12 augusti - Avspänd kanotfärd

,
Vi ger oss ut på en liten kanotfärd, Ulla och jag, på Tåkern, eller åtminstone i dess ena kant. Vi paddlar från båtplatsen vid Stugan endast femtio meter norrut i Renstad kanal, sen svänger vi in på den nya rättöversfarleden till Ramstad kanal, där vi först vänder söderut till under vägbron där vi dock inte kommer längre, ett gåsgaller blockerar framfarten, så vi vänder åter ut mot sjön, men endast i 500 m, sen är det åter stopp, nu på grund av väldiga grenbrötar från bankernas knäckepilar som har täppt till åloppet.

Längre än så är det heller inte tänkt idag. Detta är en färd i lugnt och vilsamt tempo med solen brännande i ansiktet och i lä för nordanvinden bakom de höga vassarna. Matsäcken är med. Ulla sitter där fram och jag styr i aktern. En och en halv timma är vi ute.

Vår korta färd är markerad med rött.

Knölsyska blommar rikligt vid kanalens kant.

















Vi "ankrar" i vegetationsrikt lugnvatten, där känslan är nästan tropisk. Mängder med sländor svärmar omkring: enstaka flicksländor, ett par jungfrusländor, mängder med mosaiktrollsländor och flera par ängstrollsändor under äggläggning .

Äggläggande ängstrollsländor. Paret hovrar tätt över algmattan. Hanen står för balans medan honan microsekundsnabbt doppar bakkroppsspetsen med cirka en sekunds mellanrum för att placera äggen ett och ett.
Med jämna mellanrum tar paret en paus men är strax tillbaka igen.

Över himlen vandrar de vita cumulusmoln raskt över det blå valvet. Högt däruppe, nästan osynliga, flyger ideligen små sällskap av storspovar förbi mot söder.

Men deras lockande läten hörs starkt ända ner till oss i kanoten.

"kuuy-litt kruyyy - krui"

10 augusti - Höstaning

Vinden sliter i knäckepilens mjuka årsskott.
















Regnmolnen vandrar in och ut ur landskapet, alltid i riktning mot öster.
Jag målar olja på altanen vid Stugan - förstås - och har tänt i vedspiseln inne för första gången på säsongen för att då och då värma mig en smula.

Det är tyst och tomt. Det är aning av höst, bara femton grader.

Enstaka trollsländor jagar i gläntan över betet där korna går med sina kalvar som den stora kulliga tjuren hutar åt ibland då de busar för mycket.
Just som jag noterar detta kommer lärkfalken in i blickfånget.
Den vrider upp sig mot vinden och fångar sländor, följer med luftdraget bakom almarna och kommer en ny sväng.

Det finns inga tornseglare kvar under himlen men några få ladusvalor kommer tätt över backen. Sen är det gässen. Och tranorna. Det börjar bli deras egen tid nu.

På vägen hem, vid Gottorp, kommer en vaktel, tror jag, upp i gruset vid dikeskanten och försvinner lika snabbt in i vetet igen. Jag anar den i ögonvrån. Säker är jag inte. Men ändå!


En höstgök

Längre fram på vägen över mossen, nästan framme vid riksvägen sitter en gök på vägbanan.
Den flyger upp i en björk och jag tar fram kikaren för att se den bättre.

Egendomligt nog verkar det vara en vuxen gök. Jag trodde de hade flytt fältet sen ett tag. Men den här är skiffergrå och saknar ungfåglarnas vita nackfläckar.

Den har säkert varit ute på larvfångst på grusvägen. Det är gott om nattfjärilslarver just nu som är på väg till förpuppning. Man få väja hela tiden.

Så rundas sommaren av med årets sista gök, kantänka.

7 augusti - Det stora flödet

.
"huit"

Som en liten projektil kastar sig lövsångaren över gläntan mellan två träd och försvinner in i lövverket. Den är omdelbart uppslukad och försvunnen för ögat men fortsatta försynta "huit" hörs locka regelbundet för den som har kunskapen att förstå.

Det gäller att hålla kontakten och om jag lockar lika försynt tillbaka visar den sig genast, kikar på mig med sitt lilla pepparkornsöga och undrar över fortsättningen.


Man vet att det rör sig om flera tiotals miljoner lövsångare som just nu är på väg från Sverige till tropiska Afrika och sammantaget uppskattar man att cirka 500 miljoner fåglar, ungefär 90 % av Sveriges totala fågelpopulation, försvinner från vårt land innan vintern har anlänt. Insektsätarna såsom lövsångare migrerar i god tid innan födan d v s insekterna tryter.

Jag står på min målarveranda vid Stugan vid Tåkern och har hela detta resande inför ögonen.
Fler lövsångare flyger förbi, en trädgårdssångare smackar och sädesärlorna fångar flugor på altantaket inför nattens etapp söderut. Svalorna dansar runt över trädtopparna och små sällskap av tornseglare flyger på hög höjd mot söder.

Bortsett från de spektakulära migrationsrörelser som kan skådas hos stora fåglar såsom tranor, gäss, änder, lommar, vadare och en del andra arter som skäggmes och svalor, så försiggår de stora fågelsträcken i det tysta, faktiskt mestadels på natten. Detta är förstås ingen nyhet för forskningen eller för fågelskådarna men ändå kan man undra över det stora och ändå så tysta flöde av fåglar som nästan obemärkt passerar förbi.

I brevet nedan från Johan (se under den 6 augusti) berättar han något om sin ringmärkning av flugsnappare i trädgården i Grötlingbo på Gotland.
"Fram till idag har jag fångat 91 flugsnappare (mestadels halsbandsflugsnappare) ", skriver han.
När jag pratade med Johan igår kunde han räkna upp siffrorna till ca 250 ringmärkta flugsnappare och målet var att försöka fånga 500 innan höstens säsong är över. Allt detta i en liten trädgård på ön Gotland. Interpolera detta över vårt lands areal och man förstår att det man upptäcker av flyttande fåglar trots allt endast är en bråkdel av storheten.

Ungfågel av halsbandsflugsnappare
















Siffrorna är ju förstås uppseendeväckande och exempellösa. Jag tänker inte gå längre in i ämnet i min blogg här, det hela tillkommer Johan själv att redovisa så småningom.

"Mörkertalet" är alltså enormt. Jag undrar ju själv ofta över var alla dessa flugsnappare tar vägen efter häckningen. De bara försvinner liksom. Nu förstår man bättre hur mycket det är som händer i det "tysta".
Det mesta i fågelvärlden, om jag nu håller mig till endast den, förblir således oupptäckt trots att en kader av kunniga fågelskådare håller uppsikt och larmar vidare allt vad tygen håller.

Svartpannad törnskata.

Så t ex är det nog mest en slump att en svartpannad törnskata upptäcktes vid Väversunda vid Tåkern förra helgen. Sånt händer alltså ibland men oftast aldrig. Det mesta flyger oss förbi och ändå så nära.

Själv fick jag inte tid att åka dit och kika på den sällsynta sydostliga gästen. Men chansen kommer igen. Att det finns möjligheter till det förstår man åtminstone av rent statisktiska skäl och det är ju en skön tröst.

6 augusti - Ett brev är ett brev

.
Brevet från Johan.



















Ibland får man ett brev, ett riktigt brev, som det här som anlände från vännen Johan på Gotland.
Det är i sig ett färdigt konstverk och han har gett mig lov att publicera det i min blogg.

Med stor omsorg, på eget brevpapper, personligt skrivet med intressant innehåll och sällsynt vacker text, och så med en extra njutning i form av en inklistrad fjäder, från en gök, är frågan om ett brev kan bli mycket vackrare?!

Så känner man sig rik och betydelsefull en stund.

28 juli - Saknade inlägg

.
Hej alla trogna läsare. Kanske saknar ni inläggen i min blogg. Det har varit tunt mer än halva juli. Förklaringen är att jag faktiskt har prioriterat annat en tid.

Först byggde jag en egen boulebana i vår trädgård (en av mina hemliga laster) sen var det två rum därhemma som behövde en rejäl översyn (de är färdiga nu och det blev jättesnyggt) och efter detta stundar bröllop, redan nu på lördag, för vår äldsta dotter Hanna. Så nu förstår ni varför det har saknats inlägg en tid.

Men, jag återkommer snart. Jag längtar efter skrivandet.

hälsar

Gebbe

20 juli - Möten runt ett par fjärilar

.
- Gunnar, kan du komma och ta ut en fjäril, ropar Ulla.
- Självklart, svarar jag, van vid uppgiften.

Den här gången är det en fjäril som är död och torr. En mätarfjäril.

- Den är ju död, säger jag.
- Det spelar väl ingen roll, svarar Ulla. Ut ska den i alla fall.

Den är så vacker. Jag tar med den till ateljen för artbestämning.
Efter lite letande finner jag den på nätet - Vitbrokig parkmätare, Eulithis prunata. En allmän art. Så har man lärt sig nått nytt - igen!

Lite senare tankar jag bilen vid Östgötaporten.
Jag ser något mystiskt nere under pumpen och ställer mig på knä för att se bättre, nyfiken som jag är.

- Har du tappat något eller står du bara på knä så där när du tankar? frågar mannen från pumpen bredvid.

- Nej, men kom får du se, svarar jag.
Det sitter en mycket vacker fjäril här nere. Det är en björnspinnare, Arctia caja och den är i mitt tycke en av våra vackraste, eller åtminstone mest annorlunda tecknade fjärilar eller hur? fortsätter jag.

- Märkligt, säger mannen. Att se en vuxen karl ligga på knä så här inför naturen vid en bensinpump.
Men okej, vacker är den och så har man alltså lärt sej nåt nytt idag igen, avslutar mannen vår korta dialog och fortsätter bort.

19 juli - Vacker potatisblom

.
Så långt ögat når blommar potatisen, här i lila men ibland i vitt eller gulvitt och stundtals helt utan blommor, eftersom en del avlade sorter reducerar det könliga stadiet till enbart torkande knoppar.


Så här förförande vackert kan det också vara i jorbrukslandskapet monokultur.

Detta fält ligger på väg ner till Stugan vid Tåkern; på Dags mosses lätta torvjord. Jag reser förbi för att återigen klippa gräset innan regnet kommer på allvar. Det blev ju ett måste så snart igen för att få ordning på gräsmattan efter en tids lättja.
Molnen börjar torna upp sig. Bäst att skynda.

14 juli - Gräsklippning

.
Det är inte klokt hur dagarna rusar på när det är sommar. Jag var ju nyss här och klippte gräset, vid Stugan nere vid Tåkern.
Den grå flugsnapparen ruvade då i ett bjälkhörn på min målaraltan och jag beslöt mig för att låta skapandet bero en tid.
Jag tänkte igår, då jag kom tillbaka, att det ska bli kul att se hur det går med häckningen.

På altanen är det tyst och stilla. Väggarna runt boskålen är smutsiga av spillning och boet är tomt. Det är över. Det går så fort. Från bobyggnadsstart till flygnad tar det en månad och vad är väl det under sommaren.

Jag hör ungarna från almarnas trädkronor, ett tunt och spetsigt, nästan ringande "srrrriiiiii".

Jag går runt i gräset som når halvägs på mina vader. Små rödbruna myggor biter mina vrister och jag stryker fram rött blod med handen.





















Regnet som kom med åskan för fjorton dagar sedan har satt fart på växandet. Det är dags att klippa gräset. Det är nog nästan två veckor sedan sist och ett sådant glapp i arbetet ger svåra konsekvenser.

Maskrosor på tredje vändan, tusensköna och mängder med aspskott skjuter i höjden, för att inte tala om alla olika sorters gräs.





















Det är tur man har en gedigen "arbetshäst". Utan "Klippon" som jag delar med Tåkerns fältstation skulle jag stå mig slätt. Här duger inget finlir med uppsamlare och greenfinish.
Ibland får jag ändå köra två gånger för att kunna arbeta mig ner genom grönmassan.

Till nästa gång får det inte dröja så länge. Så har jag tänkt många gånger förr. Gräsklippningens piska må vina.

7 juli - Hurusom sköna sommarminnen skapas och lite om hotat strandskydd

.
Minnet kan svika och svikta. Barndomens evigt varma somrar, eller för den delen - evigt vintriga vintrar - är en konstruktion som bygger på att enstaka händelser och upplevelser från nu och då bakas ihop till en passande minnesbank att ösa ur för framtiden.
Det senaste dygnet har jag ägnat mig åt att samla in just ett sånt dundersommartillfälle lämpligt att spara för kommande tider då minnet ska rådbråkas vad sköna somrar beträffar.
Besöket hos syster och svåger i Fjälla vid Järnlunden söder om Linköping blev till en mycket skön sommarupplevelse. Mer än man kunde hoppas på under den disiga förmiddagen.
Först en båtfärd i den vackra sprickdalen med spegelblankt vatten och en himmel som visade mer och mer blått allt efter som färden gick söderöver.


Landstigning på Bromön vid en varm granithäll i söderläge med ljuvligt bad och fridfull ensamhet där lunchen, hälsosam sådan, dukades fram.

Drillsnäppan spelade, fiskmåsarna kiknade, rader av storskarvar flög i skytteltrafik till och från boholmarna längre in mot land.
En sexton ungar stor kull storskrakar, doppingar med ungar samt små flockar av kanadagäss simmade på bleken utanför vår granithällstaffel.

Över oss höll mäktiga fiskgjusar till. En säker distans bort fanns två mäktiga risbon där vi såg dem landa



En sak kan jag inte låta bli att fundera över och något skrämmas av.
Uppskattningsvis 50 % av stränderna runt denna vackra sjö Järnlunden, framför allt de attraktiva söderlägena, är exploaterade av fritidsbebyggelse.

Här är verkligen tillgängligheten för allemansrätt och det rörliga friluftslivet satt på undantag. Stränderna är ända ner till vattenranden privata och oåtkomliga för både folk, djur och blomster.

Hur har detta kunnat ske och när skedde det? Hur har vi det med det viktiga strandskyddet, det som har funnits för att spara värdefull och opåverkad mark för kommande tider. Det överlåts nu åt kommunerna själva att bestämma över framgent.

Är det så här det blir efterhand vid sjö efter sjö i vårt vackra land?!
Trycket är enormt. Det vet jag inte minst från min egen kommun Ödeshög, där man avundssjukt kikar på de exploateringar av strandnära mark som Jönköpings och Habo kommuner ägnar sig åt vid Vätterns sköna strand. "Kan dom så måste vi också få kunna", menar huvudparten av kommunens politiker idag.
På så sätt äter man bit efter bit av det sista som finns kvar av relativt vild natur i samhällsnära områden av "attraktiv karaktär".
Och sånt som går den vägen kommer aldrig någonsin tillbaka.

.

5 juli - Nödproviant

.
Vi har fått mycket frukt på vårt bigarråträd i år. Det räcker till åt alla; vi själva, barnen, grannarna och skatorna har delat på skörden som snart är slut.

Häromdagen överraskade mig en årsungt blek talgoxe med att besöka trädet. Den hackade på och lät sig väl smaka av de bär som var rödast.





















Det hör nog till ovanligheterna, tänker jag, att talgoxar äter frukt. Det får kanske betraktas som en form av nödproviant för hungriga nyflyggingar som ännu inte lärt sig hitta lämpligare föda.
Körsbärens sötma ger naturligtvis en snabb energikick för svultna ungar; en räddningsplanka undan usla dagar; en genväg till överlevnad för den som blivit lämnad att klara sig själv.

4 juli - Färg av åkerblomster - en sällsynt företeelse på dagens östgötaslätt

.
Tack gode gud också för alla "slarviga" odalmän. Det är dem man har att tacka blomsterfärgen i jordbrukslandskapet för.

1 juli - Juli börjar med regn

.
Det känns inte ovanligt, snarare tvärtom, att juli börjar med regn. Men mellan skurarna och den tunga gråhimlen (jag ser ut genom ateljéfönstret) glimtar solen till, just nu faktist, och luften är ändå varm och mild.
Så jag hyser gott hopp om morgondagen.
Då äger nämligen Heda Gammeldags marknad rum - ett måste för alla marknadsfrälsta - bara genuint hatntverk och helt i avsaknad av gängse marknadskrafs. Jag har varit med sen starten och jag tror det måste vara någonstans mellan 10 och 15 år.

Just nu är jag i ateljén och packar.

Vi ses!

30 juni - Tallinn

.
Vi är tillbaka från en fyradagarsresa till Tallinn, hustru Ulla och jag tillsammans med goda vännerna Astrid och Bertil.
Det var en alltigenom lyckad utflykt till en överraskande intressant och sevärd stad. För er som inte har varit där, tänk er, en blandning av Gamla stan i Stockholm och Visby.

Som alltid kommer jag att försöka få tid att skriva lite mer, eller åtminstone visa bilder, på min resesida.
Alltså återkommer jag till ämnet senare. Tills vidare får ni nöja er med bilden över gamla staden som den såg ut vid ankomsten då färjan närmade sig på redden.

30 juni - Bondfångeri

..
Så var det dags igen för ett sånt där obehagligt bondfångeriförsök. En bluff-faktura har inkommit till Ateljé Gebbe. Igen.
Nu är det ett bolag som kallar sig Nu-Nummerupplysningen.se och det är faktura på en order som jag inte har gjort - på 5 935 kr.
Fy attan!

Dessutom har jag nu kvar stöket med att anmäla till polis och konsumentombudsman, bestrida räkning o s v. Man önskar att företeelsen inte kunde förekomma.

Klicka på bilden för närmre studium. Se och lär!

29 juni - Busiga skatungar

.

Fotot är taget en tidig morgon genom rutan från vårt sovrumsfönster. Därav oskärpan.

Tre skatungar har överlevt hittills av kullen som flög ut ur boet i vår sembratall. De är busiga och fulla av liv. Ständigt tjatter och gnäll, följa-John-lekar, kattmobbning och fruktplundring.

Det sist nämnda är det jag tycker minst om. Så fort man vänder ryggen till är de nämligen där, alla tre och ibland även de vuxna, i bigarråträdet där frukterna plockas vid mognaden, alldeles innan vi själva tänkt njuta därav.

Jag går ut när jag ser dem och klappar i händerna. Men de känner oss och smyger snart tillbaka till trädet igen. Och som de kan smyga. Det är alldeles otroligt att ett helt gäng brokiga skator så väl kan gömma sig i vårt tämligen lilla körsbärsträd.
.

21 juni - Nedslag i sommarsolståndet

.
Jag hinner precis klippa gräset vid Stugan innan regnskurar drar in över bygden.

Jag skrämmer upp en havsörn under knäckepilarna på betet nere vid sjökanten. Det är en ung fågel som suttit gömd bland träden. Den har säkert haft alla halvvuxna grågässlingar för ögonen; ett riktigt väl dukat bord.

Alldeles där och då finner jag en stor vingpenna från örnen. Den tar jag hand om och känner mig därvid rik som en indian.

På den misslyckade åkerlappen utanför Stugan går fyra brushanar, ännu i praktdräkt. Två går i brunrött, en i svart och en i beige plymmundering.

Brushanarna kallades tillsammans med ljungpipare förr i tiden på bygden för "Åkertuppar" och det är ganska typiskt att finna dem på den här typen av vattensjuk och lerig åker nu när häckningen är överstånden för hanarnas del.

Jag finner en kull nykläckta tofsvipeungar. De ligger samlade på en liten grusväg mitt i rabarberodlingen i Charlottenborg vid Väversunda. Två vuxna vipor varnar intensivt.

Det hela överraskar mig. Jag trodde att alla tofsvipor hade gett upp reproduktionsplanerna för i år.

20 juni - Målning med förhinder ger andra möjligheter. Fyra små stycken.

.
Bo av grå flugsnappare. Honan ruvar så djupt i det vackra boet att jag ser henne först då jag kliver upp i jämnhöjd. Hanen sitter inte långt borta och varnar "sriii tz tz".

Det blev inget måleri på altanen vid Stugan. Jag hade tänkt mig det men de grå flugsnapparna hade tänkt annorlunda. De var tillbaka igen och jag som trodde att de hade gett upp reviret "för min skull".

Nu är det väl som så, att jag möjligen har tidsmarginal att vänta ett par veckor. Så får det bli - vad har jag annars för val?

Alltså tar jag paddeln med mig och vandrar ner mot båtplatsen vid kanalen för en liten kanotfärd i det underbara vädret istället. Jo, det har blivit en sån där härlig efter regnetdag idag och luften är varm, men ändå frisk och syremättad. En perfekt dag för en färd ut i Renstads kanal alltså istället för konstskapande måleri.

Vid Kvarnstugans bod, alldeles runt hörnet där den stora almgrenen har vält omkull och skapat ett undergömt grönt rum, håller näktergalarna revir. Nu är där ungar i närheten. Paret varnar intensivt när jag kommer gående:
"hiiip - krrrr hiiip hiiip hiiip - krrrrr".

Det är snabba och undanstuckna lägen och det verkar omöjligt att få en bild av fåglarna fastän de är alldeles nära.
Lösningen blir att jag härmar det vasst sugande lätet och se, vips har jag dem näranära och i fullt ljus.
Japp - där satt de! Bilderna alltså.

Vid båtplatsen sjunger en senare anländ näktergal för fullt. Det visar att det har varit ojämnt med ankomsten i år, men detta är känt sen tidigare, att näktergalens flyttning delvis blev fördröjd av oväder i Turkiet och i Balkan under april månad. Om den här sentsjungande hanen kommer att hinna ifatt och få tag på en hona är väl högst osäkert förstås.

Sen ute i kanoten i kanalen ropar göken. Härligt! Det har varit ont om gök i Tåkernbygden under flera decennier. Nu måste rörsångarna åter börja passa sig och boet.

20 juni - Sländor och snok

.
I Renstadkanalens stilla flöde paddlar jag långsamt och tyst, försöker undvika slammer och dropp in över relingen. Kikaren hänger om halsen och kameran har jag mellan mina knän.

Korna går bredvid på banken, mumsar och glufsar så att det hörs genom vassbården.
För varje revir av sävsångare och rörsångare som jag passerar väcks sång till liv; korta något irriterade strofer blandade med skärrande varningar. Sävsparvarna sjunger för en andra kull och där kanalkanten blir bred och med låg växtlighet stimmar årsnya sädesärlor bland flugor och fjädermyggor.

En fyrfläckig trollslända sitter på sin fixa utsiktspost varifrån den bevakar konkurrenter, spanar efter lämplig partner eller satsar ett sekundsnabbt utfall mot ett byte.

Den första sjöranunkeln har slagit ut och så även gäddnatens oansenliga blomkolv. Vattnet är grumligt brunt av åkerslam i strömfåran men klarnar mot kanterna där smågäddorna skvätter undan för mina paddeltag.

Rödögd flickslända, Erythromma najas, vilar på ett näckrosblad. Denna vackert rödögda art är den största i sin familj och jag ser ganska många men alltid enstaka ändå i mängden av mera allmänna arter av flicksländor.

Det är mycket vatten i Renstadkanalen i år och anledningen till den ökade vattenföringen är den nya tvärsöverkanal som grävts från Ramstad kanal och hit; en bred "autostrada" där ännu ingen växtlighet slagit rot.

En snok passerar framför mig. Det är här ute i vattenlandet de framför allt håller till nu under högsammaren. Här finns svalkan eller om så behövs - vattenvärmen - samt alla byten och det nödvändiga skyddet.
Passagen över öppna ytor är snabb och distinkt och jag hinner precis få ett foto innan ormen åter är försvunnen.

20 juni - Topplösa

.
Det finns inget ekivokt eller så där i detta namn. Det är i stället namnet på en av Tåkerns många spännande växter.






















Topplösa, Lysimachia thyrsiflora,
växer vid stränderna ibland långt ute i vattnet.
Den här blomman har jag fotograferat i Ramstads kanal och den visar ganska väl varför växten har fått sitt namn.
Den är inte topplös förstås. Det är bara så att blommorna sitter en bit ner på stammen - inte i toppen.
Arten är en vive-släkting och har sin närmaste frände i videört och trädgårdsväxten praktlysing.

20 juni - I zenit

.

.

Jag har förtöjt mig väl, tror jag, bland vassens gröna strån i en liten rund lagun av klarvatten och flak av gula näckrosor; allt omgärdat och vindskyddat med höga väggar av vass. Sothönsen kacklar, sävsparven sjunger, rörsångaren knarrar, en svarttärna "keckar" irriterat och skvalpvattnet galopperar mot kanotsidan.

Jag tror jag somnar en liten stund. Det är varmt och skönt och det gungar så mjukt.

Jag vaknar av en busvissling, ungefär så där som då man visslade med tummen mot cykelpumpens dysa när man ännu var ung och cykelburen; ett skarpt och snärtigt "pju ... pju".

Jag ligger raklång i kanoten med en fleecetröja under ryggen till skydd mot vattnets svalka under båtbottnen och tittar rakt upp mot zenit. Ulliga molngubbar vandrar där upp mot den blå himlen och solen bränner min panna. Kanoten har seglat iväg en sväng och jag vaknar bland näckrosorna, kniper ihop ögonen och spanar rakt upp in i zenits ljus.

Jag ser den fiskgjuse som väckte mig, den som svävar närmast och efterhand ser jag fler och fler och till slut åtta eller nio stycken samtidigt.

En riktig flock alltså om än något spridd.

De ligger på olika höjd och seglar i den gynnsamma termiken. Det är några av bergets alla häckande gjusar som nu har samlats över Tåkerns fiskevatten.

En av dem har redan fångsten klar. Den dyker med samlade vingar och lyfter fram fisken i klorna för alla de andra att beundra, stiger, stallar och dyker igen och igen och om igen.

Det verkar faktiskt vara någon form av socialt spel som äger rum på himlen över mig. Gjusarna seglar gemensamt runt runt under molnen och genomför en veritabel visslingskonsert, ibland med insprängd kustpiparton och jag förmodar att det här är något som kan ske endast i ett tillräckligt tätt bestånd såsom det som finns längs Ombergs västsida, här häckar ungefär femton par i en långsträckt koloni.

Ännu något nytt att ta in alltså. Idag igen.

19 juni - Dagsregn hör sommaren till

.

16 juni - Ateljéns Don Juan

.
När jag sitter på trappan till ateljén och äter en bit sockerkaka eller en banan eller något annat smågott, så kommer "grabben" ovanpå alltid direkt och hälsar på. Det är han som bor högst upp, under takteglet, vid hängrännan. Han brukar ha god koll på mig.
Ibland är han så nyfiken att han hoppar ända fram till min dörr och kikar in.

Han lägger huvet på sned och frågar: "Har du nåt att bjuda på idag"?

Han är gråsparvkollektivets charmör i byggnaden och verkar gilla att ