En stinkslända fladdrar runt innanför ett fönster i ateljén. Den har förstås stoppat undan sig för vintern i ett svalt gömsle, kanske i någon glipa i karmen, och sedan blivit för tidigt väckt av vintersolens värme. Inte något annorlunda alls, snarare bekant för alla med vinterställda bilar, uthus och invintrade sommarstugor.
Men trots allt ett tidigt vårtecken i det lilla.
Den sätter sig stilla på fönsterglaset och jag tar ett foto.
Ibland kan det vara alldeles fullt av såna där små gröna eller bruna sländor i fönstren; näst intill förtret faktiskt.
Jag minns en gång när jag nattade över i Urnaturs trädkoja för "ensamma", en 60-årspresent från hustru och barn. Det var tidig vår, ungefär när blåsipporna börjar slå ut och trädkojan var utkyld och därmed ett lämplig övervintringsobjekt för vintersovande stinksländor, ända tills jag började elda för natten i den lilla järnkaminen. Det blev varmt, nästan hett, och på morgonen när jag vaknade var fönstren alldeles fulla av hundratals väckta sländor som jag släppte ut i vårvärmen. Eller som den gången då Rolf tog sin lastbuss en våreftermiddag för färd till vår träning i boule i Jönköping och jag fick ägna resan mest åt att försöka vifta ut alla dessa farligt snurrande stinksländor runt hans huvud eftersom nya kom fram ideligen någonstan ifrån.
Guldögonsländans huvud i närbild.
Stinksländorna tillhör ett släkte med många medlemmar. Några är gröna andra gula eller bruna. Det finns många arter bara i vårt land. Ett vackrare namn på dem alla är guldögonsländor.
Tittar man på dem nära, lämpligen i förstoringsglas, förstår man genast varför de fått detta vackra namn. Ögonen är nästan oproportionerligt stora och guldiga så det förslår.
De är gärna lite skymningsdjur och behöver god syn för att bland annat upptäcka sin föda - bladlöss.
Vill du se stinksländornas ägg ute i naturen måste du leta nära. Ägget på sin stång är inte mer än ungefär en cm hög.
Egentligen är det mest för larverna som bladlössen är oumbärliga. Sländorna söker upp växter med bladlusangrepp och lägger där sina ägg. Dessa sitter i spetsen på en lång rättuppstående tunn men styv tråd. Där är de skyddad mot andra bladlusangripare som de måste konkurrera med: nyckelpigor och deras larver samt flera arter av blomflugor vars larver också äter bladlöss.
Guldögonsländornas larver är rörliga och snabba och är så glupska och effektiva att de rätt och slätt kallas för bladluslejon.
De har väldiga käkar som de biter tag i bladlössen med, käkarna är försedda med en kanal varigenom magsaft sprutas in i offret som därmed dör och löses upp innefrån, varefter bladluslejonet bekvämt kan suga ur sitt byte och lämna ett tomt skal.
Det händer om bladlössen drastiskt minskar eller tar slut att stinksländornas larver angriper annat i desperation. Även jag har flera gånger utsatts för sådan "attacker". Resultatet är ett svårt kliande bett fastän förövaren är så liten. Men sånt bör man alltså stå ut med.
Så tänk nu på det nästa gång du kanske blir irriterad över alla dessa små gröna och bruna sländor innanför fönstren eller i taket när våren kommer, att de är oerhört nyttiga djur som bör behandlas med respekt. Tag dig därför tid att släppa ut dem. Låt dem leva! De är nyttiga också för oss människor i naturens komplicerade näringsväv.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar