Konst runt Omberg 2012

.

Färdig, alldeles färdig men ändå bara nästan färdig.

Lite kvarstår till i morgon bitti. Kl 10  imorgon är det invigning av konstrundan på torget i Ödeshög och sen är det öppet i fyra hela dagar.

Torsdag - söndag kl 11 - 17

Välkomna! 
Jag hoppas och tror att det är värt ett besök.

För mer information och karta - klicka in dig i spalten här till höger!

15 maj - Med en handfull starägg i min hand

.
Jag står på altanen med tre starägg i min hand.

Jag förstår inte. 
Äggen ligger under holken på stugväggens baksida i gräset, alldeles intill där jag målar min oljor, till synes oskadda.
Stararna har inte brytt sig tidigare, utan smugit in och ut i holken utan tveksamhet, trots min närhet.
Men idag har det hänt något. Något annat. 
Tre turkosfärgade "smycken" ligger tillspillogivna i det gröna gräset och jag kan fatta vurmen för skönhet och spänning två generationer fågelskådare tillbaka, då när äggsamlandet var norm i amatörornitologins kretsar.


Gerza från fältstationen kommer förbi med en busslast naturbruksgymnasister på studiebesök.
Han berättar om spännande ny kunskap. Att det finns vissa starhonor som, till viss del eller till och med uteslutande, parasiterar på sina egna fränder. 
Det kallas, om jag nu minns rätt, artspecifik egenparasitism.
Men då säger Gerza brukar det knappast handla om tre utslängda ägg samtidigt. Den parasiterande honan brukar nöja sig med ett ägg åt gången, ungefär så som göken beter sig.


Hoppsan, säger jag, det hade jag ingen aning om. Här finns kanske potential för utveckling av en ny parasiterande starart, fortsätter jag ett snäpp ytterligare i spekulationer.

*

Idag på morgonen sjunger tre näktergalar i närheten. De två närmast Stugan utför en riktig sångduell.


Och, ännu en fågelart har under natten tillkommit i min trädgård, eller egentligen ännu intimare än så.
Den sitter på staffliet på altanen när jag kommer runt hörnet och flyger upp i trädet intill med läten så finstämda och höga att jag endast med möda kan skilja dem ur vindbruset.

Mm ... den grå flugsnapparen är tillbaka igen, vilket gläder mig mycket. Förra året byggde den sitt bo uppe på en hörnstolpe inne på altanen och det orsakade mig vissa hänsynsproblem. I år kan jag koppla av från den biten i och med att jag redan är färdig med mina beting inför konstrundan som börjar i morgon.

14 maj - Tack Peter för fjällpiparna

.
Även jag har spanat efter fjällpipare varje dag då jag åkt ner över Tåkernslätten till Stugan och sen hem igen.
Det har setts flockar och enstaka individer lite här och där i bygden den senaste veckan, närmast vid Bjälbo och då ringde vännen Peter och ville ha mig med.


Idag lämnar jag material till Naturum Tåkern och då passar jag förstås på att hålla ögonen nogsamt öppna efter denna mytiska fågel. Men utan gensvar.


Men så ringer Peter igen.


-Nu får du komma Gebbe, säger han, jag står med bilen vid Kylebergs allé och tittar på 16 fjällpipare som alldeles nyss landade.

Det är visserligen långt håll och bilden är oskarp. Men ändå, klicka på fotot så får du en liten aning om hur sköna fåglar fjällpiparna är.
Annorlunda är också att det är honorna som står för skönheten medan hanarna på grund av att de ensamma tar hand om bo, ägg och ungar är betydligt mindre färggranna.


Så blir det då äntligen av. Jag lyckades inte hitta dem själv, trots att jag var så nära geografiskt. Så tack Peter för din envishet.

13 maj - Slumpens skördar, igen.

.
Jag vänder mig om från målningen och ser rovfågeln glida över alridån på andra sidan betet.


Glada!


Jag sliter till mig kameran som ligger nära till hands och får iväg ett "skott" precis innan fågeln försvinner bakom trätopparna och är borta.
Automatiken lägger skärpan på det som kameran ser som väsentligt och det är inte fågeln förstås.

Det blir ett "just for the record".


Allt är över nästan innan det börjar. Förloppet handlar inte mer om ett par sekunder och endast tillfälligheter gör att jag just då vänder mig om. 
Jag har sagt det förut och det tål att betonas gång efter annan: det mesta är slumpens skördar.

13 maj - Kosläpp vid Stugan

.
Det var kosläpp i betet vid Stugan igår.
Jag var på plats, stod där på min målaraltan med penseln i hand när första lasten kom med en blå långtradare. Råmandet hördes på lång väg från flaket och den här gången var det inte fråga om en deprimerande slakthusresa, snarare tvärtom.
Tre vändor fick bilen köra med sammanlagt tjugofem kor, en tjur samt nästan trettio kalvar därtill som alla motades ut till ljuset i den saftgröna hagen vid Tåkerns strand.

Det har ju talats en hel del om det här med den publika uppståndelsen runt kosläpp den senaste tiden. 
Djurpsykologer har tonat ned bilden av LRF-propagandans animala glädjesprång och ystra lek och istället framhållit stressen, ljussblindheten och rädslan hos korna.
Jag vet inte jag, men känner när jag står där och tittar på cirkusen, att det finns inslag av båda sidor.


Först springer alla korna runt från den ena änden till den andra, råmar, kesar och bär sig allmänt tokigt åt. Efterhand börjar djuren stilla sig men ännu mot kvällen, flera timmar senare, finns osäkerheten i form av plötsliga rusningar kvar.

Tjuren börjar dagen med att rulla sig i gräset, gnida huvudet mot sandhål och lekfullt stånga buskar för att sedan efter hand ta tag i det väsentliga här i livet: att börja lukta den ena kon efter den andra i rumpan.


En kalv har försvunnit på resan och en ko står hela tiden hos mig vid staketet, spanar och råmar oavbrutet. Snart kommer djurhållarna för kontroll och tillsammans letar vi efter och hittar några timmar senare kalven i diket bara 20 meter från min altan på andra sidan stugtomten. Det var så nära att alternativet först inte fanns. Kalven ligger nerhukad, dold och rädd och det är endast öronens skära rodnad i motljuset som slutligen avslöjar den.


Jag lyfter av en eltråd med en torr gren, skapar en öppning in till betet och kon och sen motar vi försiktigt upp kalven ur diket och in till sin mamma.
Dagen är räddad. 
Nu kan vi äntligen "ta kväller".

11 maj - Slumpens skördar

.
En björktrast snarkar upp framför mig på stigen till Stugan och sätter sig att varna på almens grenar tätt över mitt huvud.
Du är ny sen igår, noterar jag, och blickar upp i dess öga. 
Du tänker nog bygga ditt bo här, tror jag, och då kommer du att få stå ut med mig, fortsätter jag att tänka halvhögt, ty jag passerar här mest varje dag.


Min blick anar något annat längre upp ovanför trasten i trädet. Jag går ut en bit åt sidan och skaffar mig fri sikt.
Det är en rovfågel som ligger och seglar runt runt högt däruppe och jag plockar fram kikaren.

Det är en bivråk. Årets först och ytterligare ett sommartecken i skyn.


I kikarfältet runt omkring vråken ser jag nu några tornseglare simma runt. Det är varm luft, kraftiga sydväst och regnskurar på gång och seglarna är här.


Tja, det var väl inte några stora händelsen måhända men det blev ändå lite av slumpens skördar, tänker jag.
Hade jag inte spanat in trasten däruppe hade jag aldrig noterat bivråken och utan den hade jag inte heller upptäckt säsongens första tornseglare idag.
Som jag sagt förut.
Det mesta missar man hela tiden. Det är slumpens skördar som gäller.

10 maj - Försmak av sommar

.
Idag sjunger ärtsångaren från grannens måbärshäck, den som först av alla häckar är grön , när jag hämtar tidningen. Äntligen!


" t  t  t  t  t  t  t  t  t  t  t  t  t  t " 


Det skramlar som från en ärta i en tom bleckburk. Kanske har den sitt namn därav? Jag vet inte säkert. 
Ett sommartecken är det i varje fall.
Och vännen Lars säger att han redan för ett par dagar sedan såg de första tornseglarna över Tåkern vid Hovtornet och detta om något är verkligen ett obevekligt sommartecken.


I och med detta är snart alla fåglar på plats, saknas gör förstås kärrsångare och rosenfink men annars så ... och så vill jag höra göken också, och nattskärran, innan jag ger mig för sommaren.
Fort går det i alla fall, fortare än alltid.

Igår från min målaraltan vid Stugan, kl 10.35, hörde jag den börja sjunga - näktergalen - från buskarna hundra meter bort mot Ramstadshållet. 
Det var ihållande dagsregn men ljumt och under natten hade den anlänt. 


Äntligen igen!

9 maj - Naturum Tåkern

.
Snart är det dags inte bara för konstrundan.
Fredagen den 25 maj kommer Naturum Tåkern, Sveriges vassaste Naturum, att invigas av H.M.Konungen.
Det blir förstås ett jippo, en fest, utöver det vanliga och den pågår över hela helgen med olika begivenheter.


Själv har jag bidragit med illustrationer till den nya folder som skall ligga färdig till invigningen, några smärre saker till själva utställningen samt med en stor akvarell som heter "Utdrag ur en dagbok".
Den akvarellen är inköpt och donerad till denna plats av en privatperson och den kommer, vad jag förstår, att få hänga fint i själva entrén till Naturum Tåkern.















Idag har den officiella inbjudan att delta i invigningen kl 11 den 25 maj droppat ner i min postlåda. Jag ser fram emot det hela och förväntar mig att mängder med besökare passar på eftersom det hela är en öppen tillställning. 
Kanske träffar jag också dig.

6 maj - Inför Konstrundan 2012/2

.

De sista två akvarellerna är mitt i arbetet. Det visar sig om de blir färdiga i tid till konstrundan.

De här två rejält stora akvarellerna ingår förutom en handfull oljor som jag målar på nere vid Stugan i mina ambitioner inför Konstrundan som börjar väldigt snart, redan den 17 maj. Huva vad tiden går!

Det är i vanlig ordning ett pressat läge alltså. Jag menar dels att över huvudtaget få något mer färdigt i tid, att bestämma i så fall vad och vad jag måste prioritera bort och i vilken ordning jag måste fortsätta måleriet, eftersom oljor behöver mera tid att torka.

Jo, sen ska ju allt hinna ramas också, så därför har jag redan i förtid beställt detta, med mått och allt för alla tänkbara verk.

Men planering hjälper inte alltid. Igår till exempel blåste oljemåleriet bort under de snabbt uppdykande bymolnen.

Välkomna att se 17 - 20 maj med egna ögon hur det till slut blev. 

5 maj - Med anledning av en anonym kommentar

.
Uppföljning till kommentaren från en anonym bidragsgivare, (men jag anar vem det kan vara ändå),  i anslutning till mitt skriveri om den långfotade röksvampen den 3 maj (se nedan).

Nu ha jag grävt igenom svampliket men det var tomt på röksvampbaggar, tyvärr. 
Det får bli en konstruktion i bild ändå.
Så här ser den ut, den lilla skalbaggen som heter Lycoperdina succincta, som lever i röksvampar, allt enligt ett tips från min vän, den anonyme kommentatorn.


Hör av dig så blir den din.

4 maj - Annorlunda harjakt och besök av en naturfilmare

.
Tillbaka i Stugan vid fyratiden på eftermiddagen, efter en kulturlunch på Slottet som jag tänker återkomma till, överraskas jag av rätt vackert väder.
Det har regnat längs vägen hem, det skvallrar alla pölar om, men på min målaraltan lyser solen från en bjudsam öppning i molntäcket. 
Prognosen från veckan innan om snöblandat regn de här dagarna verkar lyckligtvis komma på skam och jag njuter ganska gott av 14 grader i skuggan.

Uppe från asken i betet vilken börjar bli tofsig i de kandelaberlikt uppresta kvistarna sitter en steglits, på samma plats som flera år tidigare, och sjunger så det krullar sig ett snäpp ytterligare i grenverket. Det är en fröjd att lyssna på den - en känsla av Medelhav.


Senare sitter jag vid kaffebordet utomhus tillsammans med naturfilmaren Johan som gör en kort visit för att berätta om det senaste. Jag får inte handhälsa.


- Jag har brutit armbågen, säger Johan, i Oslo, eftersom jag trodde att jag behärskade scateboarden lika bra som tidigare. Nu vet jag bättre.

Naturfilmaren Johan gör ett besök.

I tuggan mellan två mandelkubbar och lite lankigt kaffe ropar han till.


- Kolla räven!


Räven kommer springande i maklig fart rakt över vallen framför Stugan. Grågässen som går där varnar skränande men räven är inte alls intresserad. Den fortsätter bara vidare snett framför oss. 

En annorlunda harjakt!

Och nu blir det cirkus, ty strax bakom räven kommer en hare som plötsligt sätter en väldig fart framåt. Det är en "tjurrusning" som verkligen överrumplar både oss och räven. Denne får eld under baken och rusar iväg med haren i fyrsprång bakefter. Det går så fort undan att rörelsen och benen försvinner i ett fartflimmer. Men minnesbilden har jag kvar på näthinnan. Det är den bild du ser här ovan.


Knappt femtio meter pågår jakten sen sätter sig haren upprest på bakbenen som en boxare med helskärpta spetsöron. Där sitter den och spanar efter räven som fortsätter och fortsätter och fortsätter.
Slutligen ser vi den, ännu med god fart, försvinna långt bort mot Gottorps ladugård till.


Vilken harjakt!


Nu skulle kameran ha varit med, reflekterar Johan.

3 maj - Ny kunskap varje dag

.
Nu vet jag vad svampen heter.

Det är långfotad röksvamp, en allmän art, som är "kvarstående över vintern", ja till och med in i sommaren således.

Jag finner den på stigen mot dasset bland nässlor, vårnunneört, kirskål och kvistbråte.

Ny kunskap varje dag förgyller min tillvaro.

Och sen varnar kråkorna över alridån på andra sidan betet. 

Två lärkfalkar, en skarpt tecknad och en mindre konstrastrikt, hane och hona, kommer inseglande över trädtopparna. 

Hanens vita kind blänker som en liten spegel. 

2 maj - Sommardag vid Stugan

.

Jag klipper gräset vid Stugan. Det är flera decimeter långt, tjockt och mörkgrönt. Det tar mig nästan tre timmar att komma igenom men som tur är startar min Klippo direkt vid första försöket trots utsatt vinterförvaring i boden.

Först ändå måste jag gräva igen de djupa spår som blivit på infartsstigen ner till huset. De kom till i vintras då grannen, min hyresvärd, började renoveringen av Kvarnstugan. Nu är det alltså slut med det täta umgänget med Tåkerns fältstation. De är inte längre på plats där i grannhuset och det sörjer jag verkligen; fikapauserna, ringmärkningen, utbytet av observationer och sällskapet.

Björken blommar.


Björkarna är utslagna. Det gick med expressfart i nysommarluften.
Den, värmen, ska visst vara två dagar till så nu gäller det att sätta fart med oljemåleriet och jag är strax på väg dit ner igen.

Samtidigt med björkblommen kommer sångarna. Lövsångare väller in och sjunger överallt och jag hör även den första svarthättan sjunga och "svartviten" förstås.

















Svartvit flugsnappare.


Den sitter inne i skuggan av den stora almen vid dasset.
En hackspett trummar, hämplingarna far runt och två gulsparvhanar håller revir i min närhet.















Grågåskullar vid Tåkern.

På hemvägen kör jag över Väversunda och tittar på grågässen och deras ungar. Det är gott om dem nu vid sjöns stränder. Ännu är de mjukt gula och väldigt söta.
För den som är sugen på att se, ty det är det verkligen värt, rekommenderar jag ett besök vid Charlottenborgs dike som rinner under vägen vid Väversunda strandäng ut mot Tåkern. Där är grågåsfamiljerna väldigt nära och man kan sitta i bilen och studera och då stör man inte heller.
Samtidigt kan man njuta av alla vadarna som finns där borta vid kröken just nu. Där finns ett öppet vattenstråk över maden ut mot vassen. Det skapade genom vasslåttermaskinen i vintras och har blivit ett fint tillhåll för grönbenor, rödbenor, enkelbeckasiner, tofsvipor och annat smått och gott, t ex den sällsynta anden årta.


Vad jag då verkligen måste vädja er besökare om är att ta det försiktig där längs vägen. Ty just nu passerar mängder av snokar från övervintringen ner mot sjön. Tyvärr låg det minst fem döda snokar där senast och jag blir så ledseen varje gång.
Jag förstår helt enkelt inte hur man kan undvika att se dem.















En levande snok vädjar om hänsyn i trafiken vid Tåkern.


Den här fina snokhonan låg där på asfalten och lapade värme. Hon rörde sig inte ur fläcken förrän vi nästan petade på henne, men då försvann hon snabbt ner i diket. Det gäller att se sig för, köra sakta och väja för dem.

1 maj - Sveriges 500:e fågelart blev en gråhuvad sparv

.

Igår sågs i Skåne vid Simrishamntrakten Sveriges 500:e fågelart.

Den jubilaren var en Sibirisk gäst som heter Gråhuvad sparv. Naturligtvis blev det en anstormning av fågelskådare på plats där nere.

Själv har jag ju dock som princip, även om jag inte är rigid, att inte dra på sällsynta fågelgäster. Jag låter berget komma till mig om avstånd, lust och möjligheter inte säger annorlunda. Så t ex åkte jag inte ens på den svartvingade gladan 6 mil bort i trakten av Jönköping för en dryg vecka sedan.

Jag har sett gott om svartvingade glador i Marocko och dessutom i Europa tidigare, nämligen i Spanien. Det är en mycket vacker och sevärd fågel och jag har härliga minnesbilder av den.

Gråhuvad sparv - Sveriges 500:e fågelart. 

(Akvarellen är en ren konstruktion - jag har inte sett fågeln ifråga)

En fågel är en fågel är en fågel oavsett var man ser den och min vurm för att samla arter har jag vuxit ifrån. Sen är det förstås jättekul med möjligheten till nya företeelser och jag gläds med Skådarsverige och rekordet och hoppas att jag kan få turen med en gråhuvad sparv i mitt eget landskap någon gång i framtiden, helst då  att jag finner den själv först - ett s k ädelkryss. 

Men den chansen är kanske inte så stor förstås och då får jag leva utan det och glädjas åt allt annat skönt i naturen.

28 april - Tillfälligt inhopp som egoistisk rubriksättare

faksimil ur Östgöta Correspondenten

Gebbe Björkman berättar om bakgrunden till Jojje Wadenius musik.

Så skulle man väl kunna tänka sig att en egotrippad rubriksättare skulle kunna få till det - och det fick jag ju just!

Jo det är alltså så att jag har gjort den där bakgrunden i Riddarsalen i Ödeshög - en triptyk " Mitt landskap" i så stort format att det täcker en hel fondvägg.

Den blir ofta bakgrund till diverse framträdanden artister gör i samhället.

Den här gången var det musikern Jojje Wadenius som tillsammans med Östgötamusiken spelade för förskolebarnen i kommunen och i lokaltidningen kom jag alltså med på ett hörn.

27 april - Att vara på plats vid hussvalans återkomst

Precis just nu, ja, eller bara för några minuter sedan, närmare bestämt kl 10.38, då jag stod utanför ateljén och samtalade med Uno medan han iordningställde markisen över skyltfönstret i min ateljé, så hörde jag dem:

"britt   britt   britt"

Hussvalor, ropar jag till Uno, och försvinner snabbt bakom hörnet. Och där under takutsprången på grannhuset och i lufthavet däröver svärmar fyra hussvalor runt i, som det ser ut, en slags glädjeyra över återkomsten.

Detta hände alltså precis då, inte igår och inte ens en timme tidigare, utan exakt kl 10.38 är de tillbaka vid sin gamla boplats efter en lång resa från tropiska Afrika, 

Vanligtvis inträffar detta någon av de första dagarna i maj och allra senast, tror jag, den 7 maj. 

Att hussvalan anländer redan i april månad sker för första gången just på denna plats, enligt mina noteringar, och beror förstås på vädret.

Ett mäktigt högtryck sträcker sig nämligen upp från östra Medelhavet och ligger närmast över Baltikum på andra sidan Östersjön med sol och temperatur på upp över tjugo grader. En front ligger i sydväst-nordstlig riktning alldeles söder om Sverige och stänger av oss från denna sommarvärme. 

Men, uppenbarligen har dessa fyra hussvalor tagit språnget över fronten och kommit lite i förtid.

Att få vara på plats exakt vid hussvalans återkomst känns stort och privilegierat och jag undrar också förstås om det därmed är sommar redan?  

Jag känner svaret på den frågan men jag håller det för mig själv ytterligare en tid för att inte utmana vädergudarna.

27 april - Inför konstrundan 2012/1

Bland alla målningar jag har jobbat med en tid och fortfarande arbetar vidare med inför konstrundan den 17 - 20 maj finns detta "planschverk" av ett par stenskvättor.
Jag har gjort tre sådana akvareller av fågelpar: stenskvätta, forsärla och pilfink.
De bryter något mönstret i mitt konstnärliga beting inför utställningen genom att gå in i närbild med fåglar, något som för mig var betydligt vanligare förr.
Idag är det mest att försöka fånga ljuset i landskapet som lockar mitt konstnärliga sinnelag.


Idén till den här målningen med stenskvättor hämtade jag vid Uttersberg häromdagen. Det var en ganska gråmulen och kylslagen vårdag och backsipporna i den vinterbrända grässvålen var också de brända av frost och snö.


Jag var där för att leta efter ringtrastar men fann inga.
Däremot fångades jag av stenskvättorna som for omkring framför mig på de rundade och lavbeväxta granitkullerstenarna. 

25 april - Kärleksritt

.

Kärleken är evig och ursprunglig.

.

23 april - Min altartavla i tiondeboden vid Svanshals kyrka är invigd och välsignad

.
I söndags var det högmässa i ett kapell vid Tåkerns strand. I samband därmed invigdes en altartavla i akvarell som jag har målat.

Den gamla tiondeboden, likboden, sockenmagasinet och numera sidokapellet vid den vackra Svanshals kyrka, den med en svan på korset istället för kyrktupp, har under året pietetsfullt renoverats och åter tagits i bruk.
Alternativet tidigare var rivning men en stor donation kombinerat med en grupp ideella och enträget arbetande församlingsbor medförde att det igår slutligen var dags för högmässa varvid kyrkolokalen och min målning "Tåkern i mitt hjärta" skulle visas och välsignas för allmänheten.

Målningen har varit färdig en tid och de senaste veckorna har vi i en liten grupp förberett för upphängning och invigning.



Sonja, Gunnar och Eva har haft ansvaret för att tavlan slutligen kom vackert på plats.



Invigningen och högmässan förrättades av prästen och vännen Per-Inge Planefors och kantor Ann Bremer. Efter det hade Per-Inge och jag ett samtal om tavlan i synnerhet och om konsten i allmänhet.



Det var mycket folk i kyrkan den här gången. Kapellet var krabbfullt och med bland gästerna var förutom fru, barn och barnbarn även mina kära föräldrar.

23 april - En någorlunda skön mellandag

.
Solen skiner faktiskt för omväxlings skull. Särskilt varmt är det väl inte, knappast tio grader, men några omständigheter driver mig ändå ut någon timma i Tåkerns närhet.

Omständigheterna, förutom vädret då, är rapporter om en del intressanta observationer som droppat in.
Det började med Artportalens avdelning fåglar igår som redovisade en glada i trakten av Heda, sen kom Christer förbi igår kväll med sin videokamera som var full av jorduggleflykt fångad alldeles där jag bor och därefter fortsätter det idag när Uffe tittar in och meddelar att han också såg en jorduggla häromdagen vid Stora Lund.
Uffe har också ett spörsmål om varför det är så vansinnigt mycket måsfågel mellan Hästholmen och Omberg. Han räknade till över 5 000 fiskmåsar och skrattmåsar på åkrarna igår eftermiddag.

För att börja med det sista, så har även jag noterat detsamma under några veckors tid. Måsarna tycks mest hålla till på åkrar med ekologiskt jordbruk, kanske innehåller gödseln och jorden mera mat där. Jag vet inte säkert om det förstås.
Sen har det ju varit intensivt jordbruk igång under månaden som gått, med plöjning, harvning och sådd, vilket alltid innebär att jordens daggmaskar plötsligt blir tillgängliga.
En annan sak är att bakslaget i väder säkert har gjort att måsar på sträck har stannat upp i sin flyttning.

Jag kikar ut genom fönstret. Arbetet inne kallar på ständig uppmärksamhet men vädret utanför lockar och drar.
Egentligen har jag inte tid mitt i slutfasen av allt måleri till konstrundan men jag kan inte låta bli att ta den där svängen förbi Omberg, runda hörnet i sydvästra Tåkern, snedda över upp mot Heda och slutligen köra vägen över Alvastra hem igen. Någon timme bara ... jag smiter iväg.

Vad upplever jag då på denna korta tid?
Jo bland mycket annat följande:

1. Att ett grågåspar har fått fram sina ungar vid Väversunda. Säkert de första i Tåkern för i år och tidigt förstås.

2. Jag skådar årets första gulärla också vid Väversunda. Se där, tropikflyttare nummer 2 efter lövsångarna igår.

3. Ett tjugotal sångsvanar födosöker på höstvetet vid Gottorp - en reminiscens av försvinnande vinter.



4. En kungsörn överraskar mig vid Gottorp. Det är lång håll, men fotobearbetning hemma i ateljén efteråt trollar fram vad som tycks vara en fjolåring.

23 april - Lövsångaren är här!

.
Det var igår, och detta överraskar mig mycket, som flera lövsångare satt och sjöng i strandskogen vid Glänås eftersom det har varit såna vinterbistra veckor med snöyra i luften så sent som i förrgår.
Trots detta är alltså lövsångaren som en av de första tropikflyttarna på plats.
De måste ha kommit under natten, i framkant av den lilla front som drog in från sydost. Det behövdes inte mer än så.

Det är också just vid Tåkerns strand, mitt i bältet av blommande sälgar, som de första påträffas; i videts blombollar på jakt efter nektar, övervintrande bladlusstammödrar och små spindlar och flugor.

Sälgen är oerhört viktig för lövsångaren vid ankomsten hit. Utan den bleve det troligen svält och död för arten. Därför är tajmingen viktig.
I år är tajmingen på gränsen. Sälgen har snart blommat över och lövsångarna anländer inte förrän om en till två veckor i större antal. Marsvåren drev på och ställer till problem. Den första viktiga energikicken kan ha tagit slut när skarorna anländer.



Sådan kan problematiken kring klimatförändringar te sig om man går in i detalj; till synes små oväsentliga förändringar kan slå hårt mot ekosystemen.

Men nu orkar jag inte bry mig om sånt mera just nu.
Nu tänker jag glädjas åt den stora ankomsten.
De intensivaste veckorna på året har påbörjats. Ett stort antal miljoner flyttfåglar anländer, kanske 500 miljoner eller mer sammantaget för vårt land.
Kände du till mäktigheten i detta som pågår?
Om inte - börja ta del - börja intressera dig. Det är ett skådespel utan like som varje år äger rum utan att de flesta bryr sig eller ens vet.

Men, eftersom du nu är här, förstår jag att du är en av dem som redan är engagerad.
Härligt - detta har vi gemensamt!

19 april - Kobra-TV vid Avebury och så även jag

.
Där har även jag varit och tecknat, konstaterar jag, när vi får följa ett konstnärspar som går runt bland stenarna, tecknar, registrerar och skapar konst av det hela som ett väsentligt inslag i kulturTVprogrammet Kobra.

Det var ganska länge sedan nu, någon gång i början av 80-talet, som vi hälsade på våra goda vänner Sue och Mike och besökte den berömda stenringen vid Avebury i södra England.
Jag hade med mig en teckningsbok och pennor av kol och rödockra och vandrade runt i den fantastiska miljön och dokumenterade, sökte filosoferande ensamhet mitt i det turistiska och samtalade med stenarna medan jag tecknade.



Aveburys stenring är från ca 2 600 år f. Kr.; en period mitt i brytningen mellan yngre stenålder och bronsålderstid i det som idag är England. Det är en kultplats av stora dimensioner, ett trettiotal mäktiga block som är uppresta i en stor ring på en öppen plats av mer än 11 ha storlek.
Som en europeisk kulturyttring på denna breddgrad är Aveburys monument av förvånande tidighet. Jämför till exempel med våra nordiska domarringar och skeppsättningar som är ungefär tretusen år yngre och av en helt annan dimension och sort.
Megalitsamlingen är också både större och äldre än Stonehenge som ligger ganska nära, men den är däremot betydligt mindre känd i allmäna kretsar.

Aveburys stenring grävdes ut ordentligt först på 1930-talet och många av de då tyvärr krossade och förskingrade blocken återupprättades till sin forna glans.
Idag besöks platsen av tusentals turister varje år, många av dem med ockultism i sinnet.



