14 februari - En liten paus

.

Hej mina kära läsare.

Jag vill bara meddela, så att ni inte blir besvikna över att inget händer, att jag tar en liten paus med skrivandet i min Naturliga dagbok - en vecka ungefär - sen är jag här igen - med färska rapporter, och då känns det förhoppningsvis så här ...

Vårvinterljus

(klicka på bilden för större format).

12 februari - Våren tar små steg framåt.

-
Mildvädret är envist. Vintern avlägsnar sig allt längre norrut och snö och kyla ersätts av västväder, duggregn och brusande vattendrag.

Färska daggmaskhögar i vår "mossmatta".

Snödropparna blommar hos grannarna Gun och Lasse.

Vintergäcken är på plats hemma hos Lars.

Min goda granne Gun visar mig snödropparna vid häcken, hos Lars blommar vintergäcken för fullt och i vår trädgård är gräsmattan, fast så här års snarare mossmattan, full av daggmaskhögar.
Maskarna verkar ännu leva i de ytliga jordlagren och där har jag väl också förklaringen till att koltrastarna helt har försvunnit från äpplen och margarinlådor vid matplatsen; i lövmassor och tinade förnalager finns smaskigare saker för koltrastar att välja på.

Och! så stod då också den första grågåsen vid Tåkerns strand idag. Det var en ensam fågel.
Det brukar vara så, att de första som återkommer på våren är de ensamma; de som är på jakt efter en ny kärlek efter en partner som gått förlorad någonstans på vägen under vintern. Det är dessa änklingar, ensamma eller ibland sig insnikande i etablerade par, varvid "tregrupperingar" skapas, som brukar vara först på plats.

Det var långt håll. Lars och jag satt i bilen och spanade ner över Holmens blötmarker och till slut fann vi den, den ensamma grågåsen, som berättade att våren tagit ytterligare ett litet steg framåt.
Och, i Disan vid Ramstadbron, låg ett trettiotal gräsänder i det bruna svämbvattnet, också det en markering.

10 februari - Än är det vinter

.
Trots att det är tre grader varmt och både blåmesen och talgoxen sjunger är det ännu vinter, och hur jag än letar under min runda i södra Tåkernbygden så ser jag inga vårtecken. Jag trodde möjligen på det, att jag skulle kunna finna ett första par tidigt ankommande grågäss.

Men på de svarta jordarna vid Stugan och i dess omgivning, ända ner mot Dags mosses södra ända och bort mot Heda kyrka på örhöjden, så är det tomt. Inga gäss i sikte.
(Och så ringer då Christer precis och meddelar att han sett de första två grågässen samt fjorton gräsänder i vaken vid Mjölnaåns utlopp vid Svälinge).

Snön har regnat bort. Endast baksols i lä för vinden finns rester, bländvit ren snö. På flatan däremot är de lävända drivorna svarta som mullen, täckta av jordflyktens stoft.

Också vid sjökanten är det tomt på fågel. Endast vinden, om än svag, ger lite liv i vassen. Jag målar och spanar men inte ens en havsörn (tänk att man till slut kunde säga så), fjällvråk eller ormvråk kan jag upptäcka. Två korpar som dansar runt över Holmens dunge samt en flock kråkor, det är allt. 
Isen ligger vattnig mellan tuvorna och jag tänker framåt på det vinterbakslag som alltid brukar komma till slut. Nu, med mildvädret, blir isen åter snöfri, polerad av regn och blank som en skiva Carraramarmor. Bleve det frysgrader igen och återhållsam vind, skapas en fantastisk skridskois. Nu gäller bara att invänta läget och hålla tummarna. 
Så tänker jag när jag sitter och målar på mina akvarellskisser, tankarna far iväg.

På rättöversvägen mot Gottorp går det nu att köra riskfritt. Bara för någon vecka sedan var jag tvungen att vända på grund av drivbildning. 
Där, längs Disans gamla sträckning, innanför buskkrattet och trädridån, står rådjuren som vanligt. Idag är de tre stycken, två getter och en halvhornad bastbock. De illbligar mot mitt håll; känner nog igen bilen vid det här laget, så många gånger som jag har passerat. 

Våren är inte här ännu. Jag får ge mig till tåls ett tag till. Än är det vinter, om än föga.

10 februari - Rapport från ett matlag i Skänninge

.
Gode vännen Yngve bjöd in mig som gäst förra veckan till ett matlag i Skänninge gamla stad. Klockan två på eftermiddagen var det dags för samling i PRO:s lokaler, där kök med full utrustning var ordnad för oss, ett gäng "gubbar" med nymornat intresse för matlagning på eget bevåg, och det var förstås inte första gången för dessa herrar. 

Innan vi kom till skott var det samling runt bordet för en stärkande tår, allmänt prat samt traditionellt spel och dobbel.

Dagens "köksmästare" Arne och Yngve.

Sedan delades vi upp i en förrättsgrupp 2 personer, huvudrätt 4 personer och en efterrättsgrupp, där jag ingick, 2 personer. Allt skedde därefter under handledning av Yngve och Arne som stod för alla recept och  inköp.

Avsmakning.

Det vankades skinka med legymsallad till förrätt, kyckling lite a´la Kina som huvudrätt samt ananas under täcke av mandelmassa till efterrätt.
Det var en trevlig och intensiv stämning i kökets alla delar och maträtterna blev mycket lyckade.

Diskussion om utförande - hur går vi till väga?

Härmed framförs ett stort tack från undertecknad till dessa matglada herrar från Skänninge. Det var en ynnest att få vara med som gäst i ett så glatt gäng. 

Gebbe Björkman

6 februari - Minnen från Tåkern år 1959

.
Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska börja, vad jag ska skriva. Allt  känns nämligen väldigt stort och är av så avgörande betydelse för mitt liv att jag nästan får kramp av att försöka berätta. Jag måste ge det hela rättmätig dignitet och behöver först sortera ut vad jag egengtligen vill berätta, vad som är viktigt och adekvat i sammanhanget och sedan koncentrera mig bara dithän.
Men först en kort resumé som är nödvändig för själva bakgrunden.

Det startade i höstas med ett upprop från fyra av mina gamla skolkamrater från klass 4 D i Mjölby Samrealskola årgång 1962. Det var då vi tog realexamen, bland de sista, ty efter oss kom Enhetsskolan.
I helgen blev det av att vi träffades, 19 pigga "tanter och farbröder", 69 och 70 år gamla, till jubileumsfest på vår skola för att därefter förflytta oss till en festlokal i Mjölby gamla mejeri - "Ostkupan".
Det blev förstås en helkväll med berättelser, bilder och minnen i både glädje och sorg. Det var verkligen så härligt och upplevelserikt som man som bäst kan önska sig.

Klasskamraten Roland hade förmånen redan då under decennieskiftet 50/60 att ha tillgång till en kamera matad med diafilm, vilket inte var så vanligt, och han kunde nu väcka gamla minnen till liv med sina kamerakort.
För mig personligen blev det att blixten slog ner.

Samling vid grinden som öppnar sig mot Svanshalsängen.

1959 åkte klassen buss till Tåkern för studiebesök under biologilärare fröken Margit Agrells ledning. Redan så har hågkomsten emellertid bleknat bort till förmån för en annan biologilärare, men det var alltså fel, minnet kan vara bedrägligt.
Jag minns ändå rätt ett par händelser under den där resan. Stoltheten jag ägde, är en sådan, att vara den som redan visste lite om både sjön och dess fågelliv. Jo, jag kände mig nästan som lite av en "expert". Vi var ju bevars fältbiologer. 
Vi, det var Göran och jag, ett sammansvetsat par, som ägnade all vår lediga tid och även lite olovandes skoltid, till ett starkt naturintresse. Vi var ute nästan jämt och intresserade oss för allt i naturen: fåglar, fjärilar, skalbaggar och sånt, men kanske lite mindre för växter om jag ska vara ärlig. De rörde sig ju inte.

Mitt första precisa minne av den här exkursionen är då bussen kör längs vägen över de svarta jordarna mellan Renstad och Holmen på Tåkerns södra sida. Här var då endast betesmarker och slåttermarker, täckdikning var knappast uppfunnen och Tåkern var en oreglerad svämsjö. Överallt betade kor bland storspovar, lärkor och tofsvipor.
Fyra duniga tofsvipeungar dyker plötsligt upp på vägen framför bussen och jag gör chauffören uppmärksam på dem och får honom att stanna med "skrikande" bromsar.
Jag kliver av och lyfter ner ungarna i diket. Så stolt jag känner mig.

På Svanshalsängen vandrar vi ut genom grinden. Där fanns då inga besöksförbud att ta hänsyn till. Klassen strosade fritt runt bland orkidéer, starrtuvor, enkelbeckasiner och gulärlor. Så kunde det vara på den tiden!
Kärrsnäpporna spelade djyjyjyjyjyjyjyjyjyjyjijijinjijijijiji  framför oss från vårvattnets restpölar som glittrade överallt. (Pölarna är, efter regleringen, borta sedan länge och sydlig kärrsnäppa är i det närmaste utdöd från vårt land).

Nästan nykläckt unge av kärrsnäppa.

Görans och mina 14-åriga och redan då ganska erfaret naturvända ögon noterar med självklarhet kärrsnäppan som lämnar en tuva, som smyger därifrån tystlåtet och hukande. Vi har sett allt och förstått och kan snart visa våra klasskamrater och läraren boet med fyra små, drygt humlestora, tämligen nykläckta ungar.

Göran har med sig ringar, riktiga fågelmärkningsringar från Riksmuseum. Han har dem i fickan tillsammans med en ringmärkningstång och han har fått låna dem temporärt av en kusin som har tillstånd. (Men förstås inte för vidare befordran, men det är som tur är preskriberat idag).

Göran och jag ringmärker kärrsnäppor på Svanshals äng 1959.

Vi sitter där stolta och "betydelsefulla" på Svanshals äng, Göran och jag, och ringmärker fyra små kärrsnäppeungar med hela klassen som åskådare. 

Anteckningsblocket från den tiden talar sitt tydliga språk. Ringmärkta ungar av Sydlig kärrsnäppa hade hög status och renderade säkert kusinen berättigad uppmärksamhet även om det var vi som gjorde´t.

Det finns mycket att säga om hela den här historien från 1959. Det skulle naturligtvis aldrig kunna gå till på ovanstående sätt idag, självklart inte! 
Att släppa ut fjortonåringar som ringmärkare vore naturligtvis alldeles otänkbart, ty ringmärkning av fåglar i Sverige är idag strängt reglerad och mycket målinriktad. 
De flesta strandängar av motsvarande värde som Svanshalsängen på 50-talet är naturreservat idag med stränga besöksförbud under fåglarnas häckningstid. 
Det tredje är att biologilärare av idag säkert skulle ha bättre kontroll på skeendet.

Men man måste se hela denna historia som ett tidsdokument, hur det faktiskt kunde gå till så sent som på femtiotalet i Sverige både vad gäller kunskapsnivå, tillgänglighet och hanteringen av den många gånger försvunna rikedom av nära naturvärden som ännu fanns på plats. Sådant kan nämligen vara svårt att förklara idag för nya generationer.

En annan sak som är säker är att händelser som denna satte djupa och bestående spår i min själ. Motivationsökningen var ofrånkomlig. Målet var utmärkt och vägen utstakad och jag vore inte den jag är idag om inte alla dessa händelser hade ägt rum. Detta låter förstås självklart och är också så. 
Det är bara det att när blixten slår ner så oförberett blir allt plötsligt förklarat.

6 februari - Äntligen!

.

Idag sjunger talgoxen för full hals utanför ateljéfönstret. Jag har längtat och väntat. Det blev av till slut och det är alltid lika efterlängtat; det första vårtecknet; ljuset märks!

3 februari - Ett tidigt vårtecken

.
Vad är det här? undras det, på vår isvandring på Tåkern igår. 
På den iskalla snön kommer nämligen en liten hårig larv sakta krypande.
Det är ju iochförsig en vårskön vinterdag med dagsmeja i solen och plusgrader i luften, men ändå!

Den är inte så stor, kanske tre centimeter, och den rullar ihop sig då jag lyfter upp den och lägger den under luppen för alla som vill se.
Huvudet är mörkt och tre par korta ben sticker fram som små svarta krokar med vilka den rör sig oändligt sakta över snötäckets iskristaller.
Jag vet att det är en spinnare och det berättar jag om om, men jag kallar den felaktigt för roststjärt och måste alltså skriva om det hela här i bloggen och meddela för dem som läser att den heter Rostvinge istället.

I Nationalnyckeln läser jag i " - Fjärilar, Ädelspinnare - Tofsspinnare" att:

"Fullvuxna larver av rostvinge hittas ofta på hösten då de kryper omkring för att hitta övervintringsplatser under stenar, i grästuvor eller liknande. När marssolen får snön att töa vaknar larverna till igen och hittas soliga, varma dagar ofta när de kryper på snön ...".

Inte är det mars ännu och dåraktigt tidigt verkar det ju vara för denna larv att vara ute och leta efter förpuppningsplats och troligen har den måst överge sitt vintergömme på grund av smältvatten.
Jag lägger tillbaka den under en vassbröte. 

Fjärilen heter på latin Phragmatobia fuliginosa. Fuliginosa betyder "sotig" på latin och phragmatobia kommer från bladvassens latinska namn Phragmites och så långt stämmer ju fyndplatsen med namnet, men se boken, den berättar att larven och fjärilen inte alls har någon särskild koppling till just bladvass. Och därför undrar jag nu lite ... och det är inte första gången jag ser den krypa på Tåkern is.

30 januari - Inför söndagens isvandring på Tåkern

.
Som traditionen sedan snart tio år tillbaka bjuder kommer Lars Frölich och undertecknad, Gebbe Björkman att leda en vandring på Tåkerns is kommande söndag. 
Kl 11.00 den 2 februari är det samling för alla hugade vintervandrare vid p-platsen till Naturum Tåkern. Det hela sker i Ödeshögs Naturskyddsförenings regi i samarbete med Naturum Tåkern.

Idag torsdag har Lars och jag varit ute och rekat inför vandringen och trots att det var ganska bistert väder med snöglopp som försvårade sikten bjöd promenaden på många spännande upplevelser.
Vi planerar att gå ut över den delvis snöklädda isen bort mot Svanshals udde, där vi drar rakt in i vassen för att se vad den bjuder på för överraskningar. 
Här kommer vi också att stanna en stund för en kaffepaus i det fria samt informera om vassen som unik miljö, varefter vi vandrar vidare in i en kanal mot land där vi har stor chans på både skäggmes och gärdsmyg. Vi hade båda dessa arter idag.

Gärdsmygen är en riktig vintersångare.

Skäggmesar i vintervass.

Därefter vandrar vi längs vassens gräns mot strandängen tillbaka till Naturum Tåkern och kommer då att passera en åker med kvarlämnat vete där tusentals småfåglar håller övervintring. Idag såg vi således mer än tusen gulsparvar, snösparvar och gråsiskor och där ute i snögloppet fanns säkerligen också både sävsparvar och bofinkar som vi kan spana vidare efter på söndag.
Vi törs verkligen utlova en spännande vandring i säregen och unik miljö. Promenaden är cirka 2 km lång och vi beräknar att vara ute i ungefär två timmar.

Tag på varma kläder och gärna broddar på skorna samt lämpligen skidstavar med vassa spetsar. Ryggsäck med innehåll för en värmande fikarast är naturligtvis ett måste.
Kom i tid. Naturum Tåkern är öppet för dig denna dag att värma sig i vid behov.
Var beredd på att vi kan  bli många. Något år mer än 100 personer.

Allting är gratis men vill du frivilligt bidra med en slant står det dig fritt. Den går till Ödeshögs Naturskyddsförenings ideella verksamhet.

29 januari - En överraskning i fågelväg

.
Hur många mystiska och omöjliga fåglar jag har behövt hantera vet jag inte, mer än att det är många. Och då tänker jag på alla samtal jag får från människor i min omgivning som berättar om fynd av fåglar på både längden och tvären. Så är det nämligen när man är ortens "expert", att jag blir uppringd av eller stannad på torget och får ta del av berättelser om fåglar som är svarta eller vita eller både och, stora eller små, röda, blå eller gula, med långa eller korta näbbar krökta både uppåt och nedåt, vingar och stjärtar som pekar både hit och dit eller fötter på avan eller rätan.

Ibland åker jag ut och tittar själv när chansen ges, eller ber upphittaren ta med en död funnen fågel till min ateljé, eller försöka ta ett fotografi.
Upplösningen när facit är tillstädes blir ibland eller till och med ganska ofta minst sagt överraskande. Således har upphittade falkungar blivit till tornseglare, örnar till fiskmåsar och små svarta hägrar till starar.

*  

Min granne och gode vän Johnny ringer till mig via mobilen och berättar om en fågel som han just står och tittar på:

- Den är svart på ryggen och vit på magen, har simfötter och är större än en gräsand. Näbben är gul och så är den röd i pannan. Den ligger här i snön framför mig i skogsdungen, berättar han, och den är väldigt orädd.

- Det låter som en omöjlig fågel, svarar jag, en sån där som inte finns. 
Samtidigt tänker jag på rörhöna. Det där med näbbens och pannans färger kan ju stämma. Men, svart på ryggen och vit på magen? Möjligen en till hälften utfärgad ungfågel, tänker jag. Hmmm?
Men du Johnny, stanna kvar på plats så kommer jag dit direkt. "Håll kvar" fågeln så får vi se vad det blir till sist, fortsätter jag och drar iväg de åtta kilometerna till Heda där Johnny lovar att vänta. Vad gör man inte för sina vänner, nyfikenheten och vetenskapen.

Inne bland träden i snön ligger en Myskand, en vacker och stor hane. Den verkar vara helt apatisk och låter sig lätt infångas, knappt flygg. Den måste ha traskat hit genom snön, fastnat och blivit utmärglad och trött och bleve strax föda åt en räv senast kommande natt. Jag är glad över att jag åkte ut till platsen för att få gåtan löst; en gåta som omöjligt kunde lösts på annat sätt.

Myskand.

- Nu kan du välja på två ting, Johnny, föreslår jag. Antingen lämnar vi den här åt sitt öde, eller så tar du med den hem om du kan och vill. Detta är nämligen en tamfågel som behöver omsorg för att överleva. Myskanden har blivit populär eftersom den äter "mördarsniglar", fortsätter jag, och den här har antagligen smitit iväg från sitt värv från någonstans i närheten. 
När den har repat sig kan du ju släppa ut den i Hästholmens hamn ifall du tröttnar.

Johnny med myskanden.

- Jag tar hem den till källaren och försöker att mata upp den, svarar Johnny. Sen får jag se hur det artar sig så småningom.

Ett spännande fågelärende är därmed avslutat för min del. En "omöjlig" gåta har fått sitt svar.

Tillägg den 30 januari:

Gåtan om myskanden har fått ett svar. En person boende i Heda har har hört av sig med meddelandet att fågeln, som i motsats till vad jag har skrivit ovan, är en hona som heter "Ankavanka", är hennes. Ytterligare 1 individ saknas, en vit myskanka vid namn Lilla Snö, och hon har i skrivande stund sorgligt nog ännu inte påträffats. De blev troligen skrämda av hundar. Läs vidare i kommentarerna nedan.

En notering jag gjorde på plats var att Ankavanka hade långa och skarpa klor på fötterna. Detta kunde Åke på fiket idag under vår kaffestund berätta om. Han hade nämligen just läst att myskänderna har rejäla klor för att de gärna flyger upp i träd och därmed sitter bra på grenar.
Den vilda myskanden som är helsvart härstammar från Syd-och Mellanamerika och myskankan är alltså en domesticerad form av denna art.

27 januari - "Ahhh...Beccofrosone!"

.
På tomten intill "G-son, smeden", inte långt från min ateljé, (inget är långt borta här i byn förresten), står tre gamla äppelträd. De är alltid fulla av frukt som aldrig skördas och de blir varje vinter ett tillhåll, eller kanske snarare, med mindre negativ klang, en refug för övervintrande trastar och sidensvansar.
Tidigare i vinter har jag noterat en ensam björktrast på plats. Han har tagit tillfället tillvara att göra sig till "Herre på täppan" och inte tolerera andra trastar att söka föda just där.

Men idag har sidensvansarna hittat platsen. Det är antagligen samma flock, nästan tvåhundra individer stor, som har dragit runt i byn ända sedan i höstas, då rönnbären lockade. Nu snörps möjligheterna åt i och med att vintern har tagit ett långsiktigt hårt grepp om livet. Sidensvansarna dras till dignande äppelträd med halvrutten och lättsmält frukt. Björktrastens ensamrätt ifrågasätts.

En stor flock sidensvansar bryr sig nämligen föga om en kinkig björktrast. De talar liksom inte samma språk, så det var härligt idag att kunna njuta av bruset av ätande fåglar där bland alla äpplen medan björktrasten fick ge sig till tåls en smula.

Sidensvansen är en underbar fågel; sammetslen i fjäderdräkten, kavat tofs på huvudet och kolsvart ansiktsmask samt med otroliga accenter i guldgult och kadmiumrött; i skönhet är den inte på något sätt distanserad av sydligt pråliga arter som blåskata, härfågel och biätare, jo, mer än möjligen på grund av den vanliga gamla hemmablindheten.

Detta förhållande blev jag varse då jag sände några nytagna sidensvansfoton härom vintern till en fågelskådarkompis i Italien. Han blev alldeles lyrisk och kunde göra vad som helst, sa han, för att själv få äga lyckan att se en sådan exklusiv boreal uppenbarelse.

- Ahhh...Beccofrosone!!!!

26 januari - Ombergs bokskog i mitt öga

.
Jag sitter i bilen i närheten av Höje på Omberg. På vänster sida har jag ett parti av den finaste bokskog som jag vet. På vintern är motivet sparsmakat i färg och jag har dukat upp med mina akvarellgrejor i framsätet, beredd att tag tag i utmaningen.

Jag har som vanligt satt fast mitt akvarellpapper på en lätt kartongpannå, en som väger nästan ingenting och passar utmärkt till att bära med sig ut från ateljén. Jag har förresten alltid ett par stycken med mig för allt eventualiteters skull.

Med ett par lätta blyertsdrag lägger jag upp riktlinjerna i ett liggande format och sen lägger jag på färgerna efterhand.
Min målning tar allt som allt inte mer än tjugo minuter och är naturligtvis att betrakta mera som en skiss än ett färdigt konstverk. Men, ofta tycker jag att just dessa skisser som jag gör på plats har den bästa fräschören och direktheten.

Och så här blev så slutresultatet, en ganska vacker akvarell i all sin enkelhet, tycker jag själv men jag är förstås part i målet.

25 januari - Vinterfågelräkning vid ett fågelbord

.
Jag sitter vid köksfönstret och försöker hålla koll på alla "täcklingar" som svärmar runt fågelbordet. 
Täcklingar är det gammelöstgötska namnet på gråsparv och pilfink sammantaget och det användes också av min morfar på 50-talet, då han laddade salongsgeväret och gick in i ladan i Rystad utanför Linköping bland alla bingar av utsäde för att hålla nere antalet snyltande fåglar. 
Då, på den tiden, var detta kanske viktigt och jag ska inte moralisera över det förflutna, men sanningen är att jag, som tioåring, mådde illa av det hela, framför allt när jag höll en sån där varm liten nydöd och dunig fågelkropp i handen och blodet droppade från näbben och jag tittade in i fågelns slocknande öga.

"Täckling"

Det är vinterfågelräkning denna helg över hela vårt avlånga land. Tusentals fågelskådare gör som jag, sitter vid fönster och räknar alla matgäster. Det har gjorts många år och har engagerat allt fler, proffs som amatörer. En fantastisk satsning är det och resultatet börjar bli kontinuerligt och långvarigt och det ökar förståelsen och intresset för fenomenet fågelbordsgäster och övervintrare. 
Det är så spännande! Har du inte varit med förut är det nog dags! Klicka på länken "Vinterfåglar" nedan för att öppna för möjligheten att deltaga i projektet

 

Jag läser på nätet om folk som under Vinterfågelräkningen har gråspett, rödhake, svarthätta, nötkråka, tofsmes och mindre hackspett med många andra annorlunda arter framme vid sitt arrangemang i trädgårdar och täppor allt ifrån Norrlands inland ner till Skånes kuster.
Hos mig i Slättens ensartning och i byn Ödeshögs tämligen fågeltorftiga utkant en bit från skogens 
träd finns knappast inget av detta; i varje fall inte just nu, denna vinter. Förr har det hänt ändå med både svarthätta och rödhake, steglits och stenknäck. Men i år har "täcklingarna" helt tagit över min fågelmatning.
Jag tror att jag har nordöstra Ödeshögs samtliga gråsparvar och pilfinkar och just nu sitter jag stilla innanför rutan och försöker att räkna dem alla.

Jag får det till ungefär åttio pilfinkar och nästan lika många gråsparvar och det är, ska ni veta, ingen lätt match att gå iland med, med sådana flyktiga och rörliga flockar. Och bäst som jag håller på och har hunnit nästan hela vägen far de alla återigen upp i syrénträden och allt är förstört så att jag måste börja om

Sjuk gråsparv. 

Det är då jag ser det. Där finns en gråsparvhane som hela tiden blir kvar på backen när alla andra lyfter. Han ser absolut sjuk ut; mycket medtagen och apatisk. Han burrar upp sig till en rund boll, pillar lite vemodigt på allt ätbart men verkar inte få i sig något; sitter istället där vilsen med halvslutet öga och och dåsar mest.

Skatan får syn på mig innanför rutan och tvekar ...

Just när jag konstaterar detta flyr hela fågelflocken plötsligt återigen upp i häcken, den här gången uppenbarligen med panik eftersom en skata snabbt kommer glidande runt hushörnet, sveper in över scenen och landar rakt på den sjuka gråsparven som inte orkar eller hinner fly undan. Det hela går hastigt som en ögonblink. En skata tänker jag - inte en sparvhök, så märkligt. Men jag förstår. Om jag kan se att fågeln ifråga är sjuk och trög så uppfattar naturligtvis skatan det på samma sätt men säkert oerhört mycket snabbare och mera påtagligt. 
Och skator är vår fågelvärlds verkliga opportunister och generalister, aldrig sena att utnyttja en möjlighet till god mat, och en sjuk fågel är naurligtvis ett utmärkt byte, ergo sker tillslaget medvetet och koncentrerat utan tvekan.

Två hugg i huvudet, sparven ligger stilla. Men så ser skatan mina ögon genom rutan, tvekar och flyger iväg. Gråsparven vänder sig rätt, ruskar på sig, sitter en stund och flyger sen in i häcken till de andra. En tillfällighet, en chans till fortsatt liv ytterligare en stund. 
Men det kommer en morgondag efter en ännu en bisterkall natt och inget är fortsatt givet. Ett litet fågelliv är alltid satt på undantag.

15 januari - Ateljébesök

.
Läraren i bild i Ödeshög, Jenny Ehn, hörde av sig i höstas och ville komma på besök till min ateljé med en grupp vuxenelever.
Det blev av strax innan jul, då gruppen anlände lagom med morgonljuset. Det var elever  i vuxenskolans kloass för ensamkommande flyktingungdomar från Iran, Irak, Marocko, Afganistan och Syrien.

Två tolkar var med på plats för översättning till arabiska och persiska. En timma hade vi på oss och den gick fort.
Jag berättade om mitt konstnärskap och förutsättningen för sådan verksamhet i Sverige varefter vi diskuterade konst och tittade på mina verk och jag visade även lite aktivt målningsarbete.
Intresset var intensivt och frågorna många.

10 januari - Mumien

.
Kjell kommer till ateljén. Han har tänkt sig att sätta igång med ett inventeringsprojekt av smådäggdjur i Ödeshög kommun och kommer ikväll för att hämta en back med smågnagarfällor som jag disponerar sen några år tillbaka.

Jag tänkte nämligen själv göra ett liknande arbete framför allt med inriktning på eftersök i öppen terräng av den nyfunna arten Brandmus, då landets senaste tillskott i däggdjursfaunan. En art av fladdermöss tillkom strax därefter, Nymffladdermus, (Läs om detta i fauna och Flora i artikel av Ingmar Ahlén). 
Historien om brandmusen finns att läsa på min hemsida och länk finns i spalten till höger. Även detta fynd presenterades för omvärlden genom en artikel i Fauna och Flora författad av undertecknad.

Jag lånade fällorna från Naturum Omberg, som tyvärr inte finns kvar längre. Men det blev aldrig något av, fällorna blev stående oanvända och obesiktade i mitt förråd, ända tills idag, när Kjell kommer och hämtar dem. 
Den "karln" får nämligen hela tiden saker och ting ur händer. Skönt och bra, tycker jag som har lite dåligt, iallafall något, dåligt samvete.
Nu lämnar jag över ansvaret till Kjell men önskar ändå gärna vara med förstås, på ett hörn, framför allt för att hålla koll på det där eventuella med brandmusen. Ja vi får se vad det blir. Kjell sätter nog i gång med detsamma om jag känner honom rätt. Kanske dags redan nästa söndag att starta, meddelar han. Ingen tid att försitta!

Hur som helst, när jag ställde fram backen kollade jag för första gången lite noggrant och hittade ovanliggande lik av en mumifierad mus. Jag tror att det är resterna av en mindre skogsmus. Den långa svansen kombinerat med den mindre storleken avgör. 
Musen blev kvar där i fällan och blev aldrig bortstädad. Slarvigt och lite oetiskt, kan jag tycka!
Men å andra sidan blev den nästan till ett litet konstverk av naturlighet.
Nu må den vila i frid. Den har äntligen gjort sitt och ska nu städas bort för evigt.

9 januari - Några verk är på väg till Norrköping

.
Östgöte som jag är har jag ändå under alla dessa år aldrig visat något av min konst i Norrköping. Det är det där för alla östgötar så beryktade "diket" Göta Kanal, vilket delar Östergötland i två delar mellan Linköping och Norrköping som har gjort att det aldrig blivit av.
Nu, ganska sent i konstnärslivet, har jag fått kontakt med kreativa Åsa och Robban som försöker sig på ny galleriverksamhet mitt i stan och jag har fått erbjudande att visa min konst där.

Nu är jag strax på väg dit med en handfull akvareller av varierande storlek, mest lite små skissartade och så två större. Det får bli ett försök och jag vet att jag som brukar säga att jag är världsberömd i hela Ödeshög och tämligen välbekant i kretsarna också bort mot Linköping är ett oskrivet blad i Norrköping. 

Bor du i Norrköping eller i närheten så vill jag med detta förstås å mina och galleristens vägnar hälsa dig varmt välkommen. På onsdag den 15 januari är det nyårsstart och mina verk finns på plats bland andra.

Knäppingborgsgatan 7 B
Norrköping

Öppettider

Onsdag - Fredag 11-18

Lördag 11-15

15 januari har vi öppningsvernissage

8 januari - Åkergrönska mitt i vintern

.
Vid Runnestad i Rök lyser åkrarna guldgröna i snedsolen som sticker fram ur molnen. Ja, överallt på hela slätten står åkergrönskan tät och frodig denna märkligt milda vinter.

Men det som skjuter upp bland vetebroddarna just vid Runnestad undrar jag extra mycket över, så jag parkerar bilen vid dikeskanten och går ut för att se efter vad de där ljusgröna buketterna är för något. 
Kan det möjligen vara penningört tänker jag.

Men på nära håll ser jag - åkerbönor - östgötaslättens nya egenodlade proteinfoder av rang. De här har säkerligen missats i skörden och nu börjat gro "vilt" mitt i vintern.
Nu spås förstås vinterkylan komma på riktigt till helgen med snö och rejält med minusgrader så denna, åkerbönornas fria framfart, är snart till ända kantänka och jag vet att vintern ännu kan bli lång och envis, och då är det bara att acceptera att tukten får råda; den tukt som skapar naturlig balans.

6 januari - Mörkertid

.
Den snöfria vintern medför att vintern i år är mycket mörk och molnen är nästan hela tiden täta och låga varför endast sparsamt med ljus tränger ner genom skyarna till vinterställda ögon.
Ändå är det så att jag redan nu, 16 dagar efter vintersolståndet, faktiskt kan känna en förändring. Det är ingen stor skillnad i dagslängd ännu och det är just det, att jag mer anar och känner än sakligt kan verifiera.

Idag åker jag ner över slätten mot Stugan vid Tåkern så sent som klockan tre om eftermiddagen och vid fyratiden är det ännu inte riktigt mörkt. Jag skulle till exempel kunna läsa en tidning om jag ansträngde mig en smula.

Och när jag ännu något senare anländer hem igen har himlens grå täcke öppnat sig i en liten coelinblå fläck. Det är allt som behövs för att ge mig hopp och vetskap mitt i det mörka; ett bevis för att ljuset faktiskt har vänt tillbaka.