Allting är ju relativt förstås. Tio minusgrader räcker dock för att jag ska tycka att det är för kallt och sådan är temperaturen utomhus just nu. Fem koltrastar och en björktrast kämpar om utrymmet runt äpplen och matbyttor under fågelbordet och rödhaken, den lille, får vara med. Det ser nästan "gulligt" ut där den sitter och hugger in i fettet alldeles intill sina större släktingar. (Men jag vet förstås att livet för en övervintrande rödhake under en svensk högvinter är långt ifrån gullig. Snöd och stenhård kamp för överlevnad är vad det är).
Och kallt är det. Men solen sticker till och en blåmes börjar sjunga från den hamlade linden utanför ateljén alldeles då jag åter är på väg hem. Därmed får jag gå in igen en stund, fästa allt på papper och pränt och presentera det som ett dagens inlägg.
Ett steg till mot våren mitt i gnistervintern är taget, till tonerna av den första sjungande mesen.
Inlägg
Och jag blir ju i en blink så lätt om hjärtat, förtjust är ett stort men ändå ringa ord när denna vackra symbios av fågelbild och text i blått flyger in i synfältet.
SvaraRaderaVåren, säger du.
Det finns hopp således.
Hoppet finns ju alltid där, till och med idag när det är sjutton grader kallt på morgonkvisten.
SvaraRaderaJag stiger upp kl 6 och tar in fågelmaten för uppvärmning i farstun och sätter ut den igen kl 7, varvid sex koltrastar, två björktrastar, en stare och rödhaken samt allt annat förstås "hänger på låset".
Men när solen kommer fram om eftermiddagen skulle det inte förvåna mig alls om mesarna åter börjar sjunga.
Inte vår förstås, långt därifrån vädermässigt, men hela tiden de små steg i rikting mot den som är allt som behövs för att ge hopp om framtiden.
Gott nytt år förresten.
Gebbe