Att börja ett nytt fågelår, såsom igår den 1 januari 2013 vid Tåkern, med observation av havsörn (se gårdagens skriveri) har hänt mig tidigare, även för länge sedan när arten var betydligt ovanligare där än idag, men ändå, och sen "vårfågeln" rödhake samtidigt, vilket måhända indikerar ett mildare klimat än förr, men också definitivt ger en trevlig spännvidd på det nya fågelårets start, leder självklart till min undring: "hur ska det bli fortsättningsvis".
För många aktiva fågelskådare med kryssarambitioner kittlar spänningen, årets nya artjakt har börjat, kampen om kryssen i "lifers", i Östgötalistan, i Sverigelistan och i WP-listan som helhet och under år 2013 har börjat. Möjligheterna och överraskningarna väntar runt hörnet och utmaningen är att vara med, att synas, att finnas med i kretsen av gelikar helt enkelt. Och förstås att helst av allt kunna utmärka sig med ett stort och berömvärt "ädelkryss".
"Fågelkryssarnas" interna symbol och igenkänningstecken sitter ofta på backspegelns baksida.
Själv är jag mycket njuggt inställd till den här utmaningen och företeelsen. Jag är mera som "berget och Muhamed", att jag låter fåglarna komma till mig mera än jag till dem. Det händer sällan att jag ger mig iväg på kryssresa, egentligen aldrig, knappt ens om där finns en magisk lockfågel på närhåll såsom stadigvarande lappuggla i Gränna (2012), men just över den suckar jag emellertid tämligen djupt av ånger, det måste jag nog ändå erkänna.
Inte för att jag är mindre intresserad, det tror jag knappast, det är nog mera en princip eller t o m olust mot begreppet artjakt som får mig att låta bli att "dra". Samtidigt får jag väl lov att acceptera att inte alla är som jag. Och med artjakten har kunskapen om fågellivet också ökat väsentligt bara under de sista decennierna.
Däremot älskar jag fåglar och har bred kunskap om dem; alltså om fåglar ingående i helhetsbegreppet natur, som en del i min omgivning och i min kunskapsbank. Där har även jag säkert en hel del att bidra med även om jag inte "kryssar" aktivt.
Trots nämnda motstånd är jag lycklig över att ett nytt naturår har börjat, med inbakade upplevelser också av fåglar, igår alltså med bland annat havsörnar och rödhake; en spännande början som fortsatte idag på nyårets andra dag.
Jag tänker som så, att det till exempel är bäst att ta en titt ändå på de där tallbitarna, som har varit trogna Omberg under hösten. Kanske blir detta år det sista året för mig någonsin att få chansen att uppleva dem.
Är de förresten kvar ännu?
Bäst att åka dit och kolla. Det kunde ju bli en trevlig start på fågelåret 2013, är min förhoppning.
Tallbitarna vid Hjässatorget på Omberg är kvar ännu idag den 2 januari 2013.
Den här lilla flocken dock fotograferad tidigare i december 2012.
Jovisst, härligt, efter en stunds spanande runt om i grantopparna upptäcker jag till sist en handfull tallbitar, inte lika många som tidigare men sånt kan ju bero på tillfälligheter. De är alltså kvar för alla som vill "hänga in" dem också under år 2013, vilket härmed meddelas - bäst för er alla kryssare att skynda!
Även jag är mycket nöjd och glad och åker vidare ner över Dags mosse mot Tåkern.
Jag anar den med nöd och näppe långt därute på åkern. Det är till sist grågåsens skära näbb som blixtrar till en kort stund i solskenet.
Efter den hårda vinter som redan varit är grågåsen som jag upptäcker långt därute på morotsåkern med stor sannolikhet ett första försiktigt "vårtecken". Det måste vara en återvändare; en som kommit tillbaka från söder. De har den kapaciteten, grågässen, att ganska lättvindigt kunna flyga upp till 40 mil eller mer under en dag för att hålla koll på sitt häckningsland och därefter lika snabbt vända tillbaka vid behov. Därför är grågåsparen de tidigaste vårtecknen om man nu kan tala om sånt redan i början av januari månad.
Varfågeln som sitter högt i trädtoppen och parerar vindens stötar strax intill Ramstadsbron är i motsats till grågässen ett vintertecken som försvinner norrut med vårvärmens ankomst. Kul att få med den idag, jag missade den helt i höstas.
På maden vid Väversunda har skator, kajor och några kråkor samlats runt smältvattenspölarna för att bada. Där är glatt och skönt, det går inte att förringa eller förneka. Även fåglar kan förvisso njuta.
Efter att ha tittat på dem en stund kommer en ensam stare intraskande i kikarfältet. Den såg jag aldrig innan och inte heller de två björktrastarna i grästuvorna strax intill. Ett nytt fågelår har börjat, det tycks kunna bli spännande med tvära kast redan så här i dess inledning.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar