31 augusti - Samlingsutställningen "BLÄNK" på Naturum Tåkern

.
Dags för en ny manifestation av vår förnäma kulturarbetargrupp Omkultur.
I morgon är det vernissage på vår gemensamma utställning Blänk.

Alla 22 konstnärer som har möjlighet kommer att vara på plats för att presentera sina alster, alla möjligen, utom jag själv, eftersom jag självklart prioriterar ett besök hos vårt nya barnbarn Blanca i Stockholm istället.
Men mina två verk finns ju där på plats och det är väl ändå viktigast.

Vita stenar - vaxad akvarell 20x20 cm

Ommas frusna tårar, vaxad akvarell 20x20 cm - från ett vintrigt besök i Rödgavels grotta på Omberg.

Igår var det hängning och andra förberedelser inför vernissagen i morgon. Alla bildverken har en gemensam yttre form, miniatyrer 20 x 20 cm och dessutom finns småskulpturer på plats.
Jag vet att det kommer att bli en härlig utställning och jag hoppas att ni alla tar chansen att se den. Naturum Tåkern är ju i sig självt oerhört sevärt om det nu skulle vara så att ni ännu inte varit där. Passa på nu.

Delar av konstnärsgruppen Omkultur under förberedelser

Gemensam utställning på Tåkerns nya Naturrum vid Glänås.

"Blänk"

1 september - 21 oktober 2012.
Vernissage 1 september kl 10-14. Konstnärerna närvarar.
Öppettider i september dagligen 10-17 och därefter söndag-tisdag 10-16.

Omkulturs medlemmar ställer ut bilder och skulpturer (tema vattenåret) i utställningshallens 'konsthörna'.

23 augusti - Mellan regnen

.
Regnen kommer och går. Häftigt dunkar det på altantaket och dör sen bort igen lika plötsligt. Men nästa by lägrar sig redan över markerna under Omberg, som en vit vägg i motljuset och skickar några stänk som trevare. Det är kort om tid för solvärme.

Ibland ger jag upp en stund när blötan driver på som värst. Jag flyttar staffliet allt längre in men längre in än till hörnet kommer jag aldrig, där får jag avbryta.

Då går jag in, lägger på några vedträn i järnspiseln i köket, slevar upp en tallrik av min nykokta grönsoppa: potatis, squasch, lök och morötter och sätter mig att se ut genom fönsterrutan där regnet åker slalom och gör antikglaset än mer skimligt.

Sen går jag förstås ut igen. Och fortsätter att måla.

22 augusti - Höstliga fågelnoteringar

.
De senaste veckorna har jag åter varit vid Stugan, sysselsatt med mitt oljemåleri. En utställning närmar sig och i vanlig ordning är det lite körigt nämligen.
Men inte klagar jag alls. Det är ett härligt privilegium att få stå där vid staffliet under altantaket i sol eller regn, det kvittar lika, och färdigställa dukarna medan hela naturen runt omkring nära och långt borta är full av liv och upplevelser.
Detta liv kommer till mig i portioner, når mina sinnen mjukt och stilla eller häftigt och starkt och jag springer då ut under den öppna himlen, greppar min kikare och tar allt som händer till mig och njuter.

Några dagar nu har storspovarna satt sin prägel på upplevelserna. De kommer på hög höjd över sjön där bortom alridån, flöjtande "kui-li", ibland med darr på stämman, ideligt upprepat var femte till tionde sekund.
Det är tydligen ett starkt behov hos dem denna längtan efter sällskap, varför skulle de annars ropa. 
Ibland svarar jag på deras lock och pock. Då kommer de till mig; gör en sväng för att försöka få med mig upp i lufthavet men där låter jag det hela vara och då försvinner de mot horisonten i söder, fortsatt ropande.

Häromdagen kom en fin bivråk förbi på nära håll. Det var en gammal fågel av ljus fas med ett bröst som nästan var duvhöksrandat. Det smala huvudet och lågt hållna vingar gjorde bestämningen lätt.
De bruna kärrhökarna, ormvråkar och enstaka fiskgjusar är kvar i området och igår kom tre lärkfalkar rakt över mig; en vuxen fågel först och två flygga ungar tiggande bakefter.
I förra veckan såg jag också säsongens första stenfalk. Det var på andra sidan sjön vid Rogslösa.

Av småfåglar är det ännu ingen hets. Ärlorna finns där, mesar, bofinkar förstås och tickande rödhakar. Sångarna ser jag inte av längre och flugsnapparna är som alltid den här tiden på året mycket diskreta i den tätaste grönskan, sirligt spetsiga "srriii" är det som ändå avslöjar dem.
De få telefontrådar som ännu är, fylls med svalornas nottecken och framför mig på grusvägen flyger svalvingade unga stenskvättor snabbt iväg.

Flockar med starar drar runt i bygden dagtid och sen när kvällen kommer korvar sig de kautchukböljande gängen ner till Tåkerns vassar för övernattning.

Annars är det grågässens och tranornas tid mest dessa dagar. Idag betade en stor blandad flock av dem på stubben mellan Kyleberg och Stora Kullen.
Jag räknade till minst tusen tranor och kanske tvåtusen grågäss. Trots att de var på ganska stort avstånd från min parkerade bil, blev de direkt oroliga och lyfte strax. Det känns som att den intensiva gåsjakten i trakten har stämplat ett bomärke även innanför pannbenet på alla rastande tranor.

Jo just det. Jag såg en gök i veckan. Den satt på en elkabel vid Gottorp. Antagligen spanade den efter gräsulvslarver. Den blir nog årets sista observation kan jag tänka. 
Och det där med gräsulvslarver har blivit en gåta.
Jag minns nämligen min ungdoms tåkernmader - fulla av gräsulvslarver så här i början av hösten - idag, knappast några alls. Den nattfjärilen har bara försvunnit, nästan totalt, och jag undrar om vi inte där har en stor anledning till gökens kräftgång i bygden och landet. 
Så kan livet hänga ihop.

17 augusti - Myrdans

.
Igår var det åter högsommarvärme. Jag tror upp emot tjugofyra grader mitt på dagen.
Trots besvärlig "bröstförkylning" kände jag mig tvungen att åka ner till stugan för att klippa gräset; det växer alltid alldeles för kraftigt och fort där, enligt min åsikt, eftersom grundvattnet ligger nästan vid markytan.

Strax efter tolv och fram emot eftermiddagen steg moln av "flygmyror" upp mot himlen. Jag märkte av det redan vid klippningen, att hundtratals blottlagda myrbon i gräsmattan var alldeles fulla av vingade drottningar och hanar.

Kommande generation av myror, svartmyror och rödmyror mest, samlar ihop sig till bröllopsdans de dagar på året när solen står hög och varm och luften är stilla. 
Då brakar allt loss på en gång överallt och möjligheterna till genutbyte mellan olika populationer blir maximal i parningsorgierna högt däruppe i lufthavet.
Varje blivande drottning parar sig med så många hanar som möjligt, de av bästa kvalitet och som orkar följa henne allt högre upp i himmelsdansen.

Nere på backen igen, biter hon av sig sina uttjänta vingar och börjar söka sig en bostad för sitt kommande välde. Då är hon laddad med spermier från olika hanar, en resurs hon sparar och kan portionera ut för delikat befruktning under resten av livet, som kan bli långt, upp emot flera årtionden, om det lyckas henne väl.

Det märks på håll att "flygmyrorna" svärmar idag. Mängder av måsar cirklar runt i luften och tar för sig av himlens "manna". Idag är det mest fiskmåsar medan det tidigare under sommaren brukar vara skrattmåsar som dominerar. Kajorna är också där och även några starar, även om de har det lite besvärligare med sina styva och korta vingar att manövrera smått.
Lättas är det för svalorna förstås. 

Jo, många är de som vill vara med om kalaset vid myrornas bröllopsdans.

16 augusti - En ny liten upptäckt alldeles nära

.
På väg till fiket genar jag i vanlig ordning över gräsmattan vid syrénhäcken, ser uppenbarligen ner, hur jag sätter mina fötter, och upptäcker då en för mig ny växt som jag inte sett tidigare endast några meter utanför ateljén.

Det är en liten grupp gula blommor som strävar uppåt och lyser som små solar mot det gröna gräset. En planta alldeles på kanten till asfalten. Liten och oansenlig är den, inte mer än ett par decimeter hög, spenslig och ljusgrön och lätt att se förbi. Men det är de vackra gula blommorna som gör att jag noterar den.

Jag ser förstås direkt att det är en haverrot och blir lite förvånad över litenheten och den sena blomningen. Alltså vänder jag direkt tillbaka in i ateljén och hämtar kameran för att dokumentera samtidigt som jag kikar efter i Mossbergs/Stenbergs flora.

Jag läser:
"Småhaverrot, Tragopogon pratensis minor. Sydlig. Skild från Ängshaverrot genom vanligen rödkantade holkfjäll, dubbelt så långa som blommorna. Blad mer tvärt tillspetsade".

Det är härligt med dessa små nya upptäckter, speciellt om de är nära en själv. 
Jag har lärt mig något nytt igen och känner att livet är outtömligt rikt, ibland även i en ordinär gräsmatta.

10 augusti - Uppmärksamma grannar

.
- Hej Gebbe, säger den vänliga och uppmärksamma grannen, då hon ringer mig i ateljén. 
Har du sett den här uggleungen som sitter på fotbollsmålet i lekparken. Den har suttit där hela        förmiddagen och verkar inte vara särskilt omtyckt av de andra fåglarna som finns runt omkring.

- Nej, den har jag inte sett, svarar jag. Kan du beskriva den för mig.

- Jo, det är ju en uggla, som en liten berguv du vet, rund och burrig men utan tofsar och så är den brun till färgen.

- Jaha, hummar jag. Jag får väl ta mig hem då för att se vad det är för något. Jag har ingen bil just nu så det tar väl en liten stund eftersom jag måste gå.

- Va bra, svarar min granne. Men just nu flyger den iväg förstås. Det är väl typiskt, just när man ringer.

Äh, jag tar chansen att kunna återfinna den och på vägen hem funderar jag: 

"Jorduggla har ju setts flera gånger i närheten under våren och försommaren. Men så här mitt på dagen i ett bostadsområde låter ju inte speciellt troligt.
Mina tankar går istället åt sparvhök eller kanske ännu mera mot tornfalk. Sparvhöken besöker ju ofta trädgårdar förstås, men att den skulle sätta sig så där öppet och under längre tid är ju inte särskilt typiskt.
Jag satsar nog en slant på tornfalk och då stämmer ju färgen bättre i beskrivningen - brun är nog åt det rödbruna, tänker jag."

En tornfalk är det. En ung fågel. Den sitter på elkiosken och spanar och när jag närmar mig flyger den åter iväg bort till fotbollsmålet och sätter sig.

Jag ringer grannen och meddelar resultatet.

- Jaha ja, säger hon lite förvånat. Men nog är den väl lik en liten uggla.

- Absolut, svarar jag. I det här gråmulna vädret är den rund och uppburrad, men titta får du se att den har lång stjärt. Har du en fågelbok i närheten kan du slå upp den där och kika vidare. 
Och tack för att du var uppmärksam och ringde mig.

Tillbaka till ateljén tar jag cykeln. Jag är mitt i ett viktigt arbete och vill snabba mig. Men det är viktigt för mig att även prioritera händelser som dessa. Människors förtroende och naturliga nyfikenhet skall värdesättas.

7 augusti - Kort visit i Lettland

.
Nu är det nog färdigrest för i sommar.
Sista färden, i så fall, gick till Riga och Lettland i ett fyra dagars långt besök hos våra lettiska goda vänner - Ivars med döttrarna Aija och Ilma och deras unga familjer.

Rigas skyline

För att få så mycket effektiv social tid som möjligt tog Ulla och jag flyget, vilket också visade sig vara billigast.

Ulla, Aija och Ilma vid stranden

Liksom vid tidigare tillfällen blev det ett härligt besök. 
Riga är nämligen en fantastisk stad med sina vackra trähus, vilka nu, efter tidigare års svåra förfall, åter börjar renoveras till sin ursprungliga nivå. 

Snickeridetaljer på husfasad.

Det är säkert inte känt för alla heller, att Riga stad har status av European  Heritages, just mängden av vackra trähus och rika Jugendbebyggelse i övrigt. 
Riga är således en till Sverige närliggande grannstad med stort kulturellt värde och som är väl värd många besök och besökare. Dessutom är här ett oehört rikt utbud av musik på vartenda torg och i varenda krog. Det är underbart helt enkelt, för att inte tala om det egna ölet (öl - Alus)! Något sådant är vi inte bortskämda av på svenska krogar, tycker jag.

Lettland är ett land med stor social bredd. Den rikedom som finns här och där, t ex i sommarstaden Jurmala vid Rigabuktens härliga strandstrand, där den vackra tallstrandskogen är fylld av otroliga sommarhus, vilka oftast är bebodda och ägda av ryska oligarker, står i stor kontrast till en överraskande djup fattigdom och misär.
Kontrasten mellan rikt och fattigt är mycket slående och märklig är den mix av de båda ytterligheterna som man överallt noterar så tätt intill varandra.

Naturen är ganska "sydsvensk" men med små avvikande accenter. 
Lettland är ett platt land till skillnad från Sverige och vilande på sand. Tallskogarna och myrarna är "eviga", med mängder av Melenes - blåbär och Gailenes - kantareller.
Storkar ser man lite överallt och från hustaken sjunger de svarta rödstjärtarna. Floran är också rik, innehållande arter som är utestängda från oss av Östersjön och detsamma gäller insekter och annat liv också.

Fågelsjön Engure.

Den här gången hann vi även med ett kort besök vid fågelsjön Engure alldeles väster om Rigabukten. Engure är en "syskonsjö" till Tåkern och Tåkerns fältstation har en egen fond för insamling av medel för att hjälpa till med forskning och förvaltningen här. Många av Tåkerns medarbetare har besökt Engure och till slut blev det av även för mig.

Fyra dagar går fort och nu ser vi redan fram emot nästa gång. Men innan dess hoppas vi förstås på att våra lettiska vänner får möjlighet att åter hälsa på hos oss. Utbyte förnöjer.

BioBlitz i Röttle kommande helg

.

Inbjudan till naturintresserad allmänhet och specialister.

Missa inte årets naturvårdshändelse; BioBlitzen i Röttle 3-4 augusti kl 17-17. 

En 24 timmars inventering av allt biologiskt liv. För första gången i Sverige. BioBlitzen är ett samarbete mellan bland andra WWF, Gränna Skogsgrupp och Jönköpings kommun. Experter från Artdatabanken, Göteborgs Naturhistoriska museum m fl deltar. Välkommen att delta i inventeringen av allt från mollusker, fladdermöss och nattfjärilar till växter, lavar och svampar!

BioBlitzen är en aktivitet anordnad som en del i invigningen av Östra Vätterbranterna som i dagarna utsetts till biosfärområde av UNESCO i Paris. En hel invigningsvecka är det 7-16 september - håll utkik efter programmet.

Länkar:

http://www.jonkoping.se/nyheterna/nyhetsarkiv/bioblitzirottle34augusti.5.29487f7c137b6fc1ade20fa.html

http://www.grannaskog.se/Bioblitz.htm

http://www.youtube.com/watch?v=dpLPT-soi4g

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5139289

Det finns även en facebook-grupp: BioBlitz 2012


Själv kan jag dock tyvärr inte medverka på grund av andra åtaganden. Synd på en så god bit!

31 juli - Några kuriosa växter i vår trädgård

.
Jag kan inte låta bli att visa några trevliga och kanske udda arter blommor som vi har i vår trädgård Ulla och jag.
Jag vet att det är mycket sånt på nätet och att intresset nog är mättat. Men i alla fall.

Vi har vid vår damm, som numera är helt igenvuxen och i behov av storrenovering, en höggul daglilja som visserligen är ganska lågvuxen men bär blommor stora som amaryllisar. Knopparna är dagen innan utslag nästan som små bananer.
Den har korsat sig med en mera ordinär orange daglilja vi har vid husväggen tio meter därifrån och den individen har numera vuxit ut till ett mellanting och bar för första gången en blomma förra året.

Cistrosen, Cistus albidus, köpte jag i den välfyllda blomstershopen i Hästholmen tidigt förra sommaren. Den blommade varje dag från och med slutet av juli nästan tills frosten tog den.
Frosten tog den förresten nästan för gott innan jag hann upptäcka det hela. Den fick vinterpaus i ateljén där jag skar fram en stam och tog bort allt visset och dött.
Det blev inte så mycket kvar, men nu har den satt fart ute vid vår altan igen. Den blommar så fint på sin stam och den här hösten är jag bättre beredd tror jag.

För många år sedan nu köpte jag en Mönjelilja, Clivia. Den blommade sparsamt som det brukar bli i ett solfattigt inomhus. Men för ungefär tio år sedan planterade jag om den i en större kruka och började med att sätta ut den under hela sommarperioden. Jag hade blivit inspirerad av våra sydländska utflykter, där Clivior stod utomhus på resturanger och vid villor överallt. Varför inte pröva hemma, tänkte jag.


Det tog något år efter omplantering innan den artade sig, precis som det ska vara med Clivior, men se nu som den har utvecklats.
Jag räknade till 15 klasar med ungefär 10-15 blommor i varje häromdagen. 
Den står nu oerhört trångt i sin lerkruka. Det är svårt att över huvud taget få ner något vatten. Men att den trivs med sitt nya liv verkar ju uppenbart. Så ska den behandlas Mönjeliljan!


Mitt sista exempel från vår trädgård får bli en smakbit.
Det handlar om Sidenört - eller som vi har kommit att kalla den: "Korv-Villes planta". Just nu blommar den för fullt vid husväggen, två meter hög och doftande parfymeri.

Den har jag mycket att berätta om och jag återkommer snart här i min blogg till en märkliga historia. Vänta bara! Ni kommer att bli överraskade.

30 juli - Mogen sommar och aning av höst

.
En lat period är över. Dags att åter ta tag i ateljéarbetet. Det är mycket som är eftersatt och kräver åtgärder.
Men, det blev många goda slappa dagar av bad och sol tillsammans med barn och barnbarn nästan hela juli och minnesbanken har därmed byggts ut med massor av härliga upplevelser, saker som är bra att ha med i tankarna under kommande senhöst och vinter.


Sommaren har mognat och de första hösttecknen är här. 
Storvadarna såsom storspovar, gluttsnäppor och svartsnäppor, för att nämna några, har varit på retursträck ända sedan midsommar. Det är honorna, som med anledning av sin satsning på i förhållande till sin kroppsstorlek så storvulna ägg, ögonblickligen efter läggningen har måst returnera mot söder och nödvändigt näringssök och därmed  lämnat över hela det fortsatta ansvaret till hanarna.
Detta är förstås inte ett egentligt hösttecken. Möjligen en föraning.

Ett definitivt hösttecken är det väl ändå att jag har hört den första gröna vårtbitarhanen spela. Det var alldeles häromdagen då jag plockade söta vildhallon vid vägkanten vid Vätterstranden i Borghamn. Det var ju knappt förstås, nu när hörseln med tilltagande ålder snabbt försämras, men den gick inte att undvika även om jag gärna hade velat vänta åtminstone ytterligare en vecka.

Tecknen tätnar. 
Kirskålen som är den riktiga högsommarväxten har gulnat och gått i frö. Blåbären och kantarellerna är på plats och bigarråerna är slut, åtminstone våra; eftersom skatorna tog de sista, knappa innan vi fick en chans. Igelkottungarna är ute på egna vandringar och spillningskorvarna fördelar jag varje dag till krukväxterna som står på altanen. Rabarberna låter vi vara nu och gräsmattan har slutat med sitt infernaliska växande.


I trädgården mognar bladverket till mörkgrönt. 
Då och då, nästan varje dag, kommer sällskap av småfåglar passerande.
Blåmesar och talgoxar är där förstås och gråsparvarna finns mest hela tiden, framför allt under utefikat. Det är inte dem jag menar. 
De här som driver förbi min trädgård i små sällskap till och från är mera tystlåtna och svårsedda.

Ibland hör man ett sugande "tjett" från en ärtsångare, någon gång ett försynt "sriii" från en ung svarvitflugsnappare eller ett mjukt vemodigt "huit" från lövsångare.
Ofta kommer alla de här ungfåglarna i små glesa flockar av just dessa tre arter och ibland några till. De är rastlösa och energiska, små stridigheter förekommer förvisso i form av korta jakter, men mest är det intensivt näringsök som gäller. Nu måste det nämligen till med en rejäl fettupplagring innan färden går vidare ner mot södra Europa och vidare till Afrika.


Sädesärlorna är också många nu. Efter två årskullar är det gott om unga individer. Under dagen samlas de på öppna solvarma ytor där flugor och andra insekter slår ner: gräsplaner, grusytor, platta tak och asfaltsvägar. 
Sen på kvällen, nästan alldeles precis då solen går ner, försvinner de söderöver i korta, nattliga etapper. Nya anländer emellertid under natten från norr och nästa morgon är där fullt igen. Det är således fråga om en kraftig genomströmning som man bara förstår om man vet; en massiv ström av fågelkroppar på flyttning mot söder genom landet, 50 miljoner eller mer arter av varierande storlek och mångformighet.

Igår kväll for täta flockar av tornseglare runt över kvällshimlen. Jag tror minsann att de första ungfåglarna var på vingar; det både lät och såg ut som så. En vecka till men inte mycket mer är de kvar. Sen är det slut. Två och en halv månad äger vi denna underbara sommarfågel. Snart är även detta över. 

16 juli - Hotet mot Nationalnyckeln är än värre

I en kommentar nedan under 15 juli skriver Roger Andersson, en av Nationalnyckelns redaktörer, att situationen för bokverket och hela projektet faktiskt är mer hotat, än vad jag beskrev det.
Läs hans kommentar, begrunda och agera!


Vad kan man säga?! Jag är deppig över att den regering som nu företräder Sveriges folk är så "snål" när det gäller natur och miljö. Är verkligen intresset för dessa frågor så tunt och ansvaret så kortsiktigt att man så i grunden kan förändra förutsättningarna för ett igångsatt projekt, utan att en majoritet av svenska folket reagerar?
Nu tycker kanske somliga som läser min blogg att jag politicerar det hela. Ja, det gör jag och med rätta, menar jag. Förändringen som regeringen har beställt av utredaren handlar om pengar och prioritering - alltså politik - och är ett exempel på hur regeringen nedvärderar natur och miljö i förhållande till andra projekt och arbeten.


Med detta, mitt politicerande, önskar jag att skriveriet här kommer på skam och att regeringen tar på sitt ansvar att fortsätta utgivningen och hela projektet i grunden, såsom tänkt och bestämt; annars blir detta en stor skandal och ett ännu större svek!


Jag önskar att hela svenska folket, som säger sig vara så naturintresserat, verkligen visade, att det får vara nog nu. Natur är inte något som bara kan avnjutas i TV eller på avstånd. Det handlar i högsta grad om oss själva och vårt eget levande landskap. 


Jag vädjar till er läsare ännu en gång. Protestera omedelbart och kraftfullt genom att skriva på uppropet och förmedla vidare till alla ni känner och har kontakt med, så att frågan hamnar högt upp på den politiska dagordningen och i media.

Länk till Nationalnyckeln

15 juli - Bokverket Nationalnyckeln är hotat

.
15 juli och ännu ingen riktig sommar. Det är mest mulet och kulet och skurarna och fronterna härjar fritt. 


Häromdagen var jag åter tillbaka vid Stugan; det är mer än tre veckor sedan sist, och då förstår ju var och en, att gräsklippningen verkligen krävde sin man.
Efteråt satt jag i fällstolen mot söderväggen och pustade ut, svettig och trött, medan sädesärlorna, som matade sin andra kull för året, hittade gott om ny mat i grässtubben.
En mäktig havsörn kom plötsligt över mitt huvud på låg höjd över taket. Jag kände vingslagen mot mitt uppåtvända ansikte. Den såg mig aldrig.


De små bruna myggorna bet under tiden svårt mina shortsbara ben. Jag kände det aldrig då det hände men det kliade infernaliskt några timmar framöver. 
Är det månne frågan om s k översvämningsmyggor? 
De känns åtminstone som något speciellt för Tåkerns strandmarker och de är personligt bekanta sen länge då de överraskar med att lågsniffa ljudlöst och bita snabbt och svårkänt upp till mina knän i höjd.

Jag har fått en sommarhälsning från Nationalnyckeln - detta svenska naturepos av ofantlig proportion och oersättligt värde, som jag är en av prenumeranterna till.
Jag har skrivit om projektet och verken tidigare här i bloggen. Det är verkligen ett epos. Texten innehåller så mycken kunskap förmedlad på ett spännande vis att det faktiskt är en bok man riktigt kan läsa med behållning, t o m som högläsningsbok.
Och bilderna! Helt underbara. Dessutom.

Det är en unik satsning som påbörjades för blott ett par år sedan i en ambition att presentera hela Nordens växt- och djurliv i bokform så komplett och aktuellt som möjligt.
Böckerna är fantastiska med alla dessa illustrationer av otrolig precision och jag är oerhört glad åt att vara en prenumerant och ser med spänning alltid fram emot nästa verk när det dimper ner i postlådan.

Kortet är ett upprop om stöd för fortsatt utgivning.


Den regering vi har idag har tillsatt en utredning om projektet som en gång fattades med av en annan regering (om ni nu förstår hur jag menar) och utredaren har kommit med ett förslag om att lägga ner Nationalnyckeln som bokverk och endast presentera materialet digitalt - säkert ett beställningsjobb. 
Naturnördarna är få och ofarliga väljare måhända.


Det hela skulle omsluta 20 miljoner kronor per år mindre i kostnad om bokutgivningen skrotades, vilket jag faktiskt menar är småpotatis i sammanhanget, jämfört med vad landet får ut av detta projekt som bokverk nationellt och internationellt.
Återigen sätts alltså natur och miljö på undantag. Dessutom är nedläggning ett stort svek mot oss prenumeranter som redan är med i projektet.


Det finns förhoppningsvis möjligheter att påverka kommande beslut. Men då krävs säkert att många hör av sig med protester. Vi är måhända ganska få men vi måste bli mer högljudda.


Därför lägger jag ut en länk till Nationalnyckelns hemsida här nedanför och också i spalten till höger. Där kan du läsa mera om det ambitiösa bokverket och också protestera mot förändringen.
Jag vädjar till alla er som läser denna Naturliga dagbok att göra en insats genom att skriva på protestlistan. Nu!

Länk till Nationalnyckeln

14 juli - Äkta snigelpost

Vännen Eva som hittade den där konstiga och vackra snigeln, vilken jag har skrivit om ett par gånger tidigare här i min blogg, ringde mig i torsdags kväll, just när jag hade beställt pizza till hela familjeklanen Björkman som var hemma hos oss, barn och barnbarn och svärmor, hon som inte har ätit pizza på åratal, och allt, och jag hade precis dom där "15 minyter" över som man aldrig vet vad man egentligen ska göra av.


- Jag är ute på promenad igen, sa Eva, med min man, och vi står på asfaltsvägen mellan fårbetena på vägen upp till Skönatorpet och har en ny sån där lustig snigel framför oss. Kan du komma?


- Jag kommer: "fem minyter", sa jag och stack på direkten.


- Här är den, pekade Eva.


Ja, där var den; den där egendomligt vackra snigeln som Klas Jaederfeldt via min akvarellskiss och förfrågan på nätet bestämt till en Limax cineroniger - Gråsvart kölsnigel.

- Nu har jag knappt om tid, sa jag, och det var okej för alla parter, inklusive myggen som redan så blev mätta, så jag stoppade in snigeln med lite fuktigt substrat i en plastpåse och kom precis på minuten tillbaka för att hämta pizzorna i tid. Sicken en flax!


Nu väntar jag på att Klas ska svara på om han vill ha "min" insamlade snigel som beläggsexemplar. I så fall går den snart iväg som - Äkta snigelpost.

7 juli - Gammeldags marknad i Heda

.
Sedan 1993 har jag alla år utom ett, då jag var bortrest, medverkad vid den populära Heda marknad.
Jag satt en gång i tiden med i den grupp kulturarbetare som funderade ut marknadskonceptet.


Jag har min disk vid kyrkmuren och där säljer jag allehanda små grejor såsom brickor, bokmärken, böcker, kort och tändsticksaskar.

Heda marknad är en mycket speciell marknad. Här finns inget krims-krams. Här är det äkta varor såsom egenhändigt hantverk i form av mat, blomster, keramik och konst m m som finns till försäljning, och marknaden som äger rum första lördagen i juli varje år är storleks- och kvalitetsmässigt strikt reglerad.
Det gör Heda gammeldags marknad ganska unik i landet.


Dessutom är miljön så otroligt vacker och kulturell i sig.
Heda är en liten liten by centrerad runt den gamla 1100-tals kyrkan i romansk stil. I kyrkan finns den berömda träskulpturen "Himladrottningen", från 1500-talet.
Heda ligger mitt på den slingrande vägen mellan Rök och Alvastra. Här finns som sagt kultur så det förslår!


Marknaden erbjuder rik underhållning och även kyrkan har ett speciellt arrangemang under dagen. 
6 000 besökare väntas och vi 120 marknadsknallar är redo för att ta hand om er. 
Varmt välkomna! 

5 juli - Rädda Vättern

.
Dags återigen för en uppdatering av läget att rädda Vättern från utökad försvarsflygverksamhet.
I brevlådan finner jag vid hemkomsten ett nummer av Miljömagasinet - nr 25 från den 21 juni 2012 i vilket hela mittuppslaget som handlar om det samfällda ideella arbete som pågår för att försvara Vättern från  försvaret och dess planer på utökad flygverksamhet och skjutövningar.

Faksimil -1:an Miljömagasinet nr 25 21 juni 2012 med en vinjett bild som är gjord av undertecknad.


Jag hoppas att du kan få tag i ett exemplar av denna tidning och läsa in dig i det heta ämnet. Det är hög tid att deltaga i protesterna. Försvarsmakten är styvnackad trots massivt motstånd från allmänhet och inblandade kommuner.


Idag läser jag också att Naturskyddsföreningens ordförande Michael Karlsson just har gått ut med en allvarlig protest mot flygvapnets planer vid Vättern.
Bra!
Det rör på sig!


Nu är det dags att säga ifrån på skarpen! 
Gammeldagstänk från försvaret, att det är okej att fortsätta, och att till och med önska öka dumpningen av skrot, ammunition och giftiga ämnen och metaller i Sveriges förnämsta vattentäkt, borde inte få gälla längre i vårt moderna och medvetna samhälle. 
Bort med skjutfält från sjöar och hav. Modernisera verksamheten genom att återvinna och städa. Det förväntar man sig av all verksamhet och det borde gälla även försvaret.

Sök vidare till rädda Vätterns hemsida och var med i motståndet du också (länk).

4 juli - Back in business

.
Tillbaka igen. Hemma i Sverige efter en semesterresa till Rhodos med alla barn och barnbarn.
Det blev avkopplande dagar med lite natur och kultur men mest värdefullt socialt umgänge och sol och bad.
Jag visar med några bilder.

Cikadornas sång ljuder ännu stark i mina öron.

Kyskhetsträdens blomklasar i vitt, rosa eller violett, ser jag för mina ögon. Dess peppriga frön användes som pepparsurrogat men sades desvärre ge potensbesvär.

Förrädiskt vackra bolltistlar i olivlunden lyser upp med sin blå färg men pinar nakna fötter.

En av de många ödlor vi såg. Den här arten har jag ännu gått bet på vad beträffar artbestämningen, men en hane är det förvisso.

Och så lite "kultur". En hembränningsapparat för tillverkning av den grappaliknande spritdrycken Souma.

En av många badplatser - Fournia Beach - långt söderöver på Rhodos västkust. Här var vi alldeles ensamma och kunde bada härligt nakna i ett underbart vatten och i strålande solvärme.

20 juni - Svar på snigelproblemet

.
Jag har fått svar på snigelfrågan från igår, av Klas Jaederfeldt.
Internet visar sig återigen alltså vara ett fantastiskt redskap med outgrundliga kontaktmöjligheter, osinliga och ständigt nya källor att fritt kunna ösa ur.

"Det verkar som om du har en kölsnigel, och den enda som jag tycker stämmer med din skiss är gråsvart kölsnigel,  Limax cineroniger. Det skulle kunna vara den ljusa formen som är på bild (som jag för övrigt aldrig sett) så om du hittar den igen och kan ta ett hyfsat foto så får du gärna sända mej det. Någon annan snigel som stämmer kan jag inte komma på

Klas"

Tack så mycket Klas.

Gråsvart kölsnigel av den ljusa varianten, Limax cineroniger. 


Jag publicerar fotot här trots att jag just nu inte vet som är ägare till det. Försöker åtgärda detta om det går med det snaraste.


Jämför med skissen från igår.
Nog ser det ut som att Klas har rätt.

19 juni - Vad är detta för djur?

.
Det är förstås inte alltid som min kunskap om natur räcker till. Långt ifrån.
Igår fick jag via mobilen frågan från en bekant - vad är detta för djur?
Och jag vet inte vad jag ska svara.


Djuret är ungefär 1 dm långt och kryper på marken, över vad som synes vara ganska torr terräng.
Skissen som är en rekonstruktion är gjord efter ett foto. (Jag hittar just nu inte överföringskabeln - därför denna rekonstruktion).

Jag förmodar att det är en snigel. Men vilken art?
Jag har skickat den till två naturkunskapare, Lars-Åke Janzon på Riksmuseet och snigelexperten Klas Jaederfeldt och nu väntar jag tacksamt på svar.
Innan det kommer, kanske någon av er läsare tar chansen att hinna före

14 juni - Halkigt och reflexfritt

.
Jag vattnade blommorna häromdagen och spillde några droppar på buketterna av Hostan som står under blomsterlådan.
Vattnet rann av som hällt över en gås, eller, egentligen mycket mera effektivt än så. 
Men kvar blev några droppar vatten som till synes helt utan friktion pärlade sig och glittrande rullade runt i ett par skålformade blad precis som små förstoringslinser.

Jag hämtade kameran, nyfiken av och i natur som jag är, och dokumenterade förstås, som alltid.


Jag tänkte på det där jag läst om tidigare, att forskare får idéer om att efterapa naturfenomen, att till exempel göra halkiga ytmaterial att användas i glasrutor, som billacker och på fasader av olika slag; allt för att göra den typen av material helt smuts- och vattenavstötande genom att allt till, 100 %, helt enkelt halkar av. 

Hur nära jag än försöker krypa in i ovanstående fotografi med mina begränsade resurser kommer jag ändå aldrig ens i närheten av att kunna se den microskulptur som Hostan har på ytan av sina blad.
Denna kan bara fångas i elektronmikroskop. 
Det handlar nämligen om ytmönster i nanoformat, d vs i miljarddelar av en meter, 10 upphöjt till 9.


Jag surfar på nätet in under "halkig nanotextur" och finner följande text i fri översättning.


"Är du trött på immiga rutor eller oönskade reflexer på din TV-skärm?
Forskare på MIT har utvecklat en ny process i glastillverkning som använder sig av nanotexturer som är självrengörande och hindrar imbildning och reflexer. Forskarna tro att detta "multifunktionella" glas väsentligt kommer att förbättra en hel rad olika produkter, t ex solcellspaneler och optik och många andra."


Och så här ser förklaringen ut i bild.

På ytan av en glasruta lägger man ett nanomaterial i vilket man etsar fram tätt med utstående koner som är ca 5 gånger högre än vida.
Vatten och smuts kan inte tränga ner i mellanrummen utan halkar av vid konernas spetsar. 
Ljuset som kommer in mot ytan kan inte reflekteras tillbaka rakt utan "suddas bort" av strukturen.


Forskningsrapporten jag hämtar denna information ur är emellertid redan några år gammal. Material av  nanodignitet börjar redan dyka upp på den vanliga marknaden i fler och fler produkter.
Reflexfritt glas t ex hörde jag talas om under förra året och till min konstutställning i höstas i Linköping prövade jag det för första gången och idag använder jag nästan bara den typen av glas, fastän det är betydligt dyrare, till mina akvareller.


Vad gör jag just nu då, tror ni?


Jo, jag går just över till galleridelen här i min ateljé och stryker försiktigt med fingertoppen över glaset på en av mina akvareller. En som är glasad med ett sånt här nytt, reflexfritt (eller i alla fall nästan helt reflexfria glas).
Känner jag någon ytstruktur där? 
Inte! 
Nano är verkligen nano. För en i vanliga fall så känslig fingertopp finns inget, absolut inget, annorlunda att ta på.


Och som alltid konstaterar jag att naturen är först. 
Naturen är verkligen uppfinningarnas moder!

13 juni - Kafferast i Hillingstads bete

.
Jag är bjuden på kafferast i Susannes och Lennarts bete.
Det är deras oas i livet och jag känner mig privilegierad som får vara med.

Det är en skön förmiddag med alldeles lagom svensk sommarvärme - så där 18 grader. Det räcker i solen och känns lite friskt i skuggan. Ängshaverroten står utslagen ännu någon timme och markerar solläget när vi tar plats på en liten kulle bland grålavade stenar.
Rosenfink, ärtsångare och svarthätta sjunger och ladusvalorna sniffar i vanlig ordning tätt över kamgräs och smörblommor.

Det är uppdukat med tunnbrödsrullar med sallad och pepparrotsgrädde samt nyskördade jordgubbar från Charlottenborg vid Tåkern. Bättre än så blir det nog inte.
Och runt omkring oss går islandshästarna och betar så oändligt fridsamt. 


Ett sto har ett veckogammalt skiffergrått föl och Susanne berättar med inlevelse om alla sina hästar, tjugotvå stycken, om flockens betydelse för språket och fölens fria uppväxt och anpassning i hästhagen i kontrast till hur hästlivet kan bli, om det är instängt i ett bås.
Det är en djup empirisk kunskap jag får ta del av och ändå förstår jag att hon för min skull endast skrapar på ytan.
Själv är jag tyvärr lika djupt allergisk mot hästar, berättar jag, som förklaring till min okunskap i ämnet och den distans jag önskar hålla.

En ung trädlärka vilar på en berghäll i vår närhet, i skydd av en tuva av gul fetknopp. Fågeln litar på sin förmåga att försvinna för vår syn genom att ligga alldeles stilla trots att vi står inte mer än tio meter bort.
Två andra trädlärkor lyfte när vi kom och flög upp i trädtopparna. 
Här har således en kull fötts upp.


Vi går runt i betet, tar en sväng in i skuggorna i skogen, letar efter en liten cerisröd orkidé som Susanne såg häromdagen. Den och ormtunga.


- Den är nog uppäten av hästarna, säger Susanne.


- Det måste har varit en Sankt Pers nycklar, svarar jag.

I en damm som ligger centralt i betet och är uppgrävd av en tidigare ägare, men egentligen är en kallkälla, betonar Lennart, brukar jag bada, jag och hästarna, säger han.
Dammen är kantad av vattenblink och hästtramp.

- Här borde det finnas större vattensalamander, säger jag, just som en hane stiger upp till ytan och snappar luft innan den åter vänder neråt.

En handfull individer av bred trollslända, hanarna redan med lysande himmelsblåa bakkroppar och honorna med gulorange, ett par guldtrollsländor, enstaka jungfrusländor och mängder av flicksländor svärmar över vattenytan och i vegetationen runt omkring.

- Vilket fint ställe. Här kan man nog finna några trevliga baggar också, säger jag, och hämtar upp en liten fin Elaphrus riparius, inte mer än 8 mm lång, om nu någon kan tro nåt annat efter att ha studerat bilden ovan.


- Dykarbaggar finns det också gott om här, kontrar Susanne.


Det är en god dag med underbart väder och lika underbar samvaro. Men nu väntar arbete. 
Jag ska ner till Stugan för att klippa gräs och Susanne och Lennart ska jobba vidare bland annat med sina fina blomsterodlingar på Hillingstad gård. Den ligger mellan Rök och Alvastra och är väl värd ett besök.


På väg tillbaka till bilarna diskuterar Susanne och jag tistelproblemet. 

- Jordtistel, kärrtistel och krustistel lämnar jag ifred, säger Susanne. Men med vägstistel och åkertistel är det annorlunda. 
De ska bort, fortsätter hon, sätter sig på huk och skär med en liten röd pennkniv av tisteln strax under tillväxtzonen. 
Så får jag bort dem. Jag har snart rensat hela betet, eftersom hästarna lämnar stora rator runt varje tistel på grund av sina känsliga mular.


- Hjälper det verkligen, frågar jag, har inte tistlarna 2 meter djupa rötter.


- Det hjälper, svarar Susanne kompromisslöst. 
Och med det som svar får jag ge mig. Vem är jag att veta bättre.