Vännen Eva som hittade den där konstiga och vackra snigeln, vilken jag har skrivit om ett par gånger tidigare här i min blogg, ringde mig i torsdags kväll, just när jag hade beställt pizza till hela familjeklanen Björkman som var hemma hos oss, barn och barnbarn och svärmor, hon som inte har ätit pizza på åratal, och allt, och jag hade precis dom där "15 minyter" över som man aldrig vet vad man egentligen ska göra av.
- Jag är ute på promenad igen, sa Eva, med min man, och vi står på asfaltsvägen mellan fårbetena på vägen upp till Skönatorpet och har en ny sån där lustig snigel framför oss. Kan du komma?
- Jag kommer: "fem minyter", sa jag och stack på direkten.
- Här är den, pekade Eva.
Ja, där var den; den där egendomligt vackra snigeln som Klas Jaederfeldt via min akvarellskiss och förfrågan på nätet bestämt till en Limax cineroniger - Gråsvart kölsnigel.
- Nu har jag knappt om tid, sa jag, och det var okej för alla parter, inklusive myggen som redan så blev mätta, så jag stoppade in snigeln med lite fuktigt substrat i en plastpåse och kom precis på minuten tillbaka för att hämta pizzorna i tid. Sicken en flax!
Nu väntar jag på att Klas ska svara på om han vill ha "min" insamlade snigel som beläggsexemplar. I så fall går den snart iväg som - Äkta snigelpost.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar