fredag 8 februari 2013

8 februari - "Vargdebatt"

.
En  insändare om vargar på Ordet fritt i Östgöta Correspondenten idag fick mig att författa ett svar. Det är inte ofta som jag ägnar mig åt dylikt men Ingvar Fogstams sätt att uttrycka sig fick mig nästan att gå i taket.

Jag har verkligen ansträngt mig mycket för att svara sakligt och balanserat på hans provocerande inlägg
Länk till insändaren på Correns hemsida ser du nedan och mitt svar, som också sänts iväg till Correns redaktion, därunder.

Insändare om Vargar i Corren den 8 februari av Ingvar Fogstam


Svar till Ingvar Fogstam,"Vargskräcken är ingalunda sagor"

När Ingvar Fogstam använder så värdeladdade ord som ”lustmördare” och ”djurplågare” om ett djur begår han ett allvarligt fel. Djur styrs nämligen av instinkt och utför inte såsom människan gör intelligent onda handlingar. Det är både etiskt och vetenskapligt regelvidrigt att uttrycka sig så, ty det är endast människan som vi människor kan belasta med mänskliga värderingar och invektiv! Det är, enligt min uppfattning, lika provocerande tokigt som när polariseringens andra ände i vargdebatten kallar vargen ett harmlöst och gulligt ”kramdjur”. Ingen av dessa ytterligheter för frågan framåt mot en god lösning av en svår problematik.

Vargen har hemortsrätt i vårt land.

Några årtionden var den borta, grymt och saklöst utrotad under en tid då rovdjurshatet i Sverige stod oemotsagt. Det är inte länge sedan, jag minns den tiden väl, när allt med näbbar och klor betraktades som ont och onödigt och borde skjutas bort.
Mycket har hänt sedan den tiden. Vargen är tillbaka, liksom, örnar, pilgrimsfalkar och glador. Vår kunskap om naturens samspel och rikedom har dessutom mångfaldigats och ansvaret för naturen och arters fortlevnad omfattas idag i Sverige av de allra flesta men uppenbarligen och tyvärr inte av alla.

Vi har i vårt land ansvar för vår arvedel av kakan. Om inte vi i vårt rika och relativt glesbefolkade land kan skydda det som ankommer på oss att värna, hur ska vi då kunna hoppas på, arbeta för eller till och med kräva att andra och ibland betydligt fattigare och tättbefolkade länder ska ha kraft och tålamod att värna sina ”problematiska” djur, såsom lejon och tigrar och många andra.

Propagerar man, såsom Ingvar Fogstam gör, för utrotning av vargen i vårt land är man, enligt mitt synsätt, också moraliskt skyldig till och delaktig i utrotningen av andra rovdjur på jorden. Det finns nämligen ett solidariskt perspektiv, ett ömsesidigt bärande och tagande av ansvar, att inte lasta över på andra.

Jag önskar nu att debatten kunde sansa sig och att vi gemensamt finner en framkomlig väg – en uthållig kompromiss - i ”vargfrågan”.

För ytterligare kompletteringar och fördjupning i ämnet ber jag er läsa Thord Wimans värdefulla kommentar nedan. (Gebbe 10/2)

2 kommentarer:

  1. Gediget "ylat" Gebbe! överlevnadsstrategi (mental) för en människa ibland men även viktig för varg (från förr när reviren låg tätt), ett sätt för flockarna att hålla avstånden mellan varandra.

    Ja, vargens s.k. "blodtörst" är också ett klassiskt seglivat argument ofta anfört av det enögt fanatiska vargmotståndet. Det är ju klart att en varg tillsammans med tamdjur i ett hägn som i panik flyr för sina liv gång på gång utlöser vargens jaktinstinkt. Det finns ingen blodtörst i detta bara nedärvd genetisk instinkt eller "intelligens".
    Normalt ute i naturen, ostörd av människan dödar vargen bara det byte den förmår äta upp - äldre, sjuka, defekta djur, en älg och småviltstammarnas livgivare(!), välgörare och bästa vän som håller bestånden genetiskt friska och naturen i god balans - ja, innan människan tog över taktpinnen.

    Lyssnade nyligt på ett youtubeklipp: Claes Erikssons "sista valsen" och fylldes av samma soliga salighet som vid genomläsningen av din väsentliga insändare (vadå, som jag inte ägnar mig åt frekvent? Det borde du göra! Insändare är ett påverkansinstrument av avgörande dignitet!). Och av sorg förstås - att det alls ska behöva skrivas.

    Det känns/verkar som människan alltmer avskärmas från naturen och verklighetens representation men är ibland tillfälligt på besök, som gäst, en alltmer främmande varelse från en annan värld.
    Den ambivalenta/surrealistiska, obehagliga känslan förstärktes när jag i bladet i veckan läste om Rättvik, som nu eventuellt ska marknadsföras som en vargfri kommun. Man kan ju drabbas av svindel och fallandesjuka för mindre, som en blankt klacksmällande klinisk slutgiltig lösning på vargfrågan. Vilken omedvetenhet, okunnighet, hybris och föraktfull arrogans. Jag bor i skammens landskap!

    (Dock bestämdes under torsdagen i kommunalfullmäktige att frågan ska utredas mer innan slutgiltigt beslut.)

    claes eriksson - sista versen youtube

    (28 sept 2010) 1:41

    SvaraRadera
  2. Tack för dina värdefulla kompletteringar och fördjupningar i ämnet. Thord.

    SvaraRadera