För ett par veckor sedan letade Morgan och jag efter jaktfalk vid Skånes sydkust. Två gamla jaktfalkshonor var nämligen rapporterade via Svalan, med fantastiska närbilder och allt.
Men inte såg vi någon jaktfalk inte! Det var storm i bygden och att leta som vi gjorde på måfå var som att leta efter den välkända nålen i höstacken.
Idag kommer jag under en efterlängtad bilsväng i hembygden ner från Omberg vid Alvastra när en stor rovfågel flyger iväg framför mig. Det är en duvhök, tror jag. Den sätter sig öppet och fint i en grantopp alldeles vid bron över Ålebäcken och jag stannar i vägkanten vid Sverkerstenen för att spana in den. Jag menar, en duvhök är ju alltid trevligt.
Men det är ingen duvhök. Det är faktiskt en jaktfalk. En ung jaktfalk och stor är den så det förslår, så jag tror att det är en hona.
Jag studerar den noga i fem minuter medan hon sitter där alldeles lugnt och rofyllt och bryr sig föga om den skärrade björktrast som far varnande omkring henne och sen ringer jag Peter, men han är i Jönköping på jobb och kan inte komma, så han larmar ut den på nätet åt mig eftersom jag inte har den möjligheten.
Sen sitter jag där i bilen och kikar så ögonen värker medan bilar och till och med fotgängare passerar utan att jaktfalken bryr sig, så orädd, kanske ovan vid människor, är hon. Jag studerar henne verkligt noga och fotograferar säkert hundra bilder, som dessvärre på grund av den sena eftermiddagens svaga ljus, är suddiga och dunkla. Bättre då att läsa in allt i eget bildminne.
Fyrtiofem minuter ger hon mig jaktfalkshonan, och under den tiden anländer Christian, fågelskådare från Norrköping som har sett larmet i sin mobil kl 16:19 under takläggninsarbete vid Väderstadverken 20 km bort. Kikare har han inte med sig men får låna min.
Vi har förresten setts förr - hos en brandkronad kungsfågel på Omberg, berättar han. Den kommer jag bra ihåg men mindre bra Christian.
Strax därpå lyfter jaktfalken, just när vi samtalar om upplevelsen Christian och jag, så jag är inte riktigt beredd med kameran såsom tänkt var vid ett förväntat uppflog. Det blir ett par snabba bilder snett bakifrån av en typiskt bukig och stor falk. Hon försvinner över åkrarna bort mot Broby-Heda-hållet.
Jaktfalk är bättre på hemmaplan.Varför gå över ån efter vatten!
Inlägg
Vilken syn!
SvaraRaderaJag reagerar på tiden som falken gav dej, 45 minuter. Vi har en Sparvhökshane här vid vår fågelmatning, som tålmodigt sitter timtals och väntar ut de koltrastar och pesar som den jagat in i häcken. Den kan göra enstaka utfall för att samla in fåglarna i häcken, efter att de oroligt försökt fly bort. Men vi undrar litet över beteendet, då höken inte hitills lyckats ta en enda fågel, så vitt kännt? Vi hade en hona här oxå, men hon satt kanske fem minuter innan hennes utfall gav noll, sedan drog hon och har inte kommit tillbaka.
Att se hanen sitta helt nonchalant med än det ena än det andra benet instucket i fjäderdräkten spanande mot häcken full av "skälvande" fåglar, det är an häftig upplevelse. Bisarr kanske, men oerhört häftig.
En talande bild över det naturliga livet i naturen. Att äta eller att ätas?
Snön ligger djup på ön - än är det vinter!
Ölandsvännen
Jo du Ölandsvännen. Rovisarna kan verkligen uppvisa tålamod då det behövs.
SvaraRaderaJag minns speciellt den jakt på en koltrast som en sparvhökshona ägnade sig åt i vår trädgård. Den pågick nästan en timme och jag har skrivit om det i min blogg tidigare.
Lika gärna kan rovfåglarna sitta i timtal och bara vänta; på rätt tillfälle; lite som katten.
Här är det också full vinter. Idag tio minus, men! solen värmer. Äntligen!
Ha det!