Jag är på väg till Alvastra för att köpa ekologiska ägg, alldeles som jag brukar göra en gång per månad, då det händer.
Det var alldeles nyss och jag har precis kommit åter till ateljén och upplevelsen var så stark att jag ännu darrar av upphetsning trots att allt skedde så snabbt och rapsodiskt och egentligen endast anades i ögonvrån.
Jag satt i bilen och såg en handfull gräsänder i tät formation komma flygande mot mig på låg höjd över vägen i närheten av potatisfabriken och jag förmodade att de precis lyft från reningsdammarna där. En alldaglig fågelhändelse bara, knappt värd att ens notera.
Men, när flocken svänger av åt sidan, ganska nära, ser jag två fåglar liksom på släp. De tycks förfölja gräsänderna över himlen, även dessa med snabba spetsiga vingar.
Också gräsänder? Nej, pilgrimsfalkar. Två stycken! Paret från Omberg är på jakt.
Just där försvinner emellertid händelsen från mitt synfält eftersom jag passerar under den höga vägbanken alldeles innan Hästholmen och jag kan inte stanna. Det blir inte mer än detta, ty när jag åter får översyn ser jag gräsandflocken försvinna långt bort, högt över Vätterns gråblå vatten och av falkarna ses intet mer.
Så lite, och vad tog det hela i tid? Högst tio sekunder bara? Och ändå darrar jag av upphetsning.
Lyckan över att få se ett pilgrimsfalkspar jaga tillsammans över vår egen gemensamma hembygd är verkligen så stort, och tills för bara något årtionde sedan alldeles ofattbart och, som man trodde, för evigt överståndet.
Men nu händer det igen och jag känner mig så oändligt rik och tacksam över att få vara med om detta.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar