Mannen på Centralkonditoriet i Väderstad som kommer fram till Lars och mig under vår sociala fikastund frågar efter möjliga upplevelser av fågelvärlden just nu vid Tåkern. Han tänker sig nämligen att ta med familjen ut för lite skådning och vill veta om det är mödan värt.
Jovisst, svarar vi, det finns alltid fåglar att uppleva, dock inte på samma sätt som om några månader när våren har tagit fart. Det är kanske bäst att du väntar en tid, rekommenderar vi, så att inte någon blir besviken och tvekar om att återkomma.
Men själva tar vi dock en stund senare rundan per bil runt Tåkerns södra strand, hela vägen oändligt sakta och penetrerande, varvat med samtal om det mesta här i livet, alldeles som det brukar bli med Lars och mig.
Hemma i ateljén igen rådbråkar jag mitt huvud efter lagrade minnesbilder. Jag tänker mig snabba ögonblicksskisser. Det är svårt att lyckas bra, att få fram det där jag upplevde på plats. Allt blir en kompromiss mellan vad man vet och vad man såg. Här är resultatet:
Vid Millingstorp, redan på vägen till Väderstad, ser vi vår första rovfågel, en ormvråk. Den dyker snabbt ner vid sidan av diket hundra meter bort och jag konstaterar en något rödaktig och liksom kluven stjärt. Men att det skulle kunna vara en rödglada är aldrig aktuellt. Med glada är nämligen totalupplevelsen väsentligt annorlunda.
Då vi kör förbi lyfter den igen, fjädersliten och blöt; en ormvråk på marginalen.
Vid Åsby smiter en duvhök iväg från vägrenen framför oss. Den är tung och rundmagad och försvinner snabbt bakom gårdsdungens träd, så vi ser den endast bakifrån. En duvhökshona, konstaterar vi, inte fjolårig men heller inte riktigt grånad och som ofta med duvhökar handlar allt om att avgöra i sekundsnabba lägen.
På en halmbalstrave vid Ramstad sticker ett litet huvud upp. I kikaren ser vi att den har en något mörk mask i ansiktet och ljus strupe. Sen lyfter fågeln och kommer fram i pilsnabb flykt och försvinner lågt över mörka åkrar. Blågrå i tonen med spetsiga vingar och stjärt, liten och ettrig, allt indikerar stenfalk, gammal hane; en verklig favorit för oss båda.
Just där stenfalken försvinner lyfter samtidigt en fjällvråk. Den, och troligen någon individ ytterligare, har varit stationär i området sen i höstas och överraskar oss därför inte. Den känns istället nästan som en kär bekant. Som vanligt går fjällvråken upp i höjd mot vinden och ställer sig att ryttla, spanar efter sorkar och möss. Ett kontrasterande svart och brett ändband på stjärten antyder hona, möjligen en gammal sådan.
Vid Holmen vänder vi blickarna bakåt mot Ramstad och ser in mot tidigare dolda vassland. Över dungen därborta far en liten falk snabbt fram; kanske stenfalken igen, tänker vi, men ser omgående att det istället är frågan om en tornfalk, adult hane. Även tornfalken, liksom fjällvråken tidigare, ryttlar som en anpassning till det trädlösa landskapets förutsättningar, det är där dessa arter trivs bäst.
Då vi passerar under Omberg kommer en stor rovfågel på hög höjd fram över berget. Den glider i vinden tvärs över vägen framför oss ner mot Dags mosse, där den stillar sig, vänder och vrider. Det är en gammal havsörn, vitstjärtad och med gulnad framdel, stor och tung men ack så elegant i lufthavets vindlabyrinter.
Sålunda höstar vi under vår tur i hemmalandskapet in en dryg handfull rovfåglar, ett enastående resultat och därvid tänker vi osökt på mannen vi träffade vid Väderstad; han som undrade över aktuella fågelupplevelser.
Hade detta varit möjligt också för honom? Jovisst, chansen finns för alla, men vi tröstar oss ändå med att våra observationer i dag förutsätter både tur och extra insatthet och kunskap, vilka inte alltid är tillgängliga för alla och envar. Bäst för de flesta är nog ändå att vänta in våren en stund till, då allt blir mera säkerställt.
Men, för den som inte bara söker det uppenbara är det alltid rätt tid att besöka Tåkern och dess närhet, så egentligen är själva frågeställningen irrelevant.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar