20 november - Rapport om kommunkampen i fågelskådning

.
Här är resultatet av helgens kommunkamp i fågelskådning i Östergötland, redovisat av Adam som regisserade det hela i Ödeshög.

" Hej Gebbe!

På http://www.ogof.se/ under länken Forumet och "Kommunrallyt, infotråd" finns resultatet. Dock går det inte att se hela artlistan här, utan det görs enklast genom att söka på alla arter i Ödeshögs kommun 17-18/11 på Svalan http://www.artportalen.se/birds/default.asp. Jag kan i alla fall meddela att Ödeshög knep bronset på 85 arter. Duvhök fick vi in genom ett sent rapporterat ex vid Sättra ängar. Däremot sågs ingen sidensvans under hela rallyt. Tack för din medverkan! Hoppas vi ses på gåsmiddagen på lördag. 

Mvh Adam"  

Så typiskt då, att en flock om cirka tjugo sidensvansar är det första jag ser i fågelväg idag på morgonen alldeles hemma vid ateljén, just när Christer och jag lämnar kondiset efter vårt sedvanliga morgonfika.

19 november - Envishet

.
I lördags morse, innan det ljusnade, svängde jag ner mot Öninge hamn vid Vättern. Jag klev ur bilen i mörkret och tog mig trevande ut mot klipporna där sjön slog in med högljutt dunder. Jag ville vara på plats redan i gryningen för att kontrollera det eventuella fågellivet i vattnet utanför, inför det projekt som just startat - Kommunkampen i fågelskådning inom Östergötlands län.
Jag hade anmält mig för Ödeshögslaget trots att min tid för deltagande under helgen skulle komma att bli ytterst begränsad.
Bäst att gå ut hårt, tänkte jag därför.

Men tro inte att jag var först. Ett nästan envisare släkte än fågelskådare hade lagt under sig hela klippstranden - laxfiskarna.

- Ja, jag har varit här sen fem, sade mannen i heltäckande vattenställ och med ledlampan lysande från skärmkanten, man måste om man ska få plats på de bästa posterna. Nu väntar jag bara på att ljuset ska komma sen blir det fiske hela dagen idag och även i morgon.
En måste vara rackarns envis.

Jag var också envis den här helgen, så gott som jag nu kunde med så snål tid till förfogande. Lördagens förmiddag fram till tio ägnade jag mig åt Vätternstranden mellan Öninge och Orrnäs och på söndagen for jag till skogen under tre timmar; till Holaveden söder om Ödeshög, där jag körde runt i säkert tio mil och letade svårfångade fågelarter såsom orre, tjäder, spillkråka, ugglor och dubbeltrast.

Det blev ett magert bidrag från mig, allt jag kunde komplettera laginsatsen med var spillkråka. Det är definitivt enklare i Tåkerns närhet, många fler arter och lättskådade sådana. Det hjälpte inte att jag var rackarns envis. Men spillkråka är ju ändå en. Jo, och så såg jag tallbit på en ny plats, men den fanns ju förstås redan inhöstad från Omberg.

Några andra i laget snodde således runt vid Tåkern och hittade väl det mesta som skulle hittas, måhända allt utom duvhök, trots envisa försök.
Alltså åkte jag ner till Tåkern idag, med min längtan och envishet, och fann förstås ganska omgående den där saknade duvhöken, fastän en dag för sent. Så enkelt kan det vara ibland med tur i bagaget och så lätt kan det vara att misslyckas när man måste.

Den gamla duvhökshonan jagade bland de stora flockarna av gäss vid åkrarna mellan Gottorp och Holmen. Hon gjorde flera slagförsök mot de mindre vitkindade gässen, dock utan att lyckas och satte sig sen att pusta ut på ett halmbalstorn. 

Alldeles bortom där duvhöken satt ägde det troligen sista skördeförsöket för i år rum på slätten. Det gällde rödbetor, nu när den sista moroten äntligen var uppe.
Den svarta mossjorden vid Ramstad är vattensjuk och moddig och traktorerna gjorde halvmeterdjupa och vattenfyllda spår. 
Att det över huvud taget kan gå, tänkte jag. Men förstås, är man bonde på den här platsen måste det till en envishet av särpräglad art för att lyckas och att hålla modet uppe.

Till det där med den kommunvisa fågelkampen som jag har tangerat i denna rapport får jag återkomma när sammanställningen är klar. 

14 november - Årets sista myggbett?

.

Jag läser tidningen vid frukostbordet. 
Det kliar i nacken och strax därefter surrar det intill örat.
Jag slår till och på tidningen hamnar en mygga.
Årets sista? myggbett är ett faktum.

13 november - Överlämning av konstverk

.
Nu bär det av upp till Kungliga Vetenskapsakademien vid Frescati i Stockholm. Jag åker inom en halvtimme. Allt är packat och klart.
Något nervös är jag allt och skriver därför av mig lite oro och rastlöshet.
Jag ska lämna ifrån mig de två konstverk som ska pryda diplomen i Nobelpriset i ekonomi 2012.
Jag har gjort två akvareller med Tåkernmotiv.

Jag kan eller får inte visa dem här, allt är hemligt och ska vara så, ytterst välbevarat, fram till överlämningen den 10 december.
Men jag berättar gärna att de ingår i min från första början planerade trilogi "Berättelsen om mitt landskap", där jag startade med "Omberg" 2010, fortsatte med "Vättern" 2011 och nu avslutar med "Tåkern" 2012.
I och med årets beting är uppdraget över för min del.

Men, över är det alltså inte riktigt ännu. Idag ska jag presentera mina två verk, förklara och motivera. Och jag har även skrivit en liten presenterande text, en text som kommer att översättas till pristagarnas hemspråk. Det är inför detta "examensprov" som jag ändå är lite nervös.

Efter idag återstår glädjen över att ha fått vara med under hela detta projekt. Ett privilegium utöver det mesta. 
Och ännu har jag kvar att uppleva den stora Nobelbanketten söndagen den 9 december. Det blir det sista. Sen får jag leva på minnen från hela denna fantastiska resa.

12 november - Tallbitar på Omberg

.

Omberg reser sig som ett skogigt fjäll över Östgötaslätten och drar till sig besökare av mångahanda slag även långväga ifrån

Likt en fågelmagnet, såsom berget Ararat drog till sig Noaks ark, fungerar horsten Omberg, där den reser sig över Östergötlands slättland; en både nordlig och sydlig klippö mitt i flättjan med begränsande villvatten i väster, lockar den och "hägnar in" gäster av ovanliga slag. Förra året var det bändelkorsnäbbar. I år är det tallbitar. Återigen!

Det började redan i slutet av oktober, med rapporter om tusentals individer av tallbit invaderande och passerande Finland; en massiv utvandring från Rysslands taigazon. Så typiskt då, att Omberg skulle dras med i förloppet.

Jonas från Mantorp och Arne från Brokind spanar efter tallbitar på Ombergs hjässa. Arne var den som först upptäckte tallbitarna på Omberg i år.

Enstaka flockar har nu i början av november setts här och där i södra delen av vårt land men nästan alltid tillfälligt och kortvarigt
På Omberg däremot verkar de vilja stanna kvar en stund, vilket gjort att många fågelskådare har tagit sig hit den senaste veckan för att hösta in arten i sina artlistor. För många yngre skådare i Sverige är det måhända första gången, men för mig som har varit med ett tag är det den tredje.

Första gången för mig och hembygden, som jag känner till, var 1976, då en oerhört stor invasionsvåg nådde Sverige. På Omberg kunde tallbitarna räknas in i hundratals och en inte alltför vågad uppskattning är att upp emot 1 000 individer besökte berget denna vinter. Och de stannade kvar länge, eftersom det var gott om vinterfödan rönnbär. 
Spännande är också att fåglarna höll sig kvar på berget i tre år. Således såg jag 1977 ungefär tjugotalet exemplar och ännu 1978 fem stycken, en familj bestående av hane och hona och fyra ungfåglar, vilket kan tyda på att häckning på Omberg faktiskt ägde rum under ett par år.
Andra gången var 2002 då några tiotals individer rastade på berget.
I år är det alltså tredje gången och det kan mycket väl dröja tills efter "min tid" innan det blir dags för nästagång igen. Hög tid att passa på att njuta alltså innan det är för sent.

Tallbiten är en bjässe i finkvärlden, ca 20 mm lång, och vackert tecknad - hanen i karminrött och honan i guld och den har en klart nordlig utbredning och är oftast stannfågel i sitt häckningsområde vilket gör den sällansedd söderut.
Den kallades förr på grund av sin unika oräddhet för "dumsnut".
Den är som det vetenskapliga nämnet anger; Pinicola enucleator, en kärnätare. Jag har tidigare själv observerat detta, att rönnbären mals sönder endast för kärnornas skull och att fruktköttet därvid väller ut ur mungiporna.

Två tallbithanar fotograferade vid Hjässatorget på Omberg den 12 november 2012.

Troligtvis är det frödieten som också ger Omberg en fördel. Här finns nämligen förutom bär också ovanligt gott om ädelgran. Dessa har upprättstående kottar med stora kärnor, dubbelt så stora som hos svensk gran och tall, och ofta ser man tallbitarna under födosök i denna miljö. (Även stenknäckar brukar ansamlas i stor mängd när ädelgranarna slår till).

Tallbiten  har ett för arten något "ynkligt" läte, ett högstämt "vidilyi", men detta är genomträngande och ofta det första som avslöjar den. Så var det också både igår och idag, där vi stod ett tiotal skådare och spanade. Till slut fick vi också se fåglarna, upp emot ett tjugotal som flest, men mest högt uppe i grantopparna eller kringflygande. Men tallbit är förstås alltid tallbit.

12 november - Slånbär

.

Med något sönderrivna och framför allt stelfrusna fingrar skriver jag denna dags notering.
Jag har precis kommit hem från Vätterstranden vid Stora lund där jag har varit och plockat av ett par liter slånbär. Det kunde blivit mycket mer men valhäntheten och vindpinan tog kommandot.

Jag smakar av direkt från busken och finner att mjukhet och ökad sötma är på plats efter dagar med frost. Nu kan jag tänka mig att göra slånbärslikör av en del och saft för resten. Eller, kanske bara likör!

7 november - Återkoppling

.
Jag skrev om det den 24 oktober (se nedan - "Med doft av snö"), hur Nyckelpigans förskolegrupp här i Ödeshög fann en avsvimmad sidensvans och kom till min ateljé och bad om hjälp.

Idag kom barnen åter och hälsade på. Med sig hade lärarna ett kompendium som handlade om händelsen, med artbilder, barnteckningar, informativ text och en saga på temat.
Gissa om jag blev glad och överraskad.

Jag tar mig friheten att visa er några utdrag här på min blogg och hoppas att detta kan vara okej.

En saga om en sidensvans författad av barnen på förskolan Nyckelpigan i Ödeshög oktober 2012

"Titta en sidensvans. Han äter bär. Röda bär" 
En fulländad kalligrafisk målning av Alexander på förskolan Nyckelpigan i Ödeshög den 26 oktober 2012.

6 oktober - Jag är en spanare

.
Jag är en spanare och har bland annat letat efter röding två dagar i rad nu, angående det beting som jag har berättat om tidigare här i min blogg, projektet "Lekröding i Hästholmens hamn".
Igår på morgonen såg jag fyra fiskar, två ganska stora tillsammans och sen två andra mindre som ändå var i lekdräkt.
Idag vid mitt besök på eftermiddagen blev det inget nytt napp. Jag trodde att yttre hamnbassängen låg i lä för nordosten men till min besvikelse vattrades sjön trots allt. 
Alla jag sett hittills har troligen varit hanar. Ännu ingen riktig lek således.

När jag ändå var ute passade jag på att ta en sväng ner över slätten mot Tåkern. Där spanade jag in 150 kvardröjande vipor vid Ramstad och när jag så ändå stod där på bron över Disan och vände ögonen nedåt  noterade jag en spillningshög på grundstenen vid vattnet.
Jag gick ner förstås och kikade på korven som var tämligen smal och mörk. Jag trodde det var mink, men lukten avslöjade trots allt att det faktiskt var från en utter. 

Det är något jag alltid gör när jag är ute, spanar. Det sker med automatik. Det som blir, blir, i stort eller smått.

5 oktober - Tåkern med jubileum

.
Jag har varit med länge nu vid Tåkern. Mina första steg där tog jag som tolvåring, avsläppt och ensam på Svanshals äng 1957. 
Jag var med och byggde ett fågeltorn, har ringmärkt tusentals fåglar och har idag min målarstuga alldeles vid stranden. Man kan bestämt säga att: "Jag är ett med Tåkern".

Stolpar och skyltar som sattes upp vid Tåkerns naturreservats bildande har nu, efter snart trettio år, fått betydande patina. (Precis som jag själv).

Tåkerns Naturreservat har också några år på nacken numera. 1975 bildades reservatet efter hårda förhandlingar.

I år firar Tåkernfonden 25-årsjubileum. Den kom till 1987.
Jag har haft äran att vara med i firandet på plats vid Tåkern och hos landshövding Elisabeth Nilsson på Linköpings slott så sent som i veckan, eftersom jag har gjort de två konstverk som delas ut till sponsorerna, ibland ur konungens hand samt att jag har gjort mängder av informationsmaterial till själva naturreservatet Tåkern.

Tåkernfondens ordförande, landshövdingen i Östergötland, Elisabeth Nilsson.

Fonden var en skapelse i tiden, då när statens resurser till naturreservat och skötsel av desamma började begränsas samtidigt som åtaganden och behov ständigt ökade.
Vad Tåkernfonden beträffar kom den till efter en idé från min gamle tåkernvän Christer Elderud i samarbete med den då nytillträdde och naturintresserade landshövdingen Rolf Wirtén, vilka förankrade det hela hos WWF och lyckades få kungen personligt engagerad i projektet.
Fram till 1988 fick fonden ihop ungefär 6 miljoner i sponsorpengar. Ytterligare medel har senare influtit och efter lyckad ekonomisk skötsel har Tåkernfonden idag drygt 20 miljoner i kapital trots att många miljoner har delats ut under årens lopp till skötsel och forskning. Idag är Tåkernfonden fristående.

Interiör Naturum Tåkern. Här är det Olof som berättar om Tåkern och dess olika värden för en grupp ungdomar.

Nu finns även vid det fantastiska Tåkern ett nytt fint Naturum. Det invigdes i år; det vackraste i sitt slag, utan tvekan. Och vilken succé det har blivit. Själv var jag inte alls så begeistrad från början men även jag har gett mig och hoppas nu att det går att lösa den kommande driften fortsatt lika fulländat som idag. Där ligger nog den stora utmaningen.

Från invigningen i maj fram till idag har drygt 75 000 besökare registrerats, vilket vida överstiger prognoserna Varje dag, vardag som helg, är det mängder av besökare.
Har du inte varit där så rekommenderar jag ett å det varmaste.
Även nu i november och december finns mycket att uppleva. Svanansamlingen med alla havsörnar är ett skådespel.
Det verkliga fördelen med det nya Naturum Tåkern är att besöksvärdet vid sjön numera är rejält höjt för alla eftersom Tåkern är "svår" och att man inte kan röra sig lika fritt i och vid sjön som jag kunde för 50 år sedan. Därvid vidgar området vid Glänås med Naturum Tåkern möjligheterna och utbytet väsentligt.

30 oktober - Anmälan boken "Fjärilssomrar"

.
Min gode vän, författaren Göran Bergengren, har gjort det igen; kommit ut med en ny läsvärd bok, som jag med stor glädje önskar anmäla.

Göran Bergengrens "Fjärilssomrar", 220 sidor personliga upplevelser av fjärilar i ett föränderligt landskap har kommit ut på Carlsson Bokförlag, med illustrationer av Nils Forshed.

"En fjäril är alltid en nyckel till ett landskap. I dess närvaro eller frånvaro syns tidens fors."

Nu har jag läst den, med eftersmaken sorg i hjärtat. Sorg över den tveklösa och snabba utarmningen av ett landskap och dess fjärilar, men också sorg över att jag inte längre har "en osprättad bok" kvar att läsa.
Men, det finns ju förstås anledning att återkomma, många gånger.

29 oktober - Populär på nätet

.
Att var "populär" på nätet kan ha sina sidor. (Vitsigt!)
Jo, visst har jag många trevliga och välkomnade besökare på min hemsida och blogg men min synlighet och volym drar också till sig skumraskaffärer och lycksökare som önskar vara delaktiga i denna framgång.
Så till exempel får jag ganska mycket spam - minst ett tjogtal om dagen - som alla hamnar i min papperskorg, men som ändå måste raderas.
Likaså kommer "erbjudanden" och "luddigt tjafs" som detta nedanstående till exempel:

Ett ganska typiskt utskick, som är utformat som en faktura på något totalt onödigt inom kategorin sökmotortjänster, men egentligen är ett erbjudande (se det finstilta).
Konstnad - i runda tal 5 000 "bara". 

Det gäller att vara på sin vakt. Numera har jag lovat mig själv att aldrig mera, efter ett par tidiga misstag, gå med på några muntliga avtal via telefonen samt att hela tiden vara extremt vaksam mot "nya och underliga" fakturor/erbjudanden.

28 oktober - Frost och lövfall

.
Efter en helg i hemmaarbetets tecken, dotter Karin och jag med intensivt trädgårdsröj och Ulla med inomhusstök, tog vi en paus på morgonen och vandrade runt Ödeshögs motionsspår.

Det var en sån där gudabelyst morgon. Frosten var ännu kl 9 bitande och solen stod lågt och sken intensivt.
Bugande höggräs i frost glittrade i ljuset så att det nästan värkte i ögonen och runt omkring oss föll de frostbitna löven knäppande och  prasslande som ett tunt regn i stiltje eller som trevande mussteg i en timmervägg.

Hemma igen har jag bilden i mitt huvud och jag åker en kort stund till ateljén för att försöka få ur mig allt det vackra på papper men jag mäktar inte. Det är för krävande. Just nu i alla fall.

Allt som blir är bara stelt och grått. Jag ser det sköna när jag blundar men det kommer att krävas mycket mera av mig om jag vill få till det. 
Bilden här ovan är ett gott exempel på att det inte alltid är så lätt och givet att transformera minne till verk. Kanske återkommer jag.

26 oktober - O vilket Herrans väder

.
Det var igår. På eftermiddagen.
Först märkte jag att det var något med kajorna. De kom in över samhället i samlad tropp från åkrarna norröver mycket tidigare än vanligt, på hög höjd, pilsnabba och stressade, och tysta, vilket är i högsta grad ovanligt. Det var liksom en hispig stämning med deras beteende och jag funderade över vad som var fel.

Sen hämtade jag Ulla vid skolan och jag sa till henne:
"Känner du att det är snö i luften".

Himlen var ännu isblå och klar och vinden ganska lugn då vi åkte hemåt och såg ut över landskapet bort mot Omberg. 
Som inte fanns där längre.

Där Omberg brukar ligga, höjde sig istället en vägg, en lodrät mur som var mörkt gråblå överst och spökgul nedtill med svepande ridåer som välvde sig framåt. Jag har sett filmer från de väldiga sandstormar som reser sig över öknar. Precis så var det. Men inte med färgerna. Här gick det mest i blått och grått och umbrasvart.

"Har du sett", sa jag. "Vi kör bort mot Hästholmen och möter det hela, så får vi se vad som blir."

Längre än till Sjöstorp kom vi inte. Där stannade vi på parkeringsplatsen och förundrades. Det var ett dramatiskt naturskådespel av högsta dignitet. Jag vet mig aldrig ha sett något liknande. 
Väggen av snö kom emot oss med väldiga kliv, obeveklig och hotande. Allt grånade och mörknade som under en solförmörkelse. 
Solen försökte undkomma men uppslukades som i profetsiorna om jordens undergång.
Det var helt enkelt ett Herrans o-väder av sällan skådat slag. 
Med ens blev vi så små, vi ynka människor.

Sen flammade himlen upp i ett vitt sken. En blixt. Och därpå mullret som knappt orkade tränga genom vindens dån. Tordön mitt i snöstormen!

Idag på morgonen har himlen åter klarnat till isblått, eller kanske mera mot turkost. Vinden från norr är frisk och bitande. Det är ännu när jag skriver detta minusgrader och snön, trindsnö mest, som mjukt hagel, täcker ännu grönt gräs även om det mesta smälte bort efterhand i går kväll innan nattkylan anlände. 

Det är för tidigt redan, med vintern, men det brukar jag oftast tycka och det har hittills aldrig hjälpt.

25 oktober - En vacker mätare

.
En vacker mätarfjäril sitter på ett av mina ateljéfönster. Nyfiken av naturen som jag nu är kan jag inte låta bli att forska vidare. Vad är det för art?
Jag letar på nätet och finner följande sida med en förteckning av Sveriges ca 350 olika mätarfjärilar, med målade illustrationer av samtliga arter:

http://jenskiil.se/matare/

... och läser vidare:

Lindmätare Erannis defoliaria 
Allmän i Sveriges södra delar. Flyger slutet sept.–nov. Hanens vingbredd 30–41 mm.  med knappt synliga vingstumpar. Larven lever av diverse lövträd.

25 oktober - Ryska kråkor och rödinglek

.

Högt i himlen kommer kråkor i gles formation på väg mot söder. Väldigt diskret men målmedvetet sker en anonym bortflyttning av kråkor som jag för enkelhets skull kallar "ryska kråkor", men förstås, de kan lika väl vara finska eller nordsvenska och det de har gemensamt är, att de är just boreala och lämnar landet mot sydliga nejder för säkerhets skull.

Min hembygds egna kråkor bryr sig inte. De klumpar ihop sig och stannar vinter och ägnar inte sina "svikande" släktingar högt därovan en blick.

De här nordliga kråkorna försvinner mot söder för att återvända i mars och april, då de åter lika diskret kommer på samma höga höjd, men nu med näbben riktad norröver. En del av dem, dock betydligt färre nu än tidigare årtionden har jag förstått, beroende på klimatförändringar och sånt, har varit ända nere i sydligaste Frankrike men knappast söder om Pyrenéerna, eller, som de flesta av dem numera, längs Nordsjökusten i Holland, Belgien och Tyskland, där man kallar dem för "vinterkråkor", till skillnad mot de där inhemska, helt svarta kråkorna som vi inte har i vårt land.

Ja, det finns mycket att veta om man vill, även om det till synes triviala.

Jag noterar det här kråksträcket idag, då jag åker ner till Hästholmen för att axla ett utlovat ansvar, att hålla lite koll på den eventuella rödingleken i hamnen där, inför de restaureringsåtgärder, som är på gång efter Lars och mitt initiativ tidigare under året.

Tre rödingar ser jag i blankvattnet, troligen tre sökande hanar, innan vinden från norr plötsligt tilltar och vattrar ytan till osiktighet.
De simmar omkring i den yttre hamnbassängen. Det är dags. Jag anade det när jag såg de ulliga kondensmolnen över sjön i morse. Kalla nätter gör att vattnet kyls och rödingen, denna arktiska relikt, känner kärlekens lock och pock när temperaturen går under 11 grader.
Nu ska jag skriva rapport till berörda personer och myndigheter.

Hemma igen, alldeles när jag öppnar ateljéporten, hör jag ett väldigt kacklande. Högt över kyrktornet kommer stora flockar med gäss. Snön är på väg meddelar meteorologerna men det kunde man gott förstå utan deras hjälp om man blott känner till naturens egna tecken.

24 oktober - Med doft av snö

.
Idag kom sidensvansarna. Någon gång strax innan lunch. Så precis.
Full av berberisbär krockade en av dem i ateljéträdgården mot ett fönster och låg avsmimmad på trappen till bankhuset, där den påträffades av en kull dagisbarn från förskolan "Nyckelpigan" på utflykt.

Jag behövde aldrig ta hand om den. Just när jag skulle greppa den så flög den iväg och satte sig i päronträdet och då upptäckte jag att där satt ytterligare en handfull fåglar. 
Barnen blev förstås glada, liksom jag.

- Känner ni att det doftar snö, sa jag. Nu får ni skynda er tillbaka och måla sidensvansar och läsa mer om den.

23 oktober - Nattens änglar

.

Nu är de på väg -
Nattens änglar -
och jag vänder mitt regnvåta 
                                    ansikte 
eller är det tårar

upp mot
osynliga skuggor
och sugande läten.

Att dras med
innan snön kommer.
Endast lyfta vingarna och
                     flyga.

Så enkelt och lättfärdigt.

20 oktober - En bildidé - "Det är höst för svensk glaskonst"

.
Medan jag väntar på att duggregnet ska upphöra såsom utlovat, så att jag kan ta med mig mina två Nobelakvareller ut på trappan  för fotografering, eftersom jag misslyckades igår kväll med inomhusfotograferingen trots rejält ljusstöd, på grund av att jag inte kunde lösa vitbehandlingen med godkänt resultat, vilket medförde att fotona antog en hemsk gulröd grundton och blev oanvändbara för kalligrafens vidkommande och som dokumentation, sitter jag en stund vid datorn och bläddrar bland några höstfotografier bara för nyfikenhetens skull och finner en bild från för exakt ett år sedan på en höstgul lönn, tagen på Omberg.

När jag sen därpå sitter och bläddrar runt i tidskriften "Konstvärlden" från 80- och 90-talen, av vilka jag har kompletta årgångar inne på toaletten, av förekommen anledning, finner jag bland mycket annat spännande och minnesväckande i Nr 5/98 en vacker annons om Orrefors hundraårsjubileum.

Jag lägger ihop min höstlövsbild från Omberg med 98 års originalannons för Orrefors hundraårsjubileum. 
Som bild betraktat är min variant vackrare än originalet, tycker jag. Men det hjälper ju föga i sammanhanget.

Det är höst för svensk glaskonst. 

Visst är det fruktansvärt sorgligt, ja nästan oförståeligt bedrövligt, att Orrefors glasbruk ska läggas ner.

17 oktober - Rika upplevelser under en kort "vårsväng" mitt i hösten

.
Nu har jag precis avslutat en av akvarellerna till Nobels ekonomipris. Jag behöver andas innan jag fortsätter med nummer två.
Alltså gör jag som jag brukar; tar en kort sväng ner över Slätten mot Tåkern och Stugan. Det får inte bli mer än en timma. 
Vad kan väl hända på en timma? Vilka upplevelser kan man få på så kort tid?

Det blåser "vårvindar" - frisk sydväst, vindkraftverkens rotorblad bågnar, bilen kastar i byarna och landskapet klistras mot underlaget.

Jag svänger in över Dags mosse och kommer fram vid Kälkestad lagård just som den första blåhöken kommer över stubben. Det är en hane och den lyser kritvit i medljuset. Jag följer den i kikaren när den fortsätter bort mot Norrö och backarna vid Heda.
Den beter sig som albatrosserna, som lirorna och andra stormfåglar: går lågt, inte mer än gräshögt i motvinden för att överraska lärkorna och gulsparvarna, svänger sen upp till ett par meters höjd snett åt sidan för att spana efter en fortsättning och dyker därefter åter ner till sitt lågsniffande. Det blir en bågformad framåtrörelse, ett sicksackmönster som osynligt ristas in i landskapet.

Den blå kärrhökhanen sicksackar sig fram lågt över landskapet.

Jag vet inte om det är tre olika exemplar som jag ser, kanske. Det blir i alla fall ytterligare två observationer under en timmes tid, av denna eleganta rovfågel.

Kråkorna duckar.

Lärkor kommer i småflockar, drillande, björktrastar hoppar omkring överallt i svartjorden och mängder med starar och vipor skymtar jag längre fram.
Plötsligt lyfter allt på en gång. Allt utom kråkorna som duckar i vetestubben med bara huvudena synliga, spanande. 
Viporna bildar ett eget moln och jag uppskattar antalet till upp emot tvåtusen fåglar. 

Klicka gärna in på bilden. Det här är en liten del av den stora flocken vipor.

Viporna tar hög höjd, upp under molnen; nästan så att de försvinner. Jag tänker nog först att det kan vara blåhöken men undrar ändå. Något mer speciellt måste det väl vara!

På långt håll hjälper knappast 300-telet på kamerahuset men allt blir ju förstås annorlunda i kikaren.

Strax får jag se den, pilgrimsfalken. Den sitter långt borta ute i potatisåkern, isbergsvit mot den mörka jorden med den svarta masken riktat mot mig i bilfönstret. Den vilar ut en stund efter ett uppenbarligen misslyckat jaktförsök. 
Det är en gammal fågel, kanske en av Ombergs egna, men alls inte säkert. Paren därifrån brukar nästan alltid jaga tillsammans i sina hemmamarker, det har jag upplevt många gånger, så eventuellt är detta en passerande individ.

Hemma i ateljén återskapar jag i minnet, synen av den vackra falken.

Plötsligt drar den iväg, skvätter upp lärkor och björktrastar men ägnar inte dessa en blick. Fågeln blir nästan självlysande, ljust skiffergrå som en Islandsjaktfalk i medljuset mot de svarta tiltorna. Jag försöker förtvivlat få in den i kamerans autofokus men allt går för snabbt.

Nästan med samma spetsiga driv som vindkraftverkens vingar far pilgrimsfalken fram i lufthavet.

Den tar höjd med vevande vingslag och axar upp till våldsamt tempo i medvinden och viner iväg som en armborstpil rakt mot min stuga som lyser röd bortom åkrarna.
Där spränger den i bitar en flock björktrastar som likt granatflisor splittras åt olika håll i panik.
Så försvinner falken ur mitt synfält.

Åh, dessa upplevelser av pilgrimsfalk. De skiljer sig från det mesta. Jag blir euforisk, och tänk, det händer hemma hos mig. Återigen. Detta trodde man väl aldrig för några årtionden sedan. 

Så var det där med "vårväder". Jo det känns faktiskt så. Vindarna från sydväst är milda och solen känns varm och vid Holmen blommar rapsen, eller om det är åkerkål, men nej, jag tror faktiskt att det är raps i alla fall. Tokigt!
(Kommentar från den 7 november: Nu är blomningen över, bortfrusen, och därvid konstaterar jag att rapsen i välmåga står kvar med kraftiga bladbuketter. Den doldes av de blommande plantorna tidigare, de plantor som jag då nu slutgiltigt kan artbestämma till åkerkål - ändå till sist).

Dags att dra hemåt igen, hem till en väntande akvarell åt Nobel. En timme går fort när så mycket händer.
Jag får faktiskt frågan ibland.

"Är det verkligen sant, allt det där du skriver? Jag får sällan eller aldrig vara med om sådant som du upplever mest hela tiden!"

Så jag tänker så här just nu, att jag sätter väl in de där fotona jag tog, misslyckade och fjärmade, som  sanningsdokument för den som möjligen tvivlar. 

16 oktober - Apropå tranflytten

.
Jovisst ja.
Jag har fått en förfrågan om hur det gick sen med den där förväntade tranflytten som jag skrev om den 10 oktober.
Jag förutspådde ju att Tåkerns alla tranor skulle lämna sjön vid lunchtid den dagen.

Jag hade fel, lite fel i alla fall. Tranorna hade nämligen "is i magen" ytterligare två dagar. Först på fredagen den 12 oktober hände det, men då hände det också med besked.

Ulla och jag satt i bilen på väg till Linköping vid lunchtid, då himlen fylldes av sydsträckande tranor som kom från norr och Tåkern, flock på flock passerade över oss hela vägen från Ödeshög till Mjölby. Nu är det över för i år. 

Men redan i slutet av mars är de första tillbaka igen. Det går fort dit.

16 oktober - Uppdrag Nobel 2012 i ekonomi

.

Kristallkronan i taket.

Igår var jag uppe på Kungliga Vetenskapsakademien, KVA, i Stockholm för att vara med vid tillkännagivandet av årets Nobelpris i ekonomi. Det är inte nödvändigt för mig, allt tillkännages ju även omedelbart i media, men jag tycker det är en ynnest att få vara på plats och i år är också sista chansen för mig att få deltaga som en bland andra inbjudna gäster.

Pressuppbådet är stort och internationellt.

Det blev alltså två pristagare i ekonomi i år och med det är även jag nöjd. Två är liksom lagom för min del av den totala arbetsinsatsen.

Jag har nämligen kort om tid kvar nu, att färdigställa konstverken till Nobeldiplomen, som jag gör på uppdrag för tredje året.
Redan den 25 oktober, om nio dagar således, ska kalligrafen ha konstverken från mig fysiskt i sin hand för sitt arbete med texterna så att allt blir samstämt färgmässigt och utseendemässigt.

Det säger sig självt att detta skulle kunna bli ett hopplöst stressigt och ångestladdat företag, och därför har jag i år, med så kort om tid, redan kommit ganska långt. Jag har nämligen två verk i stort sett klara i förväg; jag hoppades på det, två alltså, och fick rätt i min gissning. 
Nu har jag, under veckan som är, att "blott" avsluta för att få verken att lyfta till önskad nivå eller som jag har sagt tidigare :

"Uppdraget är att göra ett verk som jag hoppas blir ett konstverk men helst vill skulle vara ett underverk".

Härmed förstår alla också att det numera från Nobelstiftelsen inte är prioriterat att konstverken behöver ha någon direkt koppling till ämne eller pristagare. Det är med anledning av min konst jag är utvald och att tro att jag som konstnär, eller för den delen varje annan konstnär, skulle kunna skapa något som handlar om komplicerade prismotivationer eller/och att närmare lära känna och presentera själva pristagarna på en eller två stressade veckor, vore naturligtvis förmätet att tro.
Det har även Nobelstiftelsen insett.

Även om jag har stor frihet, tänker jag läsa in mig på pristagarnas gärning så gott jag kan. Till det är jag extra motiverad av förekommen anledning.

Nej, nu är det dags att ta tag i det hela. Veckan är bokad. Senast på måndag men helst redan på fredag måste jag posta materialet till Österrike, där finns kalligrafen.

11 oktober - Naturum Omberg som offrades

.
- Om vi tar svängen bort förbi Omberg, säger Lars, så kanske du skulle kunna ta ett kort på skylten som står där. Jag skulle så gärna vilja ha den som framtida dokument över, vad jag ser som, ett av årets mest tragiska beslut här i bygden när det gäller natur och miljö.

Det hjälpte således inte alls med kampen, alla protester, reportage i TV, radio och tidningar eller någonting annat; beslutet togs och verkställdes detta år 2012, att lägga ner det fina och mycket välbesökta Naturum Omberg vid Stocklycke.

När den enorma satsningen på Naturum Tåkern fullbordades gick luften uppenbarligen ur projektet Naturum Omberg. 
Framför allt Sveaskog och länsstyrelsen i Östergötland, samt i viss mån även Ödeshögs kommun kunde aldrig enas om fortsatt huvudmannaskap, ekonomi och drift. 
Många besvikna och förvånade ögonbryn höjdes. Ingen kunde väl på allvar tro att en nedläggning i realiteten skulle kunna komma att ske, ty strax innan hade Sveaskog storvulna planer på en nysatsning istället. Men ekonomi samt prestige myndigheter emellan och förändrad policy gjorde att alla idéer och tankar om satsning under loppet av ett år diametralt förändrades och när det tragiska beslutet togs kändes det som att diskussionen om svek och oförstånd var väldigt befogad.

Det enastående Naturum Omberg offrades och årets mest tragiska händelse för natur och miljö i länet och bygden, enligt många initierade, blev ett faktum.
Kunde man ha gjort mer? Hur kunde det gå så fel?

10 oktober - Markfrost och förväntad tranflytt

.
Det är första morgonen denna säsong med markfrost i vår trädgård. Det är så dags nu. Pelargonerna måste inomhus.
Det blåser också kylig nordväst och himlen är blå och klar som kristall.
Därför emotser jag det stora uttåget.
Idag är nämligen dagen det sker, tror jag, att Tåkerns alla höstrastande tranor lyfter och drar mot söder.
Jag brukar skriva om det skedda men idag spekulerar jag om det kommande.

För några veckor sedan slogs nytt tranrekord vid sjön - drygt 6 500 individer. Några av dessa har förstås redan flugit vidare söderöver men jag vet att många är kvar ännu.
Idag förmodar jag att de alla tar chansen och försvinner, samtidigt. De brukar vänta just på en dag som denna; en klar dag med termik och vind i ryggen.

Finns möjligheten för dig bör dagen vikas åt utomhusaktivitet.
Fram emot lunch tror jag att det smäller till. Det kan bli magnifikt med tusentals tranor samtidigt i moln över bygden på väg mot söder. Vi får väl se om jag får rätt.

8 oktober - En oktobermorgon med örat på helspänn

.
Jag säger hej till Påsen, grannens gråa kastratkatt, som nickar igenkännande när jag kliar honom under hakan. Han sitter nästan alltid under vår stora tuija och filosoferar.
Sen låser jag upp brevlådan och tar ur morgontidningen och vänder i samma stund mitt ansikte uppåt mot gåssträcken som jag hör komma över himlen på hög höjd från norr.

Det är ett skränande kackalorum i vanlig ordning från dessa fylkingar av grågäss som lämnar Tåkern i mängd just nu.
Men det som dragit min uppmärksamhet till sig är skällande läten, nästan isigt klara "klü .. klü .. klü" med högarktisk klangfärg. 
Bläsgäss är med i sällskapen däruppe. Det är lätet, endast det, som avslöjar dem och återigen betonas örats betydelse vid fågelskådning.

Vid ateljén något senare sjunger gransångaren vänligt mjukt "sillt .. sillt .. salt .. sillt .. salt .. salt .. sillt .. sillt" från den gulnade men ännu täta syrenhäcken. Fågeln ser jag aldrig. Det låter nästan som en aning av vår och än en gång tackar jag mitt öra som alltid är på helspänn vad gäller fåglar.