med harr helt fritt och i en fantastisk och vild miljö dessutom. Ni har en potential utan like här i Vätterbygden. Var glada och stolta, avslutar Kennet.

Därefter - Omberg nästa.
Till Hjässatorget, menar jag, för att se om tallbitarna är kvar.
Det är de. Vi hör dem i alla fall, bortom frostiga barrskogsgömmen.

- För vi kan inte bara stanna här, säger Karin. Jag vill gå upp till Hjässan också.

Och det blir förstås som Karin vill; en dryg och kylslagen promenad uppför den branta och snöiga backen till Östergötlands egen "fjälltopp".

Utsikten är makalös idag med rimfrosten, luftens klarhet och det mystiska dunkelljuset ur en dramatisk himmel.
Jo, det är verkligen skönt att sträcka ut benen ibland, att bekämpa lättjan och ta för sig av landskap och väder.
Och efteråt, hemma igen, smakar lunchen så där extra gott.
Bra pådrivet dottern min!

19 januari - I Ödeshög finns det på riktigt

.

Vid Tällekullen i det sydsvästra hörnet av Ödeshögs kommun finns vägskylten som ger mig associationer till ett modernt konstverk.

Vägen dit slingrar genom skog och lyckor och löper bitvis på en smal ås som meandrar genom landskapet. Det är väldigt vackert, och annorlunda.
Idag väljer jag den här trakten därför att den faktiskt känns lite extra besvärlig. Ibland kan det vara så.

Det är snö i luften och riktig vresvinter och nu gäller det att inte möta någon tänker jag i samma stund som en stor containertransport kommer mot mig i kurvan. Här finns absolut inte plats för möten; vägen är som sagt inte allmän och inga normala regler och försäkringar gäller och lastbilen är dessutom onekligen mer tillhörig än vad jag är i sammanhanget.

Jag måste backa, mer än hundra meter, på en smal kurvig skogsväg med snöiga och immiga rutor. Sådant blir nästan mer spännande än önskat. Men, det går till slut. Jag tränger mig in på en sidostickare och lyckas också ta mig loss igen, så småningom, snöskoveln har jag alltid i bagageutrymmet som tur är.

Vid Vantekullen, knappt en kilometer längre fram mot Smålandsgränsen, vänder jag tillbaka. Leif står ute på gårdsplan och mekar med sin nyinköpta traktor och undrar: "Vad gör Gebbe här i bygden en sån här besvärlig dag? Först dit bort och sen tebaks?"
"Snön och just besvärligheten", svarar jag, "Jag önskar mej lite övrigt i tillvaron".

Senare sneddar jag över skogen, tar en annan väg, ner mot Stava och Vättern, där lövskogen och fritidshusen möter upp och så inträder jag åter i det offentliga svenska vägnätet och därmed är besvärligheterna över och resan nästan slut och hur var det då med mina konstassociationer tidigare? Jo, så här ser de ut. Jag tänker förstås på Dan Wolgers välkända konstverk.

Såna verk finns alltså i Ödeshög, på riktigt, tänker jag och tycker att detta inte bara är ett uddlöst konstaterande utan faktiskt står för något ytterligare, ett tecken på det kulturella avståndet mellan stadens syn på landsbygden och landsbygdens realitet, om nu någon förstår hur jag menar.

18 januari - Smällkallt

.
Allting är ju relativt förstås. Tio minusgrader räcker dock för att jag ska tycka att det är för kallt och sådan är temperaturen utomhus just nu. Fem koltrastar och en björktrast kämpar om utrymmet runt äpplen och matbyttor under fågelbordet och rödhaken, den lille, får vara med. Det ser nästan "gulligt" ut där den sitter och hugger in i fettet alldeles intill sina större släktingar.  (Men jag vet förstås att livet för en övervintrande rödhake under en svensk högvinter är långt ifrån gullig. Snöd och stenhård kamp för överlevnad är vad det är).

Och kallt är det. Men solen sticker till och en blåmes börjar sjunga från den hamlade linden utanför ateljén alldeles då jag åter är på väg hem. Därmed får jag gå in igen en stund, fästa allt på papper och pränt och presentera det som ett dagens inlägg. 
Ett steg till mot våren mitt i gnistervintern är taget, till tonerna av den första sjungande mesen.

17 januari - Återkoppling "Boos skog"

.
Det kom ett sorgebud per telefon idag på morgonen.

Boo Wastholm avled måndagen den 14 januari 2012.

Den 22 november 2012 publicerade jag här i min Naturliga dagbok berättelsen om "Boos skog". En liten sammanställning om en vän på skogen och om en del av hans spännande livsverk.

- Min tid är utmätt. Jag har möjligen till påsk på mig, sa Boo till mig i höstas, och därför är det bråttom att göra vad som bör och måste göras.

Boo Wastholm i sin snickarverkstad.

Min lilla del i det hela var att berätta, samt att försöka initiera och skapa kontakt för en vidare fortsättning och jag vill förstås gärna, inte minst för Boos skull, att du läser min originalberättelse från den 22 november 2012. (Länk - se nedan)

Boo Wastholm i sin älskade skog.

Förhoppningsvis finns det goda möjligheter att åtminstone delar av Boos skog kommer att skyddas för framtiden såsom han önskade. Christer Wiking som tillsammans med mig var delaktig i de första kontakterna fick nämligen med sig fackfolk från Länsstyrelsen på ett besök i Boos skog vid Luciatid. Nu hoppas vi alla att processen löper på även utan Boo själv. Hans minne och livsverk lever vidare och mina tankar går i första hand till hans anhöriga.

Länk