29 januari - Fågelskådningens svåra konst

.
Det var igår. 
Jag skjutsade hustru Ulla till läkarbesök i Linköping för att på så sätt, parallellt med hjälpsamhet, ge mig själv chansen att få någon timme över för fågelskådning längs Stångån, centralt i staden alldeles norr om slussen vid Nykvarn. Denna plats är ett eldorado för ornitologer nämligen, där mängder av övervintrande änder håller till tillsammans med rörhöns, smådoppingar, hägrar, övervintrande kungsfiskare och senaste veckan till och med en återkommande pilgrimsfalk och massor av annat; en minst sagt spännande plats alltså, dessutom med alldeles nybyggt fågeltorn.

Jag räknar och kikar: minst åttahundra men möjligen bort mot flera tusen gräsänder, storskrakar, viggar, ett tiotal hägrar bland annat. Men, dessvärre ingen kungsfiskare den här gången trots intensiv spaning efter ett rostrött bröst i varje överhäng.

Jag har inte så mycket tid på mig så jag går endast en kort promenad norrut mot småbåtshamnen där vinterställda farkoster är uppallade under plast och presenningar.

Just då, blir jag kissnödig och går in i skydd mellan båtarna för att treva mig in genom byxor, kalsingar och underställ, en ganska så pillig uppgift eftersom gylf vansinnigt nog ofta saknas i moderna herrunderkläder. Kikaren och kameran med zoomen påsatt dinglar dessutom irriterande ivägen och tungt runt halsen och jag suckar över nödigheten. 

Just då, ringer också min mobiltelefon, instängd i en liten väska med blixtlås vid svångremmen. Rackarns också, just när jag börjat pinka och jag som lovat Ulla att svara direkt om och när hon ringer om att hon är färdig. Och underlåta att svara vågar jag inte eftersom hon då kommer att befara att min mobiltelefon som varit avstängd flera dagar innan p g a batterifel åter har blivit funktionshindrad.
Ordentlig som jag är trasslar jag alltså upp telefonen och svarar.

Just då, lyfter alla änderna och hägrarna kommer i skränande flock rakt över mitt huvud. 
- Vänta Ulla, säger jag stressat. Jag står just nu och kissar och samtidigt lyfter alla fåglarna i ån här bredvid mig. Något stort är på gång!

Just så, kommer havsörnen uppseglande, rakt över mig, nära som sjutton, till synes alldeles över båtrelingen. Där står jag kissande, med telefonen i min vänstra hand från vilken jag ännu hör en distanserad Ulla. På något sätt lyckas jag ändå mitt i allt detta vända mig om och få upp och starta kameran med höger hand och få iväg ett foto efter örnen som överraskats rejält av min närvaro och därför kastat rakt upp i höjd men ännu är väldigt nära.
Den rörelseoskärpa man kan uppleva i mitt foto av denna mäktiga och komplicerade upplevelse är alltså rätt lätt förklarad.
Fågelskådning kan vara en svår konst.

Senare på kvällen följer jag upp "min" havsörn i nätverket artportalen, Svalan, genom att publicera denna bild med en önskan om hjälp av ålderbestämning av fågeln ifråga. Jag tycker nämligen att den är lite komplicerad att bestämma i det avseendet.

Där har vi fågelskådningens svåra konst i ny skepnad, som Bestämningsproblematik. Det finns så många nivåer av denna nämligen, alltifrån ren artbestämning till köns-, ålders- och rasbestämning för att nämna några exempel ytterligare och jag tror inte någon som inte är insatt i fågelskådandets svåra konst har en aning om vidden och djupet i denna vetenskap.

Hur de verkligt kunniga i havsörnsbestämmandets komplicerade konst kommer fram till att "min" havsörn på bilden ovan antagligen är en s k 5k-fågel, alltså i sitt femte kalenderår av levnad, kan du läsa mera om genom nedanstående länk.  

länk

Kontentan är väl att ett liv är för kort för att omfatta allt, inte ens allt om bara havsörnar och att det är just sånt som gör livet så otroligt spännande och intressant, inte minst, som i mitt aktuella fall, i samklang med livets små triviala tillfälligheter och förtretligheter. 
Fågelskådningens alla vinklar och vrår i ett nötskal av omständigheter. (Vilken metafor jag fick till!)