Rödhaken som plötsligt dyker upp ur snöyran vid fågelbordet hemmavid under lunchen idag är en fjolåring. Det tunna ljusa bandet på armtäckarna, tvärs över den hoplagda vingen, bestående av små cirkelformade gulvita fläckar i fjäderspetsarna, berättar just detta för den som vet; ingenting övrigt skiljer den från en äldre fågel.
En ung fågel är det alltså som försöker sig på detta hazardiska kvarstannande, och visst, någon gång måste ju ett nytt beteende påbörjas och att flytta söderut är minsann inte så ofarligt det heller och är nu förresten för sent, höstens deponi av fett är förbrukat, allt är satt på ett kort och rödhaken får ta vad som bjuds av fågelbordets frön och fett för att överleva vintergreppets flaskhals.
Jag skyndar mig att koka mera fågelmat direkt när jag får se rödhaken hoppa omkring i utkanten i snön under fågelbordet. Det är nämligen inte så lätt för den att få komma till bland alla sparvar, finkar, mesar och tre aggressiva koltrastar samtidigt.
Jag blandar ½ kg margarin med en deciliter druvsocker och fyller sen på med havregryn och skalade solrosfrön tills jag får en tjock gröt som jag pytsar ut i tomma äggkartonger och ställer ut på skilda platser så att flera fåglar lovas rum samtidigt.
Jag hinner knappt in igen förrän alla matgästerna, inklusive rödhaken, är tillbaka.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar