skip to main |
skip to sidebar
.
Igår kväll när himlen var ett fyrbåk
talade människorna runt Vättern;
samlades och berättade om oron för sin sjö
i en mäktig manifestation.
Det är en hård kamp som pågår;
en polariserad strid om Vättern och dess vatten.
Starka motkrafter finns:
försvarsindustri, flygvapen, gruvdrift och gasprojekt.
Mycket återstår innan sjön är räddad
åt kommande generationer.
Mångmiljonårig och unik borde Vättern vara
fri och respekterad
från otidsenlig exploatering och gammeldags beslut.
Allt sådant måste få ett slut. Nu!
Det är hög tid att uppgradera Vättern till högsta
möjliga bevarandenivå.
Vättern vill ha frid.
Människor samlades överallt runt Vätterns stränder, tände facklor och vårdkasar.
Själv var jag i Hästholmens hamn där jag träffade över tvåhundra gelikar, alla lika sammanbitna och engagerade. Det blev en annorlunda mix av folk med olika bakgrund, politisk förankring och skilda intressen som möttes under ett gemensamt mål - att rädda Vättern från hot och ytterligare exploatering.
Det vore väl märkligt om inte samhälle och myndigheter skulle ta intryck av sådan kraft och vilja.
I Hästholmen talade initiativtagaren Johan Elwing om projektet ARV - Aktion Rädda Vättern - om dess bakgrund och framtid och Birgitta Thörnqvist relaterade denna Birgittadag till både den heliga Birgitta och vårdkasarnas viktiga funktion i forna tider och om behovet att engagera sig, söka information och ta ställning.
- Idag är det åter oro i bygden, låt kasarna brinna och klockorna ringa, sa hon och uppmanade åhörarna att lyssna efter Västra Tollstad kyrkas klockklang, som dock försvann i den hårda frånvinden.
Min vän och Omkulturbroder Hawkey Franzén framförde för första gången sitt nya verk om Vättern
"EJ DANSAR TRANOR" (tillägnad vårt arv),
som handlar om hoten mot den unika sjön. Det var så talande och fint framfört att applåderna smattrade och alla ville ha da´capo.
Härmed har Hawkey skapat ett viktigt och vackert musikverk för framtiden.
När jag vände hemåt flammade ännu vårdkasen på flotten i viken. Det gnistrade och sprakade och skenet speglades i Vätterns klara men mörka vatten. Det blev en kväll av mäktig manifestation.
Läs mer på följande länkar:
http://raddavattern.blogspot.se/
http://www.aktionraddavattern.eu/
http://www.facebook.com/RaddaVattern
.
Vid ett kort besök på Sjötuna udde vid Tåkerns södra strand igår slogs jag av jag mängden av svamp av olika slag. Mycket av det hela har jag inte facit till men där fanns några som jag fotograferade och som jag finner vara värda en presentation här i min Naturliga dagbok.
Och själva besöket som var tänkt att ge utdelning i form av en flock ägretthägrar blev i detta avseende misslyckat och rejält avkortat på grund av en tät och långvarig regnskur, (sagt i marginalen). Det fick bli lite svampersättning istället.
Det är nu på den tredje lokalen i bygden som jag har funnit vit hattmurkla, Helvella crispa, eller som Brusewitz kallade den i en av sina böcker, "den vita helvellen".
Det är en sällsynt murkla, gul till gulvit, av en skrynklig golfbolls storlek, om det nu finns sådana och första gången jag mötte den var för tjugo år sedan på Tranören vid Tåkerns norra strand, i strandbetet där. Andra gången var i naturbetet vid Stora lund vid Vättern och så nu här då i strandbetet vid Sjötuna, också vid Tåkern. Som synes verkar det här med naturbete vara en nödvändig faktor.
Det är en spännande svamp, tycker jag, ovanlig till färg och form och sen lite sällsynt också som extra krydda. Ätlig eller ej kvittar väl egentligen lika. Det är en svamp att avnjuta synledes på plats.
Skäggriskan är allmän och växer ofta rikligt tillsammans med björk som den samarbetar med i form av mykorrhiza. Den har en skäggig hattkant och mjölken är vit och pepprig. Det är med andra ord ingen svamp man äter. Jag har bitit i den och vet. Det svider som eld efter en stund.
Här på stranden växer den tätt ihop med blodriskor som alla är svårt angripna av svampmyggor (maskar). Skäggriskan klarar sig från detta så där ser man vilken nytta den har av sin kraftiga buljong.
I gamla svampböcker står det att finnarna gärna äter den men då först efter nedsaltning vilket tydligen ska fjärna starksmaken. Undrar om det gäller än idag.
Plasmodium av slemsvampen Vargmjölk. Skulle jag nu återvända efter några dagar skulle i princip just den här individen ha kunnat vandra vidare därifrån. Den kan nämligen röra sig med en hastighet av upp till 1 mm i timmen och det finns främmande arter av slemsvampar som kan förflytta sig med upp till 2 cm per minut.
På en tallstubbe växer en rosalila svamp; eller, egentligen en slemsvamp. Det är vargmjölk, (vilket spännande namn, eller hur).
Slemsvampar är inte svampar och inte heller varken växter eller djur. Idag för man in dem i ett eget rike. De har lite av både djur och växter i sig och kan kanske närmast beskrivas som påminnande om amöbor.
Fyra stadier genomgår slemsvamparna i sin utveckling.
1. Sporer som kläcks till ...
2. Könliga cellkroppar, gameter, som kan simma eller krypa och smälta ihop med varandra till ett ...
3. Plasmodium. Detta kroppstillstånd som saknar cellväggar, sinnesorgan, nerver mm består av många sammansmälta gameter. Det kan förflytta sig, långsamt men målmedvetet mot fukt och mat. Det omsluter, äter, bakterier, organiskt material och encelliga organismer och växer till sig och bildar efter detta ...
4. Fruktkroppar, som liksom riktiga svampar frisläpper sporer. Och så har det hela gått runt ett varv.
Naturen är märklig i alla sina skepnader!
.
I slutet av förra året stod det klart att regeringens utsedda utredare kommit fram till ett kontroversiellt förslag gällande det som jag kallar "Ett svenskt nationalepos" - Nationalnyckeln. Detta unika och magnifika bokverk som är tänkt att presentera hela Sveriges fauna och flora i ett rikt och oerhört vackert illustrerat format har redan utkommit med femton band av vilka några kan nämnas som exempel:
Dagfjärilar
Blomflugor
Stövsländor
Stjärnmaskar
Mångfotingar
Bladmossor
Långhorningar
Steklar
Fiskar
Utredaren kom med ett förslag som går ut på att lägga ner hela bokprojektet och bara presentera materialet digitalt i råform.
Detta är naturligtvis ett enormt svek mot hela satsningen, Sveriges naturintresserade, biologer, illustratörer och mot alla de som idag har gått in som långsiktiga prenumeranter samt många fler.
Nationalnyckelns redaktion startade en namninsamling mot förslaget som på kort tid fick in många tusen protesterande men som också snart väckte regeringens ilska, då man betraktade redaktionen som part i målet.
Nu finns en "opartisk" protestlista och jag uppmanar alla mina läsare att sprida denna information så mycket som möjligt, till alla ni känner. Kampen för ett fortsatt utgivande av nationalnyckeln måste intensifieras; verkets fortsatta utgivning måste säkras! Detta är oerhört viktigt!
Läs mer om mitt skriveri under den 15 juli 2012, 16 juli 2012, 23 december 2011 och 17 november 2011, eller framför allt gå in direkt på länken här nedan och gör som jag nyss har gjort, skriv in dig i petitionen. Jag vädjar!
http://tinyurl.com/artprojektet
.
Jag ligger på knä och fotograferar av den lilla skära blomklockan vid grinden till ateljén. Det är en duvnäva och den har jag aldrig sett just här tidigare. Det är ingen ovanlig växt men här vid porten är den ny för mig.
Den är så skir och vacker med de flikiga bladen och blommans vackra och för nävor lite ovanliga klockform.
Inne i ateljén kommer jag att ta fram fotot och använda det som underlag för en liten möjlig akvarellskiss.
Just när jag är på väg in hör jag kungsfågeln locka spetsigt och högt "sii sii sii" ur den hamlade linden. Det är den första sträckande kungsfågeln för min del denna höst.
Jag spanar efter den i det täta lövverket men den blir aldrig mer än en aning.
Den får hänga med in i ateljén den också, så får det bli två akvareller - en blomma och en fågel.
.
Tillsammans med vännerna Monica och Bengt från Götene blir det ett kort besök vid Naturum Tåkern idag på förmiddagen. På vägen dit är vi med om ett halvvägs möte i form av en ung blå kärrhök från Norrland som möter sin motpol, Skånes egen rovfågel rödglada, på åkrarna vid Renstad gård mitt i Östergötland.
Ingen kan nog på denna bild artbestämma fågeln till en rödglada. Går det ens att se att det är en fågel?
Den är fotograferad i vindigt väder med 300 telet; knappast någon höjdare vid tillfället och jag har lagt in den här för att illustrera hur bra det kan vara att även ha tillgång till ett observant öga, öppet bildminne och skissande sinnelag.
Gladan gillar inte blåhökens intrång utan jagar iväg denna vidare bort mot Svanshals och landar sedan i det blanksvarta plöjet där den på grund av avståndet nu är helt omöjlig att åter artbestämma.
Men innan dess har vi fått se de båda rovfåglarnas luftdans mycket fint i våra kikare.
Utskuren och renodlad blir min minnesbild av episoden ungefär denna. Skissens fördel mot fotots.
.
Det brusar ur lindarna vid församlingshemmet, granne med ateljén.
Det är upp emot 400 starar som sitter där i topparnas begynnande rost tillsammans med ett femtiotal björktrastar. De senare föresten, far mest oroligt runt mellan frukträd och rastplatser, medan stararna är av mer social karaktär och sitter tätt ihop och tjattrar och småsjunger.
Jag stannar upp och lyssnar. Det är verkligen en mäktig naturkör.
Ur gråpäronträdet vid parkeringsplatsen kommer ett plötsligt och klingande "tji-ink"; en björktrast som varnar, inte snarkande eller skränigt, bara ett lite utdraget men ändå snärtigt och klart "tji-ink".
Allt far omedelbart på vingar. Stararna därborta i trädtopparna uppfattar varningsropet lika snabbt som björktrastarna, tätar ihop sig och tar höjd medan de senare sprids åt olika håll.
Det är en sparvhök som slår till. Men den har inte en chans. Överraskningen som är ett måste har gått förlorad. Snart är allt tyst igen. Tillfället är över och jag går in. Det finns Nobelarbete att göra.
Jag har skrivit på kontraktet. Nobel närmar sig obevekligt. I år är sista omgången för mig. Jag skall göra konstverken till ekonomiprisdiplomen.
Jag har gjort i tur och ordning:
Kemiprisen - tre stycken - 2010
Fysikprisen - tre stycken - 2011
...
och måndagen den 15 oktober kommer jag alltså att närvara vid Kungliga Vetenskapsakademien för att vara med om tillkännagivandet av årets Nobelpris i ekonomi. Snart är det över för min del.
Det har naturligtvis varit en fantastisk resa; en nästan oförståeligt stor ära och heder och jag är stolt och lycklig över allt detta. Men samtidigt ska det faktiskt bli skönt när det är förbi igen. Jag har gjort det. Steget är taget och det är dags att gå vidare. Jag fick ju till och med vara med om själva Nobelfesten - inget dåligt betyg på ett livsverk.
Men än är det inte riktigt dags att sucka ut av lättnad. Ett pris återstår ju. Och det kan bli tre konstverk även i år - i ekonomi.
Temat är klart för mig. Det har genom åren handlat om att presentera "mitt landskap" och det började med Omberg 2010, via Vättern förra året och kommer att avslutas med Tåkern i år.
Nu är jag mitt uppe i arbetet. Det är redan bråttom. Mina verk måste i princip vara klara redan den 20 oktober och jag har inte tid att vara overksam fram till tillkännagivandet. Bilderna måste vara i stort sett färdiga redan då, annars kommer en ångestladdad tidsstress och den vill jag inte vara med om. Igen.
Som sagt, det blir något med Tåkern i år, så har jag tänkt och planerat och så skissar jag för fullt. Oljemålningen här ovanför kanske kan vara en slags modell hur jag funderar. Men mer än så får jag inte visa upp enligt kontraktet. Allt ska var hemligt och nytt till Nobelfesten i december.
När jag åter lämnar ateljén en kort stund något senare, varnar en gransångare "hyitt ... hyitt" från gråpäronträdet. Det är mycket som passerar; det mesta obemärkt.
.
Det har kliat ordentligt ett par dagar, i ljumsken. Då jag kikade efter upptäckte jag två närliggande röda bett.
Jag har i tankarna rekonstruerat förloppet och tror mig förstå att det var den där trafikdödade illern som jag skrev om den 25 september som är upphov till det tveksamt välkomna besöket på min kropp.
Av hänsyn visar jag inte de riktiga betten eftersom de sitter i ett mycket privat område. Istället har jag gjort en akvarellrekonstruktion och hoppas att det blir bra så.
Jag var ju där och petade på det nydöda och ännu varma djuret och sen tog jag också tag i svansen och la undan det från vägbanan.
Där hände det förstås att en exklusiv illerloppa letade sig över till mig och sen angrep under nattens mörka timmar.
Detta är definitivt första gången för mig om det nu är så att illrar härbärgerar artspecifika loppor, så jag känner mig utvald.
Hur var det han sa en gång i tiden i TV, den ultimata naturvännen Nils Linnman:
- Om jag visste att det bara fanns ett par huvudlöss kvar i hela världen så skulle jag med glädje ställa upp som värd för att rädda arten från utrotning.
.
Eva och Morgan står pass vid Ramstadbron med tuben uppställd och jag stannar förstås för en allmän pratstund.
Vädret är ännu klart och behagligt men i sydväst är en ny molnskärm i antågande.
Ute på rapssådden går ungefär 75 tofsvipor, ca tjugo starar och några brushanar omkring. Lärkor, ängspiplärkor och gulsparvar far också runt i luften.
En havsörn sveper förbi oss på närhåll. Den verkar flämta - av ansträngning?
Under en halv timma ser vi följande rovfåglar:
3 havsörnar
1 blå kärrhök
1 stenfalk
1 tornfalk
2-3 bruna kärrhökar
1 fiskgjuse
1-2 fjällvråkar
3-4 ormvråkar
På asfaltsvägen mellan Holmen och Väversunda ligger som ofta tidigare flera döda snokar. Det är en ny besvärlig tid för dem nu på hösten när de ska tillbaka från sjön upp till övervintringsplatserna på mossen och jag blir lika ledsen varje gång att bilisterna inte är mer vaksamma och hänsynstagande.
En av snokarna ligger utsträckt mitt på vägbanan och jag stannar för att ta en närmare titt. Den lever och verkar oskadd men trots att jag petar den på svansen vill den inte ge sig iväg. Istället snor den ihop sig till ett nystan och vrider sig runt med huvudet instoppad underst.
Jag tar upp den för att bära ner den till diket, varvid den kränger ut sin rosa analöppning och släpper ifrån sig sitt starkt doftande sekret och när inte detta verkar ha önskad effekt på mig vrider den sig alltmer krampaktigt och stelnar slutligen i en förvriden ställning med öppet gap och hängande tunga. Den spelar död.
Detta är det yttersta alternativet i snokens arsenal av försvarsbeteenden.
Katatonisk snok.
Det är en märklig strategi, kan tyckas, och jag undrar om det egentligen kan hindra någon fiende?
Jo, kanske ändå, t.ex katter och rävar som dessutom säkert kombinerar upplevelsen med den starka lukten och drar sig undan. Men mot rovfåglar och ugglor torde det knappast hjälpa.
Snoken spelar död.
Efter att jag placerat snoken i vegetationen vid sidan av vägen kommer den till sig så sakteliga och släpper sin katatoniska kramp. Så ligger den där vackert meandrad och då noterar jag att det är en snok utan gula nackfläckar. De är inte alls så ovanliga som man kan tro.
Hoppas nu att du kan undvika vägen och bilfaran fortsättningsvis, tänker jag, och påminner mig om att jag måste ta tag i bestyret att se till att skyltar kommer upp på den här snokintensiva vägsträckan vid Tåkerns rand snarast.
.
Jo, fastän smått vill jag ändå komplettera med en notering från Lars och min skogsresa igår.
Det gäller dubbeltrastarna; de som flög upp från alla de små inägorna när vi passerade.
I snålljuset blev de enfärgat lavgrå och försvann nästan mot skogens bakgrund som riktiga doldisar. Men, stjärthörnen lyste desto vitare. Det var vackert i det lilla formatet. Och just då och där förstod jag den viktiga funktionen.
.
Det är en regnig förmiddag när Lars och jag tar vägen över skogen som gränsar till Holavedens utmarker mot norr och inte mer än som närmast en km från Smålandsgränsen.
Den är inte sig lik från förr, den här skogsmarken som jag minns den från 70-talet när jag anlände till bygden. Då var här gott om tjäder, orre och järpe och partier med blandad och åldrig skog, sådan som var minst 100 år och ibland betydligt mer än så, fanns på många platser både på privat skog och på häradsallmänningen
Nästan allt sånt är borta idag och varje år breder nya kalhyggen ut sig, tycks det mig.
Kravet på ekonomisk avkastning och årliga inkomster driver på hårt; hårdare än vad jag tycker är rimligt, framför allt om man, som statuterna förordar, verkligen vill ha en biologiskt uthållig skog i vårt land.
Sverige ligger långt efter uppsatta EU-mål om naturskyddad skogsmark, och det verkar bara bli etter värre.
En trafikdödad iller. Sådana här foton blir alltid makabra och obehagliga men ändå viktiga som dokumentation.
En iller ligger nydöd på vägen. Det är väl ca 20 år tillbaka i tiden, då jag första gången "mötte" denna däggdjursart på trakten. Då var det en god vän på en gård i närheten, som berättade om problemen med en iller som tog deras ankor - och jag tvivlade.
Jag förfäktade åsikten att det troligen var en mink som istället härjade och jag vidhöll tjurskalligt denna åsikt ända tills en trafikdödad iller i en röd plasthink och med en groda i munnen, visades upp för mig av nämnda vän.
Där fick jag förstås ge mig och därefter har jag sett flera trafikdödade och även fälldödade illrar i och från hemmamarkerna. Jag känner ändå att det är lite av en "ny" djurart i trakten.
Vi åker längs rasslande grusvägar och ibland in på små gräsbevuxna stickvägar; letar efter minnen och upplevelser.
Sänkegölen minns jag från tidiga vandringar. Här letade jag smålom men fann ingen, men en gång en orrhöna med ett tiotal små kycklingar över vägen och järpar överallt och även tjäder.
Det otroligt grovvuxna granskiftet allra längst in är sedan länge nerhugget, där breder 20-årig tallskog ut sig idag och på vändplanen växer grå ögontröst och brunört.
I kanten av vändplanen sticker något gult upp ur vegetationen. Det är sporangier av mattlummer.
Under en kort vandring ner till kanten av Sänkegölen finner vi dels några liter vattnigt storvuxna kantareller och fräschare trattisar, som alla hamnar i en liten påse som Lars turligt nog har med i fickan, samt dels exemplar av revlummer av vilken jag tar med en gren tillbaka till bilen därför att jag har en pedagogisk möjlighet i sikte.
Det blir till slut en bra bild på två av våra lummerarter som tydligt visar skillnad på vad som är vad.
Och nu, senare, då jag kollar i floran överraskas jag av att vi har så pass många arter av lummer - 6 stycken - och sen några underarter och den mera avlägsna släktingen dvärglummer dessutom. Detta visst jag inte tidigare. En dag i skogen har gett mig nya insikter.
.
Efter en minst sagt trög start på vår senaste utställning i Motala behöver jag rensa tankarna.
Goda ursäkter letar man efter med ljus och lykta och finner nästan alltid men ödmjukheten inför en annan, möjlig sanning behöver nog poleras upp till ny fräschör när det känns motigt och besöksskaran är tunnare än väntat. Jag är ju så "bortskämd" av oerhört lyckade utställningar tidigare och att nu låtsas som intet eller att smyga med fakta är inte min melodi. Jag måste lufta mina känslor genom att föra upp dem till ytan och ljuset.
Därifrån går det förhoppningsvis att hitta ny kraft, vinklar och inspiration. Naturen brukar kunna ge nödvändigt perspektiv, vederkvicka tankar och lossa på spänningar.
Jag vilar därför ut en förmiddag i det fantastiska landskapet vid Stora Lunds naturreservat vid Vättern, mellan Ödeshög och Hästholmen söder om Omberg.
Jag sätter mig på högsta punkten, ett kalt mjukslipat gråberg, och vänder näsan mot vinden från norr. Härifrån har jag en härlig utsikt över småbruten kustslätt och vatten.
Välbetade hagmarker och buskar av olvon, slån, en och hagtorn dagglittrar i solskenet i kapp med Vätterns vågor.
Fågelsträcken kommer och går. Det är inget stort tryck, vädret är nog för vackert, men tre ljugpipare, en stenknäck, ett antal steglitsor, en större hackspett, mängder av mesar, några gulsparvar och lärkor, samt allestädes virvlande grönfinkar har jag över mig. Och sen lyfter en stor flock ringduvor och kajor borta mot Hästholmen. De skyndar upp i höjd och jag anar ett hot.
Hotet är en pilgrimsfalk men den verkar tämligen ointresserad av jakt på duvor idag och drar istället söderut längs kustlinjen. Jag försöker fånga karaktären i mitt skissblock fastän avståndet är stort
En stund därefter upptäcker jag haren. Den har lagt sig platt mellan två slånbuskar på andra sidan betesgläntan; avvaktar mina rörelser men ligger samtidigt och njuter av den varma solen i lä från vinden. Den har säkert funnits där i blickfånget hela tiden och eftersom jag har suttit alldeles tyst och stilla länge nu ...
...så börjar den en noggrann morgontoalett som pågår en lång stund.
Jag skissar det hela i mitt block.
Sen får jag till slut stensmak i gumpen och kylan från berget isar mina sittben ända upp mot veka livet, så jag smyger diskret iväg, åt sidan, för att inte störa mer än nödvändigt och vandrar längs klipporna vid vattnet tillbaka till bilen på parkeringsplatsen.
Jag finner stora fina slånbär vid ett parti i hagen. Hit ska jag ta mig tillbaka senare när frosten har slagit till rejält, tänker jag, men annars är det faktiskt lite tunt med bärsättningen. Några buskar av olvon och av trubbhagtorn lyser ändå vackert röda.
Jag känner självförtroende och lust återvända. Nu ska jag försöka lägga funderingar och grubbleri åt sidan. En dag i naturen har lossat många tidigare låsta band. Konstnärslivet är en utmaning. Jag känner den och antar den. Nu jäklar!
.
Klicka på bilden så blir den läsbar för dig.
Min gode vän och konstnärskollega, keramikern Lasse Frisk och jag, ställer ut tillsammans för första gången. Det sker i Motala på Galleri Vättern med vernissage nu på lördag den 22 september kl 11-16. Även på söndag den 23 september är det vernissagestämning mellan kl 10-14. Därefter är galleriet öppet tisdagar - fredagar 10-13 och 14-18 och lördag kl 10 -14. Och vår utställning avslutas den 4 oktober. Det är gott om möjligheter alltså för er alla att ta del av vår gemensamma satsning.
Det är förstås målningar och keramik det hela handlar om.
Jag vill nu hälsa er alla mycket varmt välkomna! Hoppas att vi ses.
.
- Ska du va här i helgen o måla?
Frågan kommer från en av de unga ägarna av bröderna Karlsson, som arrenderar kobetet på strandängen utanför Stugan
- I så fall får du stå ut med lite oväsen, får jag veta.
Det är hemtag av kalvarna nämligen. Fyra månader har gått från den 15 maj då flocken släpptes på tills idag den 15 september.
- Ska dom gå till slakt direkt nu då? frågar jag.
- Nej, de är sålda till en annan bonde som ska ha dom ett tag till, får jag till svar.
Men korna kommer att råma förskräckligt efter sina kalvar åtminstone ett par dagar. Det ska du veta att det kan bli riktigt öronbedövande en tid framöver.
- Men först ska vi samla in dom förstås och gänget kommer säkert att dra sig bort till andra änden av betet. Men, det är livat att se hur det kommer att gå. Det är alltid spännande. Nästa lika spännande som utsläppet på våren.
Med en hötapp lockas koflocken, genom den nu så viktiga ledarkon, tillbaka genom betet till fållan, där kalvarna sorteras ut och föses upp i skrindkärran för vidaretransport, medan korna och tjuren står kvar vid staketet och eventuellt börjar inse vad som sker.
Råmandet börjar så smått och redan då traktorn tuffar iväg bort längs grusvägen med sin last tar oväsendet än mer rättmätig fart.
I två dagar står hela koflocken vid grinden där skilsmässan ägt rum och råmar intensivt. Det känns att det är en frustration av längtan och sorg i kören och mitt eget hjärta snörper också därvid. Men så går det ju till, något annat kan man inte förvänta sig, det vore helt orealistiskt, inser även jag, som är glad över mina kogrannar.
Idag, måndagen den 18 september, är det åter tyst i kohagen.
Korna har gett upp om sina kalvar (Men jag undrar om de har glömt?) och har vandrat ut över betet igen och tjuren kan se fram emot en härlig kommande höst, ty nu kommer alla korna snart i brunst igen, den ena efter den andra.
En utomhussäsong är snart över och de sista sädesärlorna försvinner också inom kort. Det blir skillnad på mat också för dem utan kotrampet i hagen. Men nästa år ses vi igen.
En flygande gök är så typisk i sin apparation; svankig rygg, graderad stjärt och vingslag som aldrig når över horisontalplanet. Omisskännlig helt enkelt.
På vägen hem ser jag en gök flyga mot söder. Den är också på väg bort. Också det ett årligt avslut.
.
Som vanligt friskar vinden i från sydväst. Annars är det ganska varmt men blåsten är som jag sagt tidigare något besvärlig för mig i måleriet. Jag måste flytta långt in i hörnet på altanen och där inne är det en aning mörkt och framför allt har jag mindre koll på himlen.
Jag vill ha koll på den nämligen, dessa vackra höstdagar. Där finns ofta en del rovfåglar att se. Idag började det bra redan när jag anlände. Tre havsörnar lekte i vinden alldeles ovanför stugtaket.
De cirklade runt under molnen, sköt som grova pilar ner mot marken, svängde upp igen, ja lattjade helt enkelt, jagade varandra på skoj med höjda huvuden och hängande fötter ända tills en av dem försvann ut över sjön och de andra två tog vägen upp över åkrarna mot Rök.
Det blev en fin start på dagen.
Vid lunchtid började bruna kärrhökar sträcka iväg. Och de här individerna var verkligen på flyttning. Rörselmönster och målinriktning var annorlunda mot de brunhökar som valt att stanna kvar ännu en tid, de som ständigt jagar över åkrar och beten alldeles invid Stugan.
Från hög höjd viker kärrhöken ihop sina vingar och far med väldig fart vidare mot söder.
Högt uppe under himlen cirklade de och försvann sen med hög höjd i ryggen mot söder på vinklade vingar. Jag räknade till en handfull under en halvtimme och därefter var det över.
Istället kom min första fjällvråk för året in från norr. Den fortsatte utan att stanna upp vidare mot kontinenten.
Ja, sen noterade jag också sparvhök och lärkfalk. Det är, jag har sagt det många gånger förut, ett verkligt privilegium att ha målardagar vid Stugan, att befinna sig mitt i fågelstråket.
.
Jag sparade en av min mors hembakta mjuka vetekringlor, tänk att hon ännu regelbundet bakar sitt bröd snart 89 år gammal med tanke även på oss, liggande öppet i Stugan över natten. Tro mej, jag gjorde det med flit.
Och idag på förmiddagen kokade jag sen kaffe på vedspiseln och plockade fram det där brödet igen, hårt som en skorpa, och satte mig att njuta av ett riktigt gammeldags fika.
Tänk att unna sig lyxen att doppa. Det gör man inte var dag numera.
Lyx förresten. Jag minns väl den tid då inte annat stod till buds än att doppa kaffebrödet; tiden före frysen; det känns inte alls så länge sedan; bullar och annat bröd som redan dagen efter baket började stelna och torka. Då var det istället lyx med dagsfärskt bröd.
Efter någon veckas torka, innan nytt bröd åter bakades, blev det gamla till "fattiga riddare", en efterrätt man hör talas allt mera sällan om numera, eller till en av mina favoriter:"tärnad vetebulle i het mjölk".
Dagens ungdom känner väl knappast till uttrycket: "Varsego o doppa. Ta för er nu!", eller har kanske i varje fall svårt att förstå meningen med ordet doppa. Men det fanns alltså en tid, för inte alls länge sedan, då ordet hade en nödvändig innebörd.
.
Efter lunch idag började det blåsa så våldsamt och byigt att jag var tvungen att packa ihop mitt måleri. Det var lokalt och temporärt nästan stormvindar. Sen kom regnet och jag tog då chansen, med större effektivitet i tankarna, att fara till Motala för att hämta och lämna tavlor inför utställningen där på Galleri Vättern den 22 september. Som oftast, bråttomläge!
Men innan dess, under förmiddagens soliga timmar, är skapandet mycket bjudsamt.
Jag sitter tämligen ofta, så också nu, tillbakalutad i en sliten brassestol på gräsmattan, fem meter ut från altanen med staffliet, palett, färger och penslar, vid västerväggen av Stugan och studerar mina pågående verk som är tätt upphängda på simpla spikar mitt i det faluröda.
Detta är den bästa biten av mitt måleri. Den, då jag ger mig själv tid att kritiskt men lustfyllt rannsaka pågåendet och slutligen avnjuta ett i mitt tycke ibland angenämt och förvånande slutresultat. Just där kan jag verkligen glädjas åt mina skapade verk och ibland undrar jag faktiskt var allt kommer ifrån och jag kan känna ett egendomligt utanförskap till min egen förmåga.
Senare, vid utställningar och sånt, kan allt kännas tveeggat, ångestfyllt och komplicerat, men i min ensamhet här i mitt fantastiska landskap är allt ännu behagligt, overkligt och upphetsande.
Mitt i allt detta finner jag även tid till det lilla runt omkring mig. Det vill jag verkligen betona och jag tror att det är allt detta runt omkring som ger mitt måleri hela dess förutsättning och mening.
Som idag till exempel, så känner jag direkt att det verkligen doftar räv vid min plats i vilstolen; riktigt stinker. Så jag söker runt med blicken och finner till slut orsaken i form av en dagsfärsk spillningshög alldeles nedanför rumpan. Jag tar en pinne och förpassar högen över taggtråden ut till betet. Närheten är lite för påtaglig. Samtidigt undrar jag vad räven önskade sig och letade efter just där, på min plats.
När jag ändå letar där i gräset ser jag humlan som klättrar runt. Den är uppenbarligen och oundvikligt i sin levnads sista dagar; vilsen, trött och oförmögen till flykt vinglar den omkring bland stråna.
Det är snart förbi. Humlor och getingar lämnar över stafettpinnen till ett antal nya drottningar, som är de enda som kommer att överleva vintern. Visst är väl sånt vemodigt, men samtidigt anar jag ett ännu något fjärran hopp om en ny vår som alltid kommer; tar man för givet.
I gräsmattan har maskrosorna gjort en sista säsongschansning genom att skicka upp några få små blommor här och där. Blomflugor och enstaka nässelfjärilar trängs efter en gnutta nektar och pollen.
Så tar naturen ut svängarna ännu en vända.
På min stol sätter sig blodröda ängstrollsländor omedelbart då den blir ledig och sitter jag där själv sätter de sig gärna i pannan eller på mina händer där de då också får del av min kroppsegna värma. Huvudena vickar vid varje liten förbipassage i luftrummet ovanför och sen far de plötsligt snabbt iväg efter en mygga eller ett knott och kommer tillbaka tuggande, till samma plats.
Ibland blir det slagsmål om bästa platsen och ett prasslande virrvarr tumlar runt i luften och i vegetationen. Och då är det oftast hanar som är inblandade Typiskt!
Vid stugfoten smiter en snokstjärt undan in under huset just när jag dukar för lunch och det blir jag väldigt glad över, eftersom snokstammen i min trädgård kraschade förra vårvintern av någon anledning.
Efter en stund tittar ett huvud åter fram en bit därifrån. Men, då är det ingen snok utan istället spanande skogsödleögon av en ung individ som vädrar efter klartecken.
Och jag sitter alldeles stilla och till slut har den klättrat ut helt för att ordentligt kunna lapa sol och värme.
Emellan varven i mitt måleriarbete har vi detta gemensamt skogsödlan och jag.
.
Som sagt, lite vid sidan om får man väl betrakta det uppslag till artikelserie som journalisten Tina Gerdin på Corren, har lyckats hitta på.
Hon ringde mig måndagen den 27 augusti, på min egen födelsedag, då jag dessutom just fått tidernas present i form av ett nytt barnbarn Blanca.
Jag var barnvakt hemma hos storasyster Naemi i Stockholm och var kanske lite oförberedd på frågornas inriktning.
Så här efteråt tycker jag ändå att jag kan stå för sanningshalten i uppgifterna jag gav och jag har även fått godkänt av hustru Ulla, som tur är.
Faksimil ur Östgöta Correspondenten den 6 september 2012. Artikeln skriven av Tina Gerdin. (Klicka på bilden för läsbart format).
Jag tycker ändå att det är en "viktig" jämlikhetsfråga att ställa upp för och att eventuellt också bidra med mina synpunkter och efterlevnadsregler.
.
Jag har lite ont i axeln idag.
Det var strax efter det att vännen Göran tittade till mig i Stugan med blåbärsgifflar från Väderstad Centralkrog - mums.
Vi satt där och filosoferade i solen och i den friska vinden, med slättens panorama i blickfånget, kärrhökar, ormvråkar men ingen mera havsörn dock.
Den hade passerat alldeles innan Göran kom, precis som varje senaste dag under måleriet vid Stugan och märkvärdigt nog, eller så är det kanske, satt jag lika dant just då, tro dock inte att jag bara gör det, men med annat fika, i solen och i den friska vinden och tänkte: Nu skulle Göran ha varit här.
Han åkte snart igen och jag satt kvar en liten stund till i skönheten och njöt.
En korp varnade långt ifrån.
Rovfågel, tänkte jag och scannade av himlen med min handjagare men först när jag tittade upp mot en begynnande halo, nästan rakt mot solen alltså, fick jag se den, oerhört högt uppe, tillsammans med två ormvråkar och en sparvhök.
Men inte är det väl dessa som den varnar för, tänkte jag och spanade vidare.
Då fick jag se den komma in i kikarfältet, på lägre höjd, en gammal pilgrimsfalk. Den seglade rakt över mig och jag lutade mig alltmer bakåt över stolryggen tills jag föll, lite bakåt och på vänster sida.
När jag reste mig upp igen, hade axeln domnat bort och falken också.
Så var det
.
Jag har noterat det förut, hos sniglar till exempel men även hos andra små djur, som jordlöpare och spindlar, hur de tycks kunna följa en rak linje över sitt landskap om de så vill.
Igår tittade jag in till samlingsutställningen Blänk på Naturum Tåkern, jag kunde ju inte vara med under vernissagehelgen, och när jag åter kom ut på stigen såg jag att den där svarta skogssnigeln jag tittat på tidigare hade hunnit ganska långt i passagen över grusstigen medan jag studerade konsten därinne.
Jag böjde mig ned och fotograferade så att jag fick med det subtila men ändå synliga slemspåret genom stenmjölet. Det böljade i och för sig något men huvudriktningen var klar och stabil under den hittills två meter långa snigelpromenaden.
Och då tänker jag så här, jag är ju sån, att det är väl ändå märkligt att även små djur som en snigel kan hålla en så rak kurs när de vill.
Om vi direkt räknar bort att snigeln skulle besitta en förmåga att ta ut ett riktmärke att gå emot, ty det kan jag knappast tro på, så återstår endast två alternativ vad jag förstår.
Magnetsinne eller orienteringssinne efter solen
Något av dessa två alternativ måste ju gälla, annat finns väl knappast till hands, och då det denna dag dessutom var mulet så måste snigeln även kunna registrera en sol dold av moln med hjälp av den ultravioletta våglängden genom sitt eventuella orienteringssinne.
Nog blir man väl förundrad över naturens fantastiska rikedom på mysterier som man ideligen stöter på som här i mitt fall, om man ger sig tid att fundera runt en snigelpromenad.
Läs gärna kommentaren av Thord Wiman här nedan. Den innehåller förutom en egen snigelbetraktelse också en härlig dikt om detta urtidsdjur.
Inlägg
