6 februari - En vassfärd som blev annorlunda

.
Vi hade planerat för skridskor. Det var sagt så sen ett par dagar tillbaka, efter perfekt töväder som etsat fram oljiga isar. 
Jo, det var verkligen fantastisk is på Tåkern, det noterade vi, Ulla och jag med goda vänner, under en broddpromenad i förrgår.

Snöskapet är vackert vid nedfarten till Lundtorps kanal vid Tåkerns västra strand.

Allt var alltså klappat och klart för en fantastisk skridskofärd, ända tills idag på morgonen då man vaknade med en decimeter nysnö över hela landskapet, och med en is som med ens var både gömd och glömd.

Gunilla och hennes kompis Cathrine väntade mig vid ateljén såsom överenskommet - Stugan, medan jag väntade i ateljén som överenskommet - Ödeshög. 
Men snart nog var vi ändå på väg tillsammans bort mot sjöns västra vassfält för en färd på ett alternativt färdmedel som vi trots allt diskuterade en del innan vi gav oss i kast med verkligheten. Det blev skidor till slut. 

Här startar vår skidfärd på Tåkern.

Vi fastnade också för kanalen genom vassen vid Lundtorp, och fastnade var ett begrepp som fick bokstavlig prägel.
Det var alltså inte bra skidföre heller. Under snön var isen vattentäckt och varje glid kippade och nitade om inte skidorna rördes med absolut kontinuitet. 

Cathrine kämpar förgäves mot underfrysningen.

Värst blev det för Cathrine som hade skidor med träkärna, vilka behöll värmen längre än våra, varför snön underfrös, menade Gunilla. 
Jag går faktiskt på styltor, sa Cathrine och gav till slut upp och bar skidorna över axeln resten av vägen tillbaka.

Lundtorpskanalen är bred som en gata.

Men ändå var det visst en härlig tur i ett fantastiskt landskap, det tyckte vi alla, även jag, trots mina oräkneliga besök sen tidigare.
Snövidden låg jungfruligt orörd och stilla. Lundtorpskanalen är välskött och bred som en gata och vassen står dubbelt manshög som en skyddande mur på ömse sidor. Enstaka blåmesar knäpper i vassrören men annars är allt nästan andlöst tyst. Här ska det finnas skäggmesar om någonstans.

Den helt igenvuxna Sjönkanalen kan bara användas av den som vet, annars går man lätt vilse i de kvadratkilometer djupa vassfälten.

Vi tog vägen över den öppning som skapades av en vassbrand redan på 60-talet men ännu är fri från återväxt, för att på så sätt leta oss in i den gamla Sjönkanalen. Det var en chansning som gick hem. Sjönkanalen är inte efterhållen sedan flera decennier och kan bara användas av den som vet och är uthållig. Jag spårade med mycken snö innanför kragen.

Det var genom den här kanalen som författaren och illustratören Gunnar Brusewitz stakade sig fram i lånad tåkerneka på 50-talet, då han hyrde in sig hos gården Sjön för att för första gången i sitt liv få njuta av Tåkerns lockande fågelliv. Idag är spåren nästan helt borta; vassen har återtagit allt.

Efter stor möda och mycken svett tråcklade vi oss till slut igenom vassens labyrinter och kom fram till den stora öppningen i Väversundavassens yttre del, men ännu en bit från den stora sjövidden
Där fanns inte längre någon tvekan om nästa steg. Vi redde oss varsitt rede i läkant och sol och unnade oss vår medhavda matsäck.

Men nya krafter startade vi därefter etappen ända ut mot den stora isvidden. Vi började känna av en svag nordanvind som bet i ansiktet och underfrysningen på beläggen var svår; modernt smala längdskidor passar inte för ospårad terräng och de skar hela tiden ut åt sidorna och färden blev därför vinglig och stapplande och även "fallande".

Efter ett par timmars tappert kämpande hade vi avverkat hela sträckan och kunde ta oss tillbaka till land. Det blev totalt inte mer än tre kilometer, skulle jag tro. Men det var tre kännbara kilometer och de vattniga spåren efter oss vittnar om utmaningen som vi till sist ändå klarade av.

Slutligen. Trots att vi vistades i skäggmesarnas optimala miljöer hade vi inte kontakt med en enda en. Ett par blåmesar och spår av mink och räv, det var allt.
Det är uselt med skäggmestillgången i Tåkern nu. Riktigt katastrofalt faktiskt!

Färdvägen genom vassen, enligt kartan.