Det blev ett oförglömligt besök också för mig och jag tänker än idag ofta på det privilegium det är att faktiskt ha varit där, på plats.



TV-programmet Kobra igår kväll handlade om konst i mystikens och ockultismens gränsland och trots att jag inte är speciellt lagd åt det hållet, så kände också jag de "mäktiga krafterna" i stenarnas närhet den gången jag satt där funderande i skuggan med min teckningsbok i knäet.

Men inte blev det något TV-program med undertecknad inblandad den gången i - int!
Jag var nog för tidigt ute, eller så är jag väl inte tillräckligt mystisk av mig.

17 april - En död skönhet

.
Jag plockar upp den i handen, lägger den på bilgolvet och tar med den hem till ateljén för kommande studier.

Jag har funnit den på gamla Riksettan strax innan Väderstad; en vackert utfärgad hane av gulsparv. Trafikdödad förstås som så mycket annat den här årstiden.

Det gula är intensivt och ganska lättfångat med penseln men det är i gränszonerna till mörkare teckningar som det blir svårt att finna de subtila skiftningarna som än drar år grönt och än åt brunorange.

Porträtt av en död gulsparvhane.

Näbben, med ultramarinblåaktigt yttre hornlager, är kraftig, framför allt den undre halvan som är formad efter sädeskornets längd och bredd och har skarpa kanter samt en hög bas med god hävstångseffekt mot den smalare och spetsigare övenäbbens stöd- och pillfunktion.

14 april - Storspovspel och stenskvätta

.
Vi smyger sakta och tyst ner längs stigen till Stugan. Vi är på spaning efter vårens första snokar, Ulla och jag, men vi smyger förgäves, inga snokar finns på plats.
Troligen är det ännu för kallt i backen och även om solen värmer något är det bara fyra grader luften.

Vi slår oss ner vid mina gistna trädgårdsmöbler och dukar fram fika medan sädesärlan tjirpar från tegeltakets nock. Ytterligare två ärlor huserar borta vid diket under bron mot dasset och ännu en kommer flygande över. Det är deras tid nu.

Hämplingen sjunger och gulsparven och lärkorna och pilfinkarna och stararna och bofinkarna och mesarna förstås, viporna visslar där ute över åkrarna och rördromen tutar från sjösidan och plötsligt på åkern framför Stugan på andra sidan vägen bara, kommer dessutom två storspovar i underbart spel och fyller ut konserten.



Vilken lycka!
Om man kan kalla fågelsång jublande så är det just storspovens flöjtande spel som står för det perfekta exemplet, och över sånt blir jag så lyrisk, och minns min barndoms Östgötaslätt; den med spelande storspovar överallt.

Det här paret, ty jag förmodar att där finns en kontinuitet eftersom storspovar kan bli så gamla (upp emot 30 år), har funnits i området åtminstone en handfull år tillbaka. Jag har sett dem vid Runnestad, Åsen, Bankängen, Särtzhöga och/eller som just nu, här utanför Stugan.
Nu gäller det att var observant med att försöka finna ut mera exakt, så att bonden som brukar marken i år kan få en chans att styra undan redskapet.



På hemvägen, en dag före mitt eget mediandatum, är den på plats också - stenskvättan.
De underbara vårtecknen droppar in så där härligt förväntat.

11 april - Avslut Tåkernfolder

.
Tempona rullar in i mål.
Idag sänder jag iväg allt bildmaterial till Janne som redigerar den nya Tåkernfolderns text och layout. Igår lämnade jag de sista större bilderna till reproföretaget i Motala och igår kväll blev jag färdig med den sista vinjettbilden - en beställd "kransalgsillustration".



I eftermiddag åker jag ner till den nyvackra gamla tiondeboden vid Svanshals kyrka vid Tåkern för att provhänga den nya "altartavlan" som jag har gjort.
Det kommer att bli invigning med högmässa den 22 april, och fram till dess är allt hemligt.

Efter det har jag ett litet jobb till Naturum Tåkern, en A5-bild med smådjuren i ett vasstrå.

Först därefter, sentomsider, får jag äntligen tid med det avslutande måleriarbetet inför Konstrundan 2012 som går av stapeln Kristi himmelsfärdshelgen den 17 - 20 maj.
Det är stressigt att vara folkpensionär.
Men kul!

9 april - Från en annan vinkel

.


När vi åker ut till Svanegården vid Tåkern för att fira lillsyrrans födelsedag regnar det tätt. Snödrivorna har märkvärdigt snabbt försvunnit från slätten och ersatts av djupnande vattenpölar.

- Det var det bästa som kunde ha hänt, säger Arne. Det var ju kruttorrt i jorden innan och att då först få en decimeter snö som långsamt smälter ner och sen ihärdigt och fint regn på det räddar ju hela vårsådden.
Jag har sått lin här ute på åkern. Det blev bråttomläge innan påskens väderprognos och nu känns det bra, fortsätter han. Och regnar det nu och skörden blir bra har vi ju alla glädje av det.

- Men tofsviporna då, vädjar jag. De som var tidiga och ruvade sin första kull mitt i vintervädret.

- Äh, dom lägger ju bara om, svarar Arne, dom är vana.

Och det ligger faktiskt mycket i det Arne säger, det måste jag tillstå nu efteråt, när jag ser de tidigare så vårtorra markerna fyllas av en härlig väta.
Det blir bra så här. Den kommande grönskan med alla växter, insekter, fåglar och djur behöver rotblötan.
Och ja, tofsviporna lägger om, det vet även jag.

- Det är ändå skönt att våren återtar kommandot så rappt, menar jag och får medhåll av Arne som också ser fram emot den värme som förväntas återkomma i mitten av veckan. Härligt! Vi är överens. Våren går vidare och nysådden gror.

9 april - Tuktat påskväder

.
Påsken i Ödeshög år 2012 kommer att listas som en av de vädermässigt sämsta. Det började redan på långfredagens förmiddag med ett tätt ihållande kallregn som alltmer gick över i blötsnö.
Min far och mor vågade aldrig ge sig iväg till oss från Linköping eftersom det allmänt varnades för att ge sig ut på vägarna i centrala Götaland och de valde rätt, ty mot kvällen yrde snön ner i bitande norvästvind, virvlade och drev och gjorde allt resande livsfarligt.
Nu kändes det inte längre som ett aprilbakslag. Nu var det plötsligt midvinterkänsla - januari.

De nyplanterade penséerna på det vita trädgårdsbordet hade blivit till ett annorlunda påskägg i lördagsmorgonens bistervinter.

Jag fick börja påskaftonens morgon med att skotta. Minst en decimeter nysnö hade fallit under natten och drivorna var höga mellan husen.

Påskasnö.

Frusna påskliljor.

Redan mitt på dagen strålade solen från knallblå himmel och snön suckade och sjönk ihop. Men i skuggan stannade minusgraderna hela dagen.

- Jag måste åka ut en sväng för att se hur det står till, säger jag till familjen.

- Ja, gör det du, medan vi tar med alla småbarnen ner till torget och dansar runt påskträdet, svarar Ulla.



Koltrasten sprätter i lövet. Den hittar alltid något att äta och är van sen tidigare. Talgoxe och blåmes sjunger för fullt. De är också vana. Till och med bofinkarna snärtar till med lite sång mellan varven; sitter i bokarna på Ombergs södra sluttning och värmer bort snökylan i solen.

Blåsipporna hukar, nötväckan rullar och en ormvråk kommer över trädtopparna. Den blir extra vacker i det underifrånstrålande snöljuset. "kjeee", ropar den, flyger bort längs sluttningen till en lärk där ännu en ormvråk sitter och påbörjar uppvaktning och avslutar med parning; mitt i värsta vintern!

På slätten är det ödsligt och tyst. Jag hittar lärkor, återigen i flock, sällskap av grågäss och någon enstaka trana som spetar i drivsnön; ser några brunhökar långt därute över vassen, men inte en enda tofsvipa, de verkar ha flytt undan ovädret för gott.

Tofsvipor som häckar i drivsnö. Honan i bakkant ligger och ruvar medan förgrundens hane ligger trogen vakt.

Men senare, först vid Charlottenborgs strandbete och senare på ett plöje utanför Stugan hittar jag några tofsvipor. Det är två par. Det är de som aldrig kunde ge sig undan. De som var tidigt ute med häckningen och redan hade ägg i redet. Nu håller jag tummarna förstås för att de två häckpar jag ser ska rida ut vinterstormen trots allt.

Det är tufft att vara i frontlinjen.

4 april - En kändis och en doldis

.
Min almanacka är nu uppdaterad med sädesärla och hämpling 2012.
En kändis och en doldis.
De kommer ungefär samtidigt; ärlan som ett välkänt och säkert vårtecken mot slutet av mars i min hembygd för den som vet var att leta, eller en vecka in i april för den som lugnt väntar in ankomsten hemma på gården, medan hämplingens återvända sker utan någon som helst rapportering i medias läsarspalter.



Vi såg dem båda igår, Lars och jag, i området runt Ombergs golf vid Stora Lund. Precis rätt i tid.
Vännen Peter berättade för mig i affären häromdagen att han noterade den första sädesärlan på denna plats redan den 25 mars i år.
Jo, så är det. Peter är just en som vet var att leta.



Hämplinghanen såg på avstånd och som silhuett i motljuset inte ut som en hämplinghane. Han syntes kortstjärtad och rund. Men när han lättade från busken och flög iväg både såg och hörde vi. Det var det kyliga vädret som spelade spratt med formen.

3 april - Iskonst vid Vättern

.

Vid Vätterstranden idag, efter en vinterdag med pinande nordväst finner jag isskulpturer av sällsynt skönhet. Det är "Contemporary Art" av yppersta kvalitet och i ordets rätta bemärkelse.