26 november - Det kvillrar i epifysen

.
Innan jag sätter mig att betala räkningar och innan jag åter tar tag i mitt designarbete, som bör vara i stort sett färdigt mot slutet av denna vecka, känner jag att jag bara måste komma ner till Tåkernbygden, åtminstone en liten sväng. Jag längtar!

Luften är kristallklar och termometern visar minus två grader och ovanligt nog känner jag knappast ingen vind fastän jag vet att den finns "runt hörnet".

Akvarell av Gebbe Björkman

Solen går precis upp över horisonten i öster, Jupiter är ett vitt nålstick i den första rosa himmelsfärgen i väster och medan ljuset söker sig fram genom färgskalan över varmrött, till orange och slutligen saffransgult blir Omberg alldeles rött. 

För att få den lätta blå dimman över de svarta åkrarna upp mot Alvastra Kungsgård lägger jag en tunn hinna stompad färgkrita över akvarellens flyt. Men det gör jag först senare, hemma i ateljén, då jag funderar över teknikaliteterna.

Mina nya dubbfria vinterdäck är mjuka och profilen djup. Det får gruset att spruta som confetti runt bilen när jag sakta tar mig fram över åkervägen mellan Dags mosse och Gottorp. Vattenpölarna är vitfrusna och frosten ger vetestubben en mjuk lyster, buskarna vid vägen därborta prunkar i solen. 

Akvarell av Gebbe Björkman

Jag sitter som ofta i bilen med sidorutan nedvevad och tar emot alla intryck av ljud och ljus med pannån i knäet och penseln i hand och akvarellen tar form just som ett band av gäss kommer in tvärs över motivet från sjön där bortom buskarna. Så lämpligt!

Två timmar ger jag mig själv ute idag. Och med en stark och låg sol rakt in i ögonen kör jag sen hemåt igen, till alla mina måsten, och jag struntar i solglasögonen i handskfacket, jag tänker att det här sparsamma ljuset kan vara bra att samla på och ha med sig in i vinterns mörker och jag riktigt känner hur det omvandlas till hormoner och energi i mina ögons bottnar och blir till kviller i epifysens dolda gömme.

21 november - Uppdrag "Design"

.
Jag har ett trevligt uppdrag på gång. 
Det handlar om illustrationer eller mera rätt, designarbete, och som så ofta med den här typen av åtaganden är allting väldigt tidspressat. 
Med alla viljor som är med och vill styra processen är jag långt ifrån att få bestämma själv. Mycket är utanför min kontroll och egentligen blir  jag mest en "simpel" uppdragstagare i sammanhanget - fast då kanske jag kverulerar lite för mycket, det är ju ändå jag som står för målandet. Men, det känns så här när stressen kryper tätt intill.



















Arbetet blir ett väldigt letande i minne och djupdykning i erfarenhet samt ett ständigt skissande. I flera dagar nu har jag försökt hitta det uttryck som jag önskar. Det har blivit mängder med små misslyckanden hela tiden, precis som det ska vara, tröstar jag mig med, och mejlen går varm med alla förslag och synpunkter som bollas mellan mig och min beställare.

Kanske känner jag idag möjligen lite mera tillförsikt, ty helt plötsligt har jag efter allt sökande kommit på hur jag tänker göra, tror jag. Men, om detta sen vinner gehör är ju förstås en annan femma. 
Livet som illustratör är en kompromiss mellan konstnärskap och svett och uthållighet.

19 november - En dag på jobbet

.
Ett kraftigt sugande akvarellblad har jag tejpat fast på en kartongpannå, ett Tumba 300 grams grafikpapper, som jag inhandlade av min "gamle" grafiktryckare Johnne i Nacka för fler år sedan.
Nu drar jag upp huvuddragen av motivet med tunn blyerts, väter min pensel och blandar till en färg.

Jag satt i bilen, det var under en nödvändig paus i fågelletandet i helgen, och lade upp en skiss över landskapet vid kanalen vid Ramstad bron söder om Tåkern och funderade samtidigt på hur min dag på jobbet kan vara.
Jag menar, tänk bara att kunna sitta ute i naturen med penseln i hand, och hävda att man faktiskt är just på jobbet. Sånt är nog ganska få förunnat. Det kanske man bör berätta om, hur det liksom går till.

Jag börjar med den horisontella skogsbården överst på papperet i Paynes grey som jag sticker i lite Ultramarin i och fortsätter sen med de två diagonala och divergerande fälten som ska bli kanalbankarna, där jag använder Terra di Sienna rå med mörkare inslag av den brända varianten av detta pigment.

Ute på de mullsvarta fälten vandrade gässen omkring i mäktiga sällskap medan jag mest ändå koncentrerade mig på motivet - den svinnande triangeln av vatten mitt i centralperspektivet. Det är ett välbekant motiv men jag vet mig aldrig har målat det tidigare. Vädret var soligt och vårvarmt med en egendomligt frisk grönska över vetefälten för att vara i mitten av november, och tofsviporna gick ännu kvar därute. De blir kvar längre och längre för varje höst verkar det.
Det är gudomligt skönt att kunna sitta så här och måla, inne i bilen visserligen, med sätet tillbakaskjutet så långt som det går och med sidorutan helt nedvevad, men i själva verkligheten.

En finare pensel fyller jag nu med Bränd umbra och förstärker texturen i det gulbruna gräset och den mörka vassen som väller ut till vänster i motivet. Vattnet måste vara lätt och speglande och det får flyta ut väldigt rinnigt neråt och mörkna i färg från Winsor blue green shade över mot Ultramarin som jag spetsar med Magenta nedtill.

Jag försöker vara ute så mycket som möjligt numera. Jag brukar säga till den som frågar, att jag tillbringar halva tiden i naturen och halva inne i ateljén. Bäst känns det att anlägga motivet direkt på duk eller pannå på plats, eller åtminstone från ett skissblock.
Men visst använder jag mig av kameran också. Det blir enkelt så med dokumentation, ibland, och jag hinner med mera framför allt om man är på längre eller kortare resa. På plats i ateljén använder jag i så fall bara fotografiet som ett skissunderlag, ty så måste det bli, så känns det bra.
Den här dagen var det skönast att vara på plats, och här satt jag nu vid vägkanten intill brofästet och kikade längs kanalen mot söder, målande.

Jag lägger på alltmera färg. Blandar Winsor blue med Ljus kadmiumgul och får till en bra grön för fälten under horisonten. Med kadmiumfärg i penseln får man hålla munnen i styr, inte slicka på penseln till exempel.
Ungefär så långt kommen tar jag med mig akvarellpannån hem till ateljén. De sista detaljerna och effekterna gör jag nämligen bäst vid bordet i arbetsrummet, med glasögon på näsan och finare blick.
Så växer mitt motiv fram och tar slutlig form. 

Det här var en arbetsdag, eller åtminstone en del därav, lite typisk kanske men endast ett exempel av en väldigt varierande tillvaro, så visst är jag lycklig och privilegierad, i min skapande syssla som innebär så mycket frihet under ansvar.

Så här blev det, motivet med Ramstad kanal vid Tåkern, en ordinär akvarell målad huvudsakligen på plats en vacker höstdag i november. 
Nu till sist återstår att skära loss målningen från kartongen och sen, tänker jag nog, riva kanten. Det blir snyggt och bra om man ramar den "i låda" med svart bakpapp. Det ni!

18 november - Fågelrally i Östergötland

.
Under helgen har det räknats fåglar i länet. Det regionala fågelrallyt har ägt rum där lag av fågelskådare, ett för varje kommun, har "jagat runt" och kryssat in så många fågelarter som möjligt under två dygn.

Jag har förstås deltagit i lag Ödeshög, bestående av sammanlagt en dryg handfull personer, som parvis eller enskilt tog på oss olika uppgifter för att täcka in så mycket som möjligt av hela området.
Själv valde jag i huvudsak Ödeshögs skogsbygd som mitt beting. Det blev ganska många mil längs grusvägar i tysta och mörka skogar; inte så upphetsande kanske, men nödvändigt för att få in, inte alltid så givna arter.

Det var hård vind i helgen och det påverkade säkert resultatet negativt ändå lyckades vi i Ödeshög få ihop hela 90 fågelarter totalt och med det kom vi på tredje plats i Östergötland. Med det resultatet är vi alla inblandade väldigt nöjda.

Förutom alla mera "triviala" vardagsarter lyckades vi kryssa t ex bändelkorsnäbb, pilgrimsfalk och kungsörn.
För min del bidrog jag med t ex kattuggla, spillkråka, stenknäck och nötkråka.

Nötkråkan var en art som många av oss "jagade" hårt efter och det blev den allra sista på listan att komma med och märkligt nog hände det när jag till slut kopplade av med en promenad längs Ödeshögs motionsspår vid Skönatorpet tillsammans med Ulla strax innan solen gick ner.
Något hade jag väl ändå tänkt tanken att detta kunde vara sista chansen på nötkråka, varvid den alldeles i rappet dyker upp som av en märklig slump till lycka för mig och vår Ödeshögslag.

Ulla tog fram kameran och fångade fågeln med sexton bilder då den hoppade omkring framför oss plockade i sig av smått ätbart.

Jag fick intrycket att den var av rasen tjocknäbbad nötkråka, alltså inte smalnäbbad som jag har noterat ett par gånger tidigare under hösten.
Den här hade nämligen kraftig näbb och smalt vitt ändband på stjärten.
Fågeln var ändå mycket orädd och vi stod som närmast inte mer än 8 meter ifrån den och det överraskar, eftersom vår "egen tjocknäbbade" brukar var mycket skygg.

14 november - Novemberljus

.

Det känns som vår den här hösten. Visst har det varit regniga dagar precis som det ska vara i november. Men så kommer den, dagen som idag, helt underbar och jag hörde att gråsparvarna i häcken tycker exakt som jag. Det blev ett fantastiskt ljus över Vättern söder om Omberg när solen gick ner bortom Västergötland. Buskarna och träden lyfte sig ur det kolsvarta markmörkret och glödde mot himlen.

12 november - Besök hos en gamling i nära urskog

.
- Det är vanskligt eller nog fel att använda begreppet urskog, men en kontinuitetskog är det i varje fall, säger Christer, och jag klassar den som ett mycket värdefullt stycke opåverkad skog av sällsynt slag i bygden.

Christer på plats i skogen.

Christer "fann" skogen under Riksskogstaxering för ungefär femton år sedan och lyckades då också något justera gränserna för en blivande avverkning i närheten.
Nu har området åter kommit upp på agendan i och med att Ödeshögs kommun ser över sin Naturvårdsplan och har anställt biologen Mikael Hagström som inventerare. Området finns inte alls med i tidigare planer så Christer och Mikael var på plats häromveckan för att kontrollera och uppdatera.

Detta  berättade Christer för mig och Lars förra tisdagen när vi satt på konditoriet under gängse tisdagsfika, och därmed var mitt intresse oundvikligt väckt.

"Dit vill jag följa med", sa jag till Christer. Och så igår, tisdagen en vecka senare och mitt i regnrusket, var vi på väg.

Vid Renemokärrets södra spets ligger en liten gård. Den är inte längre regelbundet bebodd.

Uthus och bodar är grånade och slitna. Detta är en bit Gammeldagssverige, inte alls långt från samhället Ödeshög, men väldigt avlägset i tid och rum från allt det moderna av idag. 
Även landskapet runt den gamla gården är tillbakavänt med plåttriga slåttermarker, igenväxta åkrar, odlingsrösen, plockskog, stensträngar, rester av grindstolpar och gärdsgårdar och knappt anade fästigar längs den uppdämda södra delen av Renemokärret. Här fanns också, berättar "guldgruvan" Åke på fiket, för länge sedan en kvarn och gården har fått sitt namn därav, åtminstone i folkmun - Kvarntorp.

Den skog vi är på väg till ligger nära och är en del av fastigheten, uppvisar samma ålderdomliga uttryck och öppnar sig framför oss under det numera femtonåriga hygget på höjden.
Allt är ursprungligt och opåverkat, med undantag av något enstaka uttag av vindfälle.

Vi har tagit av från grusvägen som leder upp till en vildsvinsglänta med automatisk matanordning och skyttekoja och svängt nerför en liten sluttning. Långsmalt i en terrängsvacka sträcker sig ett skogsbevuxet kärr norrut ett par hundra meter, större är det inte, något hektar bara.

Grön vitmossa tuvar sig mellan vattenstråken och det plaskar om våra stövlar när vi traskar in i området, Missnens vintergröna stammar ormar sig fram i blänket mellan bruna allöv och jag väntar mig när som helst att få en skymt av järpen som bara måste bo här.

Gul rottryffel - Scleroderma citrinum

- Det var den här svampen som väckte Mikaels biolognäsa direkt, säger Christer och pekar. Den är en bra indikatorart för orörda skogar och den heter rottryffel, gul rotryffel, tror jag, fortsätter Christer.

Mitt i området reser sig mäktiga urtallar. 

- Detta är verkligt resliga örntallar, säger jag, och kramar grånad krokodilbark och skådar upp mot högt satta kronor och grenar tjocka som anakondor. 
-Vilka träd! Såna här ser man sällan i dagens skog, eller hur?

Något örnbo finner vi emellertid inte. 
Skogen är tillbakalutat tyst i det strilande regnet. Allt som hörs är en kungsfågels tunna lock, en knackande hackspett samt en korp som ropar klangfullt ödsligt.

Några döda och döende granar står i en liten grupp för sig. Barkborrarna har hittat en inkörsport i området och troligen är det en stormfälld gran som varit först att drabbas. För hackspetten blir sånt viktigt. 

- Jo, det var tur att en provyta hamnade just här, säger Christer och visar på de röda markeringarna i barken runt omkring oss. Med tio meters radie runt en nedgrävd och osynlig aluminiumten under hans fötter har allt i trädväg räknats och artbestämts.

- Den här tallen, markerar Christer, bjuder på en väldigt stor överraskning. Den är nämligen hela 365 år gammal och är därmed en av de absolut äldsta jag har sett i Sydsverige, och jag har sett mycket skog under årens alla inventeringar ska du veta. 
Möjligen är detta den äldsta tallen i Ödeshögs kommun och den är alltså nyupptäckt och inte tidigare registrerad. 
Man kan inte alltid bedöma rätt av utseendet, fortsätter han. Den här grova tallen bredvid, visar han, som ser minst lika gammal ut, är ändå drygt hundra år yngre. Men det är klart, 250 år är även det en ansenlig ålder för tallar i dagens moderna skog.

Och det är just detta faktum, menar Christer, att man finner tillsynes jämnstora träd med stor åldersmässig spännvidd och även träd med stor diversitet, som gör att skogen uppfyller kriterierna för kontinuitetskog.
Och jag personligen, jag som inte är expert, jag skulle hellre vilja säga urskog om denna sköna plats.

Jag är överrumplad och lycklig och hemma igen värmer jag mig först med en skön dusch från kylan som krupit in under kragen och därefter forskar jag efter fakta, skriver detta och ser fram emot fler kommande besök. (Jag har inte alls gett upp om järpen och tänker att jag nog kommer hit redan kommande helg då ett "fågelrally" är på tapeten. Då gäller det att kommunvis se flest arter i Östergötland och ett besök här kan bli mitt värdefulla bidrag till laget och arrangemanget). 

En levande 365-åring, ännu i god form!

Jo, nog finns det mycket nytt att upptäcka och ta till sig, även från egen känd ficka. Och att jag nyss har kramat en 365-åring ger mig nytt perspektiv på mig själv och själva livet. 
En tillbakablick i historien ger oss följande:

Året är 1648, känt för alla skolelever av min generation såsom året för den Westfaliska freden. Sverige blev en stormakt i Europa, freden efter det Trettioåriga kriget var säkrad, Gustav II Adolf, vars dag en del nyss har firat, åtminstone med bakelse, har dött och hans dotter, drottning Kristina regerar ännu ett par år innan sin abdikering. 
Hur länge sedan känns väl allt sådant? 
Betänk då därvid, att den här tallen, som vi nyss har besökt, "föddes" det året! Nog fylls man av stor vördnad.
Och jag kan heller inte låta bli att tänka gott om det par, jag vet vilka de är, och flera generationer före dem, som genom sin livsstil har räddat allt detta åt oss och för framtiden; en oas av vild natur mitt i allt det produktivitetsinriktade

11 november - Frostmorgon

.
Himlen är så ljust blå att den nästan är opalvit, skuggorna långa och färgerna kristallklara och jag står och spanar i kikaren från diket vid vägkanten utanför Stugan mot söder över buskraden som förr var Disevidåns nedre lopp. Inte en vindpust anar jag och dofterna smakar av färsk jord och is, som ett utsökt Bordeauxvin.

Långt därute i det kromgröna vintervetet trippar mängder av tofsvipor omkring ostressat och rofyllt.
Stillheten bryts dock snart av ett uppbrott bortom de trinda granarna, vid gården Renstads haråker. 
Det är en stor flock kacklande sädgäss som lösgör sig ur det skuggsvarta och sträcker längs horisontens ljus mot Omberg i väster.
Jag följer dem i kikaren när de passerar kanalbanken och Kvarnstugans åkrar och försvinner under Dags mosses trädfond.

Jag är snart där jag också. 
Morötter, potatis och rödbetor är skördade. En långtradare kör förbi mig och svänger sen ner mot gården Ramstad för att hämta lass av rotfrukter, och jag står långt nedkörd mot dikesgräset för att lämna fri väg; somligt är mer angeläget än mitt.

Ute på de leriga åkrarna går mängder med gäss. Det är omöjligt att räkna dem alla men om jag säger att de är minst 4 000 så har jag ändå inte tagit i för mycket. Ljuset är mot och det mesta blir silhuettvis så jag får nöja mig med en generalisering trots att jag förstår att i denna mängd ryms mer än bara arten sädgås.

7 november - Min Hoya retusa överraskar på flera plan

.

Jag måste få visa er och berätta om min Hoya retusa. Det är en blomma alltså, en krukväxt. 
Den står i mitt skyltfönster i ateljén, där alla som vill kan se den "live", så varsågoda, det är bara att komma förbi och kika.

Jag köpte den hos "Blomlotta" för två år sedan, lyfte den ur den pyttelilla plastkrukan och planterade den istället i en bamsekruka med gott om jord och plats och ställde den i fönstret. 
Där har den fått stå i fred, rota sig långsamt och tryggt, med sparsam men återkommande bevattning och regelbunden näringstillförsel och när solen lyst in genom fönstret har jag skuggat med markisen, d v s nästan under hela den soliga och varma sommaren.

Nu har mitt arbete gett resultat. Nu blommar min Hoya retusa och som den blommar. Minst femtio vackra porslinsblommor pryder den gröna "busken". Ovanligt nog för hoyor är blommorna solitärer, inte i klasar och de är ganska stora, ungefär 15 mm i diameter, doftlösa och vita med rubinröd femuddig stjärna i navet. Det är så annorlunda vackert att jag alltså vill berätta om det hela.

Jag läser på nätet där Eva-Karin Wiberg (länk) skriver följande:

Hoya retusa, Warburg.

Växer i vilt tillstånd i Indien och är en ganska säregen hoya med ett växtsätt som ingen annan. Bladen som är smala växer taggtrådslikt. Blommorna är relativt stora, cirka 2 centimeter, vita med en mörkt vinröd mittstjärna och de har ingen doft.

Detta är en art som inte vill ha det för varmt, så den odlas bäst i ett ljust fönster med skydd för den starka och varma sommarsolen. Den blommar, för det mesta, på hösten. Men det händer att den blommar på våren hemma hos mig. 

Hoya retusa är relativt svårodlad, men när den väl har börjat växa och blomma gör den det ganska lätt. Så detta är en hoya för den som gillar utmaningar.

Och se! Detta stämmer ju precis och det vete 17 om jag faktiskt inte också har sett den vilt där borta i Indien. Jag har ett märkligt synminne av detta.

Och nog är jag lite stolt nu när jag vrider in krukan mot rummet för att fotografera. Jag böjer mig fram och känner mycket riktigt inte någon doft alls. Däremot killar det i näsan och jag undrar vad det beror på. 

Det sitter en gulbrun lockespindel i blomman jag just luktade på. Dess långa ben trevar runt i omgivningen. 

Det är en spindel förtusan i Hoya retusan!

Senare tillägg, 10 november, som kommit till efter en undran från Ölandsvännen nedan i kommentarerna, pekar på att den här arten av lockespindel med gulbrun kropp och oranga "knän", som jag mig veterligen aldrig har skådat själv tidigare, är en individ av arten Opilio canestrinii (med italienskt ursprung)(länk). Läs kommentarer nedan och klicka helst på bilden så får du se allt i närbild!

5 november - Dubbelt upp!

.
Mellan molnen strålar en sned sol rakt in över södra änden på berget. Mörka skyar drar över himmelskupan och släpar ridåer av regn mot backen.

Starar, rödvingetrastar, björktrastar samt säsongens första sidensvansar har jag skådat tidigare idag bland äpplen och rönnbär i samhället. 
Etthundrafemtio tofsvipor är kvar på vetefältet utanför Stugan. 
Vid Holmen lyfter en grönfinkflock ur stubben och jag uppskattar antalet till drygt hundra. Det känns bra, grönfinkarna verkar äntligen ha kommit tillbaka ur svackan som uppstod då parasitsjukdomen härjade som värst under några år.

En mörk klump liksom hänger i buskkrattet bortom vassridån vid Ramstadbron och jag backar långsamt tillbaka för att ta en ordentlig titt, hissar ner sidorutan och plockar fram kameran ... är beredd.

Men som ofta anar duvhöken att det är något lurt på gång trots att avståndet är mer än hundra meter mellan våra ögon. Hon lyfter och försvinner. Det är en gammal hona, stor och tung som en säck, grånad utan spår av brunt och jag har sett henne förut och förstår, vet, att detta är hennes hemmamarker. 

Regnen kommer och går och pölarna på grusvägen speglar himlen, krackelerar under däcken och skvätter sen ner bilen fullständigt. 
Jag har svängt av mot Gottorp. 
Vid diket kommer en ringduva i panisk flykt rakt över bilen med en duvhök tätt bakefter.

Jag kastar fram kameran, igen! och hinner åtminstone ta två suddiga kort genom vindrutan.

Höken slår och slår, det blir en seg och utdragen jakt, han missar och jagar ifatt, slår återigen och duvan kastar runt och dyker och nästan en minut senare försvinner paret bakom buskridån flera hundra meter längre bort och vad som händer där vet jag inget om.

Jakten sker mot en fantastisk fond. Det är ett skådespel.

Det är en ung duvhök, en hane, årsbrun och orutinerad jaktmässigt sett, men med ungdomlig envishet som god kompensation; kanske även svultenheten.

Det är inte ofta jag ser duvhök vid Stugan. Mest blir det blixtsnabba intryck, en flyende rygg. Att se två med någon minuts mellanrum är ovanligt och att se två olika individer under både fridfull vila och intensiv jakt är sällsynt. 

31 oktober - Vit rödklöver

.
Besöket med barnbarnen på Busfabriken i Linköping gav extra näring åt mitt naturintresse och berikade min kunskapsbank häromdagen. Vid staketet till parkeringen, alldeles bakom bilen, hittade jag nämligen en vitblommande klöver som brydde min hjärna och nyfikenhet en smula.

Vilken reslig vitklöver, tänkte jag först, vilken ovanlig vithet för alsikeklöver, tänkte jag sedan och slutligen konstaterade jag:

- Men nej! Det är ju faktiskt en rödklöver. En vitblommande. En albino!

Runt det här exemplaret reste sig vanligt färgade rödklöver i mängd och det var bara den här som bröt mönstret.

I naturen är det inte ovanligt med vita varianter av rött och blått blommande växter. Det händer nästan med alla arter - blåsippa och blåklocka är kända exempel, men med rödklöver är det första gången för mig.

Jag skrev albino här ovan, men egentligen är detta felaktigt, ty albinism handlar om avsaknad av pigmentet melanin inom djurvärlden.
När det kommer till växter handlar det hela om en naturlig variation av de pigment som ger blått och rött.

Då ett dominerande mönster bryts reagerar vi ofta direkt, och med vita varianter av normalt röda och blåa blommor, är det med överraskning och lycka, ty vi tycker sådana individer blir extra vackra, bara för att de är annorlunda. 
Jag kände således stor glädje i mitt fynd av en vit rödklöver bland alla de vanliga rosa och just därför blev detta kåserande i min Naturliga dagbok till. Annars hade det förstås knappast blivit av.

Skulle jag någon gång finna en vitblommande maskros till exempel, vore detta av en helt annan dignitet; det kommer nämligen knappast att ske, ty vita blommor hos normalt gulblommande växter förekommer inte alls, vad jag känner till, här verkar det finnas en oöverstiglig gräns, en absolut biologisk spärr, och sånt är ju också spännande att relatera till i ett skriveri som detta.

29 oktober - Smalnäbbat besök

.
-Skynda dig!  ropar jag till Ulla som står i duschen. Vi har en smalnäbbad nötkråka på besök i trädgården.

Ulla skyndar sig upp och vi står båda i fönstret länge och njuter av fågeln som orädd skuttar runt på gräsmattan och undersöker varenda nedblåst cembratallkotte. Skatan jagar iväg den för en stund men snart är den åter på plats.

Det blänker vitt på fågelns högra ben och jag tror först att det är ett blomblad, men snart förstår jag att den här smalnäbbade nötkråkan faktiskt är ringmärkt. Och visst är jag nyfiken på var och hur, det kunde säkert bli en spännande historia, men kräver å andra sidan en nätsatsning, som jag nog ändå struntar i just nu. Jag tror jag enbart njuter istället, och på artportalen har jag i alla fall anmält fågeln som individmärkt - alltid något.

Se även nedan under den 9 oktober 2013.

29 oktober - Hötorgsnatur till salu

.

Hötorgsnatur till salu brukar vara gångbart och jag kan inte alltid freda mig från sammanblandning eftersom även jag har gjort någon tavla med rådjur i vinterskrud. Det kan vara ett dilemma - att skilja agnar från vete, (säger jag utan att fördenskull anse mig sitta på hög häst) ty av betraktaren krävs i sammanhanget kunskap om både natur och konst.

Den store gamle naturkonstnären Harald Wiberg berättade att han en gång fick besök av en man som kom med en "Harald Wiberg-tavla" med älgar i solnedgång och undrade över värdet.
Det var bara det, suckade Harald, att hornen satt bakom öronen och bakbenen var knäade åt fel håll!
Sånt säger väl allt, fortsatte Harald men insåg, liksom jag idag, att alla ändå inte förstår problemet, ty mycket av det här med natur, också i konsten, är endast tolkningsbart för den som redan är insatt.
Och "Rådjur i snö" är ändå alltid "Rådjur i snö" - nästan alltid!

För att inte tala om "Domherrar i vinterskrud" - den ena tavlan värre än den andra och om sådant sa en annan stor naturmålare, konstnären Lars Jonsson, att han för sitt liv inte kunde förstå hur så mycket bedrövligt dålig konst med fågelmotiv kunde finna sin omsättning. Men det är förstås en annan historia.

27 oktober - Sen sädesärla

.
Redan den första veckan av september nämnde jag den förmodat sista sädesärlan för året. Inte underligt då, att den sädesärla som flyger över mig nu när jag kommer till ateljén på morgonen överraskar mig väldigt mycket.

En skiss på sädesärlan som flög över ateljén idag, såsom jag uppfattade den.

Den kommer från andra sidan gatan, i riktning kyrkan och mellanlandar på ateljétaket men flyger uppenbarligen vidare direkt, ty hur jag än spanar runt så ser jag den inte mer.

Jag skriver in den i artportalens fågelrapportering och noterar därvid till min förvåning att den inte blir "filtrerad", det vill säga den hamnar inte i kategorin för ovanliga observationer, vilket jag tycker är märkligt eftersom en sädesärla i slutet av oktober här i Östergötland väl måste betecknas som mycket udda.

25 oktober - Höststarar

.
Finns verkligen såna fåglar i Sverige?
Jo, det gör det! Men det är knappt man tror det själv när man sätter igång med att måla av dem.

Unga starar är om hösten roligt tecknade, nästan som clowner. Ungfågelns jämnt beigebruna fjäderdräkt får efterhand ge vika för den vuxna starens vitprickiga vinterdräkt. Många olika stadier av denna ruggning kan man se då man skärskådar flockarna. Här sitter två och äter fläderbär.

Nu om hösten är nästan enbart unga starar kvar, de vuxna lämnade landet redan under sommaren för ruggningsflytt söderut mot framför allt Österrike och Ungern och de unga får klara sig och sin flyttning själva. De kommer att mötas igen, stråla samman, till vintern, men då längre västerut vid Nordsjöländerna, där enorma starflockar sover längs Paris boulevarder och i Englands Hyde Park.

Det är inte dåligt med starar hos oss heller, i alla fall inte just nu. Den varma hösten har fått dem att stanna extra länge och idag huserar en flock på ungefär ettusen starar runt om i Ödeshög, där de går loss på rönnbär och fläderbär. Det är mäktigt och det brusar skönt.

24 oktober - Snabb visit hos flyttande fåglar

.
I våg på våg kommer fågelflockarna sträckande ut över Faltsterbos anrika golfbana mot den yttersta udden Nabben. 
Talgoxar och blåmesar guppar fram "en face" lågt över vresrossnåren och blir till sist hängande i luften strax bakom vindskyddet, på kanten till havet, men de kommer inte längre i motvinden trots gediget stretande.

- Jo, blåser det syd-sydväst tio sekundmeter så klarar inte mesarna av det, säger Nils. De tvingas vända tillbaka och det där kan upprepas morgon efter morgon och antalet ackumuleras därmed för varje dag tills vinden slutligen kommer i ryggen eller tills fåglarna blir tillräckligt desperata för att ändå försöka ge sig av mot okänt öde med dåliga odds.

De blandade flockarna av bofinkar och bergfinkar ligger idag på 50% av vardera sort resonerar sig Harald och Nils fram till. Finkarna sniffar inte längs backen som mesarna utan kommer något högre upp på himlen men ändå inte så högt upp som de mindre och större korsnäbbarna i sina täta små flockar. 
Finksträcket är intensivt och ihållande, det är ju frågan om många miljoner individer som ska fly undan vintern och innan vi går in i november måste det hela vara överstökat.

- Hur många blev det idag? undrar jag och får svaret  43 100 bo-/bergfinkar.

Nytt rekord ger dagen för steglits. Den högsta dagssiffra som någonsin noterats lyder härmed på 2 730 individer, meddelar Nils, och den summan speglar också artens nyliga och fortsatta framgång som häckfågel i landet; antagligen tack vare klimatförändringens allt varmare väder.

Andra utsträckssiffror som möjligen överraskar är:

Stare              12 030
Kaja                2 280
Grönfink          5 310
Hämpling         1 680
Gråsiska          2 380
Vinterhämpling    105

Ja, jag uppmanar er verkligen, alla ni som läser min Naturliga Dagbok, att åtminstone en gång i livet ta er ner till Falsterbo om hösten någonstans mellan första veckan i september och den sista oktober, att gå ut över golfbanan, passera förbi Fyren och fortsätta ut till yttersta udden Nabben, där havet och naturreservatet Måkläppen tar vid. 
Var helst på plats redan i gryningen eller till och med innan dess, i ljusets allra först aning vid horisonten över havet i öster och jag lovar att det kommer att bli en väldigt stor upplevelse även för en som annars tycker tämligen smått om fåglar.

- Tyst, ryter Harald plötsligt. Större piplärka! 

Endast ett enda lockläte, strävt och snärtigt, tränger igenom ljudmattan av fågellock och vindbrus och han reagerar direkt. 
Jag hörde det förvisso också, känner jag i efterhand, men jag kopplade sent, så mycket långsammare att hade jag varit själv hade jag troligen missat denna östliga sällsynthet.
Samma sak händer något senare. Visst hör jag det där finare och spetsiga"zirlet" som anas, men jag förstår inte förrän Nils säger, Forsärla! 
Javisst, tänker jag förstås, men rutinen finns inte hos mig, inte än, efter endast någon timme på plats. Här vid Nabben ställs stora krav på snabb reaktion och en precision i fågelbestämning som kommer av gedigen kunskap och en omfattande fältträning.

Sträckräkning se:

http://svalan.artdata.slu.se/birds/inventeringar/falsterbo_str.asp

... har bedrivits vid Falsterbo i olika perioder sedan Gustaf Rudebecks pionjärstudier i början av 1940-talet. Den nuvarande serien har pågått oavbruten sedan hösten 1973 och ingår sedan 1978 i Naturvårdsverkets övervakning av populationsförändringar hos fåglar.

Numera är det ornitologen Nils Kjellén som förvaltar projektet. Han sitter på plats varje dag under hösten tillsammans med en eller flera medarbetare och räknar allt som sträcker ut från Sverige mot söder. Och när jag säger allt är det naturligtvis en smula överdrivet, men inte helt, ty sanningen är att topografin koncentrerar de höststräckande fåglarna från både Sverige och delar av Finland och Ryssland ner till den yttersta spets som Falsterbonäset utgör på kartan till ett magnifikt naturskådespel av sällsynt skådat mått. 
Det finns blott ett par sådana här "hotspots" ytterligare för flyttande fåglar i Europa. Bosporen och Gibraltar är klassiska exempel, där landskapets form tränger ihop sträcken till en uppseendeväckande täthet. 

Falsterbo är med i toppen.
Hit kommer därför ornitologer från hela Europa om hösten för att ta del av naturens egen föreställning. Det är därför jag menar att alla svenskar någon gång borde försöka ta sig hit ner för att uppleva allt med egna ögon och öron.

Jag var där igår men tyvärr hade jag väldigt ont om tid. Jag skulle under dagen hämta hem konstverk från Falsterbo konsthall och stal till mig två timmar vid lunchtid nere vid Nabben innan jag var tvungen att vända åter hem. Men de där två timmarna i fågelsträckets slutfas för dagen var ändå guld värda.
Jag hade nämligen privilegiet att sitta där vid vindskyddet tillsammans med Nils och Harald och ta del av deras samlade kunskap om fåglarnas utsträck och kunde på kvällen åka därifrån rikare i upplevelser och kunskap. 
Tack för uppvisningen!

22 oktober - Gråväder

.
Kajorna kör slalom i vindarna framför bilen när jag åker vägen, som inte längre är Riksväg 50, mot Omberg och Tåkern, på väg till Stugan med åtta säckar löv som Ulla har räfsat ihop i vår trädgård. Jag har inte kunnat, ryggen har bromsat, men stoppa in i bilen och lasta skottkärran därefter för lokal transport bort till snokarnas komposthög, vilken jag underhåller kontinuerligt, det orkar jag precis lagom.

Regnet kommer och går. Omberg är inbäddat i vertikala dimmor men vid bergets södra ände, vid Alvastra, anar jag ljuset över Vättern.

Grågäss kommer i skränande flockar över alarna vid kanalen, då jag halkar ut på ringmärkningsspången. För övrigt är här tyst och stilla. Nätstolparna får stå kvar över vintern men ringmärkningen är över för i år. Det doftar tjära från ekorna och doften lägger ett stringent spår bakåt i tiden till barndomens skidvallning i hyreshusets källare och ålhommorna på Stora Askö i Loftahammar; både och alltså och egentligen ännu mer därtill, ty tjära har en märklig förmåga att skapa länkar till barndomsminnen.

Vassen är mögelbrun och blöt och vipporna hänger som disktrasor. Men det är högre upp det, tittar jag bara rakt fram ser jag rätt in i höstvassens mysterium; ett lodrätt virrvarr utan möjlighet till skärpa. Höstvass i slutet av oktober och i novembers månadsmörker är inte vacker på nära håll, bara på avstånd.
Och någonstans långt därborta hör jag skäggmesar, men knappt, egentligen så svagt, att ljudet lika gärna kan sitta i örat. 

Jag tittar ut över Renstad mad, mot öster, bort mot alridån där vassen höjer sig över den rödbruna starren, och ser en liten plump i himlen. Dryga två meter är den där lilla pricken mellan vingspetsarna i verkligheten, men så här, på långt håll, måste man känna till jizzen för att veta att detta är en havsörn.

I almkrattet vid Kvarnstugan söker jag upp jätteäggsvamparnas överjästa bollar som har börjat rulla iväg från sin födelseort. Två håller dock ännu fast i backen, tätt ihop, stora som fotbollar, grånande och möglande faller de sakta sönder i fragment som försvinner i höstlövsmattan och senare, efter snön, kommer knappast något att finnas kvar för den som inte redan visste.

Vägen hem går som ofta över Gottorp. Två blå kärrhökar lyfter framför bilen. En gammal blåvit hane med kolsvarta vingspetsar försvinner innan jag hinner reagera medan en ungfågel, gråsvart i det dystra vädret, men med kritvit övergump som blixtrar, hänger länge framför vindrutan utan att förstå sitt problem.

Mellan Kälkestad - Dagsmosse och Broby rastar mängder av sädgäss. Nu är de äntligen här. Det är lång håll och nästan alla går på mörka plöjen. Jag försöker räkna, något så när i alla fall, men får ge upp noggrannheten och göra en uppskattning istället,som landar på ungefär 6 000 fåglar. 

21 oktober - Stjärtmesinvasion på gång?

. 
Det kom ett meddelande per mejl från fågelstationen Stora Fjäderägg, en ö i Östra Kvarken mellan Sverige och Finland, där man bedriver studier av flyttande fåglar meddelst ringmärkning.

Jag har aldrig varit där, men skulle gärna vilja. Det är ju så med öar mellan länder och kontinenter att de lockar till sig sträckande fåglar för rast och vila och eftersom utrymmet är begränsat kan man då också lättare finna de sällsyntheter som eventuellt kommit på avvägar. Det blir liksom extra spännande när möjligheten till nya fynd ökar.
Häradsskär i Östergötlands skärgård är ett närmare exempel, där också ringmärkning och flyttningsstudier äger rum varje höst. Där har jag varit och deltagit i verksamheten.

Nåväl, det som meddelades från Stora Fjäderägg var att den 17 oktober ringmärktes 381 stycken stjärtmesar på ön. Detta är nytt svenskt rekord och visar på att ett kraftigt insträck av finska och säkert också ryska stjärtmesar har ägt rum/äger rum över Östersjön.

Ornitologen Per Sandberg har luskat lite vidare i annalerna och berättar om följande siffror för denna sköna lilla fågel, som jag ovanligt nog till och med skulle vilja kalla "söt och gullig":
Under åren 1981-2013 har totalt 1917 stjärtmesar ringmärkts i landet och två år sticker därvid ut rejält som invasionsår med höga märkningssiffror, nämligen 2000 och 2001.

Jag vill med denna notis bara meddela att det möjligen kommer att ses extra mycket stjärtmesar under vintern i landet vid fågelbordens talgbollar och att de då troligen är nordostliga gäster. Allt beror på invasionens fortsatta omfattning och om färden går vidare söderut över vårt land. Sånt vet man ju aldrig säkert.
En härlig fågel att spana efter och njuta av är det i vilket fall.

16 oktober - Trist

.
Litet återfall med ryggskottet idag. Trist, kände mig ganska ok igår. Nu ligger jag i sängen igen och deppar. Har sett alla Attenboroughs naturfilmer och lite annat oxå här i min I-pad både fram och baklänges så att det känns tillräckligt.
Inte mycket att skriva om förstås men ändå något i brist på annat.

15 oktober - Solnedgång över Tåkern

.

Från Hovtornet ikväll vid östra sidan av Tåkern. Sjön är helt prickad av fåglar. Uppskattningsvis brukar det ligga upp emot 100 000 änder, gäss, svanar, sothöns och doppingar på sjöytan i mitten av oktober. I år är nog inget undantag.

Ulla och jag njuter av en underbar solnedgång denna alldeles stilla och milda oktoberkväll. Men så snart solen försvunnit bakom Omberg, samtidigt med att stararna sträcker in med stora flockar lågt över vattnet från sydost, kommer stråk av fuktig gråkyla krypande. Då åker vi hemåt igen, något upplyfta från vardagen.

15 oktober - Småhaverrot och andra gula höstblomster

.
Det verkar finnas en viss förkärlek för att blomma gult om hösten. Åtminstone är det detta jag får för mig när jag efter mitt stela ryggonda äntligen lyckas ta mig till ateljén idag och på gräsmattan återfinner en växt som jag inte har sett sedan förra sommaren.

Det handlar om ett vackert blomster som heter Småhaverrot, Tragopogon pratensis minor, som enligt floran ännu inte är nominerad till egen art utan angiven som en variant av den betydligt allmännare Ängshaverroten, vilken blommar under högsommarens förmiddagar.
Jag skrev om den då, förra året, (länk) och dagen därpå var den tyvärr redan bortklippt för att inte återfinnas förrän idag, när jag faktiskt hittar två blommande exemplar.

Den är tydligen mera höstlig i sitt uppträdande, spenslig och lågvuxen samt med holkfjäll som är betydligt längre än de gula kronbladen. Jag känner mig väldigt glad åt återkomsten och nu vill jag försöka se till att den får överleva genom att möjligen hägna in den.

När jag nu ändå stapplar runt där på ateljétomten med kameran i hand passar jag på att dokumentera andra blomster som jag finner. Det tycks mig som att gult är färgen för årstiden. Av andra kulörer är det sämre; rosa finns visserligen i en sen rödklöver men med rött och blått är det ute medan lite vitt av Bellis blinkar till ibland.

Gatkamomill

Korsört

Rotfibbla

Skogssallat

Svinmolke

Det blev väl en trevlig bukett gula höstblommor. 

12 oktober - Smärta

.
Ryggskott. Lumbago. När det är sagt är allt sagt som behöver sägas.

10 oktober - Lärkor i oktober

.
Stundtals är vår och höst så ställda att de påminner om varandra. De går mot olika håll förstås, från varandra, men stannar man upp i tiden kan ögonblicket ibland bli mycket likartat.

Igår kom jag åkande på den grusade åkervägen mellan Gottorp och Dags mosse. Sidofönstret var öppet för ljud och doft. Jag hade just avslutat gräsklippningen vid Stugan för år 2013.

En flock lärkor lyfte ur stubben och flög omkring så där som höstlärkor brukar göra, i en lös och spridd flock med många aggressiva inslag. Vädret var soligt och luften mild och då jag blundade bort höstfärgerna och glömde almanackan körde vårkänslan över mig med full kraft. Det kunde lika väl vara april.

Det var nästan enbart lärkornas förtjänst, det är klart, och trots att det inte var någon vårsång direkt, med långa böljande strofer, blev drillandet nästan som så, fastän mitt i oktober. 

