- Är det inte sälar som ligger på stranden därborta, säger Morgan.
- Nej, jag tycker det ser ut som en samling stenar, svarar jag.
Morgan spanar ut mot Måkläppens sälskyddsområde.
Vi står på den isiga stranden och spanar söderut mot Måkläppen. Det börjar skymma. Det är första dagen på vår Skånetur. Det är också den sista dagen i januari månad och imorgon gäller tillträdesförbud till sälskyddsområdet. Långt därborta anar vi något som vi ännu inte är överens om.
- Nej men, envisas Morgan. Visst är det väl sälar.
När "sången" når oss ger jag mig. Visst är det sälar. Svaga ondulerande råmanden hörs genom den köldkrispiga luften trots vindens brus. Det är verkligen sälsång på gång!
Vi spänner våra ögon till bristningsgräns genom kikarens ockular för att se klarare. På sandreveln alldeles utanför vandrar kråkor omkring men bortom dem, på nästa revel, ligger en grupp sälar på stranden. Genom kameran blir allt bara en mörk otydlig klump.
Senare, hemma i ateljén och efter lite bildbehandling, står allt fram klarare.
Men i kikaren anar vi mer. Det är en hel grupp där borta; säkert ett tjugotal djur. De plaskar i vattnet, småbråkar, sträcker på sig och snurrar runt. De verkar må gott, allt är fridfullt och avlägset skyddat.
På Måkläppen (Måk - läppen = Måsarnas läpp) finns en av Sveriges största sälpopulationer. Här finns både knubbsäl och gråsäl men avståndet är för stort för oss att kunna avgöra vilken av arterna som vi har i sikte.
Gråsälen har en konvex pannprofil (romarnäsa) medan knubbsälen har en konkav näsrygg. Gråsälen är också större.
På åttiotalet var populationerna av säl runt vårt lands kuster nere i verkligt bottenläge. Framför allt miljöproblem och tidigare jakt hade reducerat bestånden avsevärt. Sälen betraktades dessutom som ett svårt skadedjur av fiskenäringen och behandlades dessvärre därefter.
Knubbsälar - en oljemålning från år 1988.
1988 fick jag i uppdrag att göra en sälaffisch. Jag målade en stor oljemålning med en grupp knubbsälar på en sälbåda. Jag var mycket nöjd med mitt verk.
Affischen användes i projektet "Levande kattegatt" och bidrog i viss mån till en hel del insamlade pengar för bevarandet av havsmiljön.
Just detta år, 1988, inträffade även den stora sälkatastrofen, då en dittills okänd orsak massdödade sälar runt om i norra Europa och också i vårt land. En virussjukdom visade sig efter senare analyser vara boven i dramat.
Allt detta uppmärksammades rejält i media med filmer av döda och ruttnande sällik och den snabba och pågående miljöförstöringen av våra hav fick ett verkligt ansikte och bidrog säkert en del också till att Miljöpartiet kom in i riksdagen för första gången detta år.
Nu står vi här, Morgan och jag, på Falsterbonäset och spanar i kvällningen på gruppen av sälar som vilar och vältrar sig. Det känns så vackert och fridfullt att uppleva och när vi vänder åter mot bilen har vi ännu sälsång i öronen.
...
Det mörknar snabbt och det är dags att dra sig hemåt och hem i det här fallet är Limhamn. Där bor nämligen Bruno och Monica och där är vi erbjudna nattlogi och gentil undfägnad samt ännu mer vacker sång, kommer det att visa sig.
Bruno är en gammal god vän till mig, en av Mjölbys berömda fältbiologer med Tåkern i dåvarande fokus. Det ska bli oerhört trevligt att träffa honom och hans fru.
Efter en delikat måltid som avslutas med aromatisk calvados i konjakskupa bjuder Bruno på sång och strängaspel. En av familjens döttrar bor sedan länge på Irland och Bruno berättar om sitt stora intresse för irländsk musik och bjuder på ett antal chanties på gitarr och handtrumma.
Gitarrplock och irländsk sång kommer att ljuda långt in i nattens timmar.
En spännande och varierad dag avslutas i sångens tecken och nästa kommer att gå i stormens.
Tack för er härliga gästfrihet Monica och Bruno!
Skåneresan - kapitel I - finner du här (länk)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar