7 februari - Om skorpioner kapitel II

.
Jag fick en kommentar av min Ölandsvän angående det första skriveriet om skorpioner (länk) härom veckan.
Jag bryter ut hans kommentar och visar den här:

"Vid mina vistelser i södra Grekland såg jag alltid skorpionerna under stenar, brädlappar , blöta badkläder och i typ komposter. De var mycket vanliga, små och nästintill vita, nästan genomskinliga. Jag vet många som blev bitna, men ingen som blev sjuk av betten?
Men skräcken för dem var utbredd: se upp för skorpionerna!
En kvinna i bilen tillbaka från stranden skrek helt plötsligt till: Aj! Jag har något i jeansen! Stopp och av med brallorna: en skorpion krälade ut och kvinnans stjärt var både svullen och öm i flera dagar efter episoden. Jag hade sett min första skorpion!
Sen såg jag flera, dock inte i några jeans".

Ölandsvännen".

*

Detta får mig "osökt" att tänka på en vådlig historia som en annan god vän var med om för något år sedan. En otäck händelse som lyckligtvis slutade väl. Här är berättelsen ur Jan Petersons egen mun:

"Hej Gebbe,

Den dödligt giftiga skorpionen Ttyus obscurus. Ju smalare klor desto giftigare är tydligen tumregeln. (foto av Jan Peterson)

Den här skorpionen hittade jag under en resa till franska Guyana 2011. Vi flög från huvudstaden Cayen in mot landets centrum till ett f.d guldgrävarsamhälle som heter Saul där vi övernattade några nätter, för att under dagarna göra  djungelvandringar för att söka efter pilgiftsgrodor (Dendrobatider).

När jag under en sådan vandring lyfte på en gammal murken trädgren såg jag skorpionen, som var mycket livlig. Jag greppade den med en pincett för att stoppa den i en medhavd burk, men pincetten var för liten så skorpionens svans nådde min hand och den högg mig i vänster tumme.

En svidande smärta vandrade upp mot min handled och känseln i min tumme försvann efter hand och till slut var den helt känsellös och smärtan försvann. 

Jag kände mig inte särskilt orolig, men mina kamrater blev alldeles till sig, de trodde förmodligen att de skulle få bära mig tillbaka till guldgrävarsamhället, en vandring på ca en mil genom ganska tät och kuperad djungel. 

Jag kände mig inte alls påverkad av sticket förutom att känseln i tummen hade försvunnit, så jag kunde för egen maskin genomföra vandringen tillbaka. Efter någon dag började känseln i tummen återvända.

Det kändes först som bubblande sockerdricka i tummen och efter ytterligare några dagar var jag helt återställd. Jag lyckades trots allt få med mig skorpionen hem till Sverige och införlivade den i min samling. 

Senare visade det sig, när jag sökte efter artnamnet, att flera personer har avlidit (mest barn) efter  stick av denna skorpion.

Jan Peterson"

Jag läste häromdagen i tidningen att man försökt lista jordens farligaste djur, efter hur många människor som dött.

På första plats - mygga. Men, jag tycker att det fel att myggorna hamnar här i listan, eftersom det egentligen är av myggor överförda sjukdomar som är orsaken till alla dödsfall.

På andra plats - giftiga ormar. Flest sådana finns i Australien men där är man duktiga på serumframställning så det är i Asien, framför allt Indien, som de flesta dödliga möten med ormar sker.

På tredje plats - Skorpioner. Minsann! Där hade du visst tur Janne!

3 februari - Om skorpioner kapitel I

.
Det är något speciellt med skorpioner. Måhända går en rysning längs ryggraden blott när ni läser ordet, eller? Fast själv är jag ändå mest fascinerad.

En liten ljus skorpion som jag fann i den marockanska sandöknen nära den algeriska gränsen 2001.

Själv har jag sett och fotograferat skorpioner i både södra Europa, norra Afrika och i Indien. Alla har de varit små rackare; inte mer än högst en halv dm långa och därför möjligen inte farliga för människor, utan troligen med en gadd alldeles för vek för mänsklig hud.

Ganska högt uppe i Atlasbergen i Marocko fotograferade jag 2001 också denna vackra skorpion, med största sannolikhet en annan art än den som är avbildad ovan.

Uppe i bergen i västra Indien bodde vi ute i en ekocamp som hette "Backwoods",  Ulla och jag. 
Hon stod ut med det mesta såsom skitande och ropande geckoödlor i taket, möss som trippade på moskitnätet när vi försökte sova och fullt av lövgrodor i toalettholken men absolut inte med skorpioner krypande på jordgolvet. 
"Här går gränsen", menade Ulla. "De får du faktiskt bära ut!"

Häromveckan kom ett par bilder från min vän Johan, som håller på med "Projekt balkanflugsnappare" i Bulgarien. Under sitt arbete i lövskogslandskapet  vid Svarta havskusten fotograferade han i somras ett par skorpioner som han önskar hjälp med artbestämning av.

Länk till artikeln finns i bilden.

"Inte vet jag något om skorpioner",svarar jag,"men skam den som ger sig", svarar jag också och söker vidare på nätet och finner bl a:
En trettioen sidor lång artikel om "European Scorpions", skriven av Jan Ove Rein på Norwegian University of Science and Technology, från år 2001 med uppdatering så sent som 2 januari 2013.

Jag blir alldeles stum och fascinerad när jag läser. Så här skriver nämligen Jan Ove Rein:
"At the moment, 27 valid species are reported from Euorpe ... 
Scorpion findings have also been reported from Germany, Holland, Norway, Denmark and Sweden."

Alltså! 27 arter skopioner bara i Europa och med fynd även från Sverige. Nog blir man minst sagt förvånad. Om detta visste jag intet! Och ändå, Jan Ove Rein fortsätter med att säga att man sannolikt kommer att finna och differentiera ytterligare ett antal arter under kommande år; kanske många fler. Forskningen om denna djurgrupp är nämligen ganska ny.

Nåväl. Jag läser och studerar artikeln och kommer fram till följande slutsats som jag meddelar vännen Johan:

"Enligt vad jag förstår, heter din art troligen Euscorpius mingrelicus. Den finns i området vid Bulgariens Svartahavskust och är alldeles nyligen splittad från Euscorpius carpathicus som idag bedöms förekomma enbart i Rumänien".

Nu ska jag sända Johans vackra skorpionbilder vidare till Jan Ove Rein för en säker bestämning. Förhoppningsvis har jag inte seglat iväg alldeles galet men oavsett vilket, är jag på väg att lära mig något nytt, igen, och eventuella fadäser går ju att rätta till.

I kommentarfältet nedan har professor Jan Ove Rein vänligen svarat och han menar att det inte går att säkert bestämma arttilhöringhet på enbart fotomaterial. 
Det namn som jag har "gett" arten på bilden ovan skall således bedömas som mycket osäker. Se vidare under kommentarer nedan. (Gebbe 10/2).