9 oktober - Smalnäbbad nötkråka

.
Jag har undrat.
I vår trädgård är det någon som dragit runt med cembratallens mogna kottar nämligen. De har alla varit öppnade, med utpillade frörester, och sen lämnade lite här och där på gräsmattan.
Är det möjligen skatparet, har jag tänkt, eller kan det eventuellt vara så att jag har missat ett trevligt besök? Det har jag också tänkt.

Så igår vid besök i Hovslätts boulehall söder om Jönköping, såg jag en misstänkt, som flög upp från gräsmattan och försvann in i en tallbuske men strax kom ut igen och hoppade omkring alldeles oblygt endast tio meter ifrån oss där vi stod vid bilen. 
Storhuvad med smal och något bågig och stor näbb högg den in i torven så att gräset rök, chokladbrun i grundfärgen med vita droppfläckar längs hela kroppen som klädd i ett pärldraperi - vacker som attan!

Smalnäbbad nötkråka är en av de där verkligt härliga fågelgästerna som dyker upp mer eller mindre invasionsartat så där vart tionde år, och då överraskar med sin totala oräddhet till skillnad från vår "egen" inhemska tjocknäbbade nötkråka, som är väldigt skygg och lever på hasselnötter.

Nu är det tydligen eller möjligen dags igen för en invasion från brödtallarnas Sibirien, vi får väl se vart det tar vägen i år, om det blir något stort eller bara enstaka nedslag under vintern.
Men väldigt trevligt så här långt är det i alla fall och för Rolf som var med var det första gången och högsta vinsten. Det ni!

9 oktober - Nobelabstinens

.
Det känns egentligen bra. Det är skönt på många sätt att mitt Nobelengagemang är över. Det var tre fantastiska år 2010-2012 och de betydde mycket för mig. På dem kan jag leva länge.

Just de här dagarna, de två första veckorna i oktober, var det som mest spännande och nervöst.
Jag hade ackreditering till Vetenskapsakademien att finnas med på plats när nobelprisen tillkännagavs. 
Mina tankar rusade åt olika håll; vad för slag och hur många pristagare, passar mina idéer till konstverk, måste jag tänka om ....och bråttom är det. 

Porträtterad bland porträtten. (foto - Karin Björkman)

Senast runt den 20 oktober behöver kalligrafen ha färg- och pappersprover och kopior på verken till handa för sitt arbete, med brev och på riktigt, och eftersom hon är bosatt i Österrike och posten dit tar ett par dagar på sig, är uppdraget nästan omöjligt stressat. 

2012 var värst tidspressat. Då gällde uppdraget att göra konstverk till två pristagare i ekonomi och tillkännagivandet var först den 13 oktober och därmed var det mindre än en vecka kvar för mitt slutgiltiga arbete. Nervöst var bara förnamnet. Av den anledningen lägger man ekonomipriset sist i det treåriga uppdraget, för en då möjligen något mera rutinerad konstnär.

Många konstnärer har nämligen genom åren drabbats av stora skälvan och någon gång har det faktiskt hänt att man har tvingats utse en ny konstnär med kort varsel som ersättare för en som drabbats av förlamande prestationsångest och misslyckats. 
Det första året 2010, insåg inte heller jag riktigt problemets natur, utan sköt processen framför mig tills jag plötsligt stod där med någon vecka kvar och förkastade alla tidigare tänkta idéer och skisser och fick börja om på nytt.

Dagen för tillkännagivande samlas mängder av människor i den stora vackra salen, den med alla porträtten av Vetenskapsakademiens ständiga sekreterare och dignitärer. 
Stämningen är förväntansfull och laddad, med media från hela världen på plats, ivriga japaner, coola Victoria Dyring från SVT, koncentrerade kameramän, soundcheckande reportrar och nervöst plockande akademiledamöter och så akademisekreteraren Clarie, min dåvarande egen mentor, som är den som skall skapa den första kontakten med pristagarna inför den obligatoriska första intervjun i direktsändning, pilande runt som en "skållad råtta" mellan sammanträdesrum och samlingssal.

Så kommer de in till podiet, ständige sekreteraren Staffan Normark harklar i mikrofonen ...
"Nobelprisen i fysik går i år till ...."

Mitt möte med en av de tre nobelpristagarna i fysik 2011 - Saul Perlmutter.

2011 gjorde jag tre akvareller till tre fysikpristagare. Det handlade om astronomi, om att mäta avstånd i rymdens oändlighet till tid och rum med hjälp av på gränsen till evigt avlägsna supernovor. 
Jag träffade alla tre pristagarna personligen och fick åtnjuta den fantastiska händelsen att få en del av det hela förklarat direkt för mig. Så otroligt privilegierat känns sådant idag, med den distans jag nu har, att jag nästan inte fattar att det faktiskt har ägt rum på riktigt.
Nedan Konstverket och min motivation i Nobeldiplomet till Saul Perlmutter i Fysik 2011

Nobelpriset i Fysik

Saul Perlmutter

Ombergs röda granitklippa lutar sig ut över Vätterns kalla vatten,

stöttar och stöttas.

Reser sig mäktigt mot rymdens oändlighet,

sträcker sig efter supernovans dagsländeblixt.

Ett husrum för den vindsnabba falkens gömda bo.

Ett vilorum för skapande själar.

Min drömplats på jorden. 

Gebbe Björkman

konstnär

Igår tillkännagavs årets fysikpris, även det med en aning av astronomi i bottnen: Higgspartikelns uppfinnare: Peter Higgs och Francois Englert, självklart och väntat, men samtidigt olyckligt mycket smolk i bägaren eftersom Higgspartikelns upptäckare CERN-institutet med sin LHC-maskin, inte fick vara med. Detta kommer förvisso att ge eko framöver i vetenskapens mediala annaler, men det är ju å andra sidan inte något nytt. Sådant händer i princip varje år i denna grannlaga nominering.

Inför Nobelbanketten är Ulla och jag tidigt på plats.

I år behöver jag inte bry mig mer än så, jag kan koppla av men jag vet precis hur de känner sig, mina efterträdande konstnärer, som just nu svettas och våndas med sitt viktiga och oåterkalleliga värv. 
Idag väntar kemipriset. Nya utmaningar!

Och lite abstinens har jag allt ändå, det måste nog erkännas, och med Nobelfester är det väl för evigt över för min del.