En lat period är över. Dags att åter ta tag i ateljéarbetet. Det är mycket som är eftersatt och kräver åtgärder.
Men, det blev många goda slappa dagar av bad och sol tillsammans med barn och barnbarn nästan hela juli och minnesbanken har därmed byggts ut med massor av härliga upplevelser, saker som är bra att ha med i tankarna under kommande senhöst och vinter.
Sommaren har mognat och de första hösttecknen är här.
Storvadarna såsom storspovar, gluttsnäppor och svartsnäppor, för att nämna några, har varit på retursträck ända sedan midsommar. Det är honorna, som med anledning av sin satsning på i förhållande till sin kroppsstorlek så storvulna ägg, ögonblickligen efter läggningen har måst returnera mot söder och nödvändigt näringssök och därmed lämnat över hela det fortsatta ansvaret till hanarna.
Detta är förstås inte ett egentligt hösttecken. Möjligen en föraning.
Ett definitivt hösttecken är det väl ändå att jag har hört den första gröna vårtbitarhanen spela. Det var alldeles häromdagen då jag plockade söta vildhallon vid vägkanten vid Vätterstranden i Borghamn. Det var ju knappt förstås, nu när hörseln med tilltagande ålder snabbt försämras, men den gick inte att undvika även om jag gärna hade velat vänta åtminstone ytterligare en vecka.
Tecknen tätnar.
Kirskålen som är den riktiga högsommarväxten har gulnat och gått i frö. Blåbären och kantarellerna är på plats och bigarråerna är slut, åtminstone våra; eftersom skatorna tog de sista, knappa innan vi fick en chans. Igelkottungarna är ute på egna vandringar och spillningskorvarna fördelar jag varje dag till krukväxterna som står på altanen. Rabarberna låter vi vara nu och gräsmattan har slutat med sitt infernaliska växande.
I trädgården mognar bladverket till mörkgrönt.
Då och då, nästan varje dag, kommer sällskap av småfåglar passerande.
Blåmesar och talgoxar är där förstås och gråsparvarna finns mest hela tiden, framför allt under utefikat. Det är inte dem jag menar.
De här som driver förbi min trädgård i små sällskap till och från är mera tystlåtna och svårsedda.
Ibland hör man ett sugande "tjett" från en ärtsångare, någon gång ett försynt "sriii" från en ung svarvitflugsnappare eller ett mjukt vemodigt "huit" från lövsångare.
Ofta kommer alla de här ungfåglarna i små glesa flockar av just dessa tre arter och ibland några till. De är rastlösa och energiska, små stridigheter förekommer förvisso i form av korta jakter, men mest är det intensivt näringsök som gäller. Nu måste det nämligen till med en rejäl fettupplagring innan färden går vidare ner mot södra Europa och vidare till Afrika.
Sädesärlorna är också många nu. Efter två årskullar är det gott om unga individer. Under dagen samlas de på öppna solvarma ytor där flugor och andra insekter slår ner: gräsplaner, grusytor, platta tak och asfaltsvägar.
Sen på kvällen, nästan alldeles precis då solen går ner, försvinner de söderöver i korta, nattliga etapper. Nya anländer emellertid under natten från norr och nästa morgon är där fullt igen. Det är således fråga om en kraftig genomströmning som man bara förstår om man vet; en massiv ström av fågelkroppar på flyttning mot söder genom landet, 50 miljoner eller mer arter av varierande storlek och mångformighet.
Igår kväll for täta flockar av tornseglare runt över kvällshimlen. Jag tror minsann att de första ungfåglarna var på vingar; det både lät och såg ut som så. En vecka till men inte mycket mer är de kvar. Sen är det slut. Två och en halv månad äger vi denna underbara sommarfågel. Snart är även detta över.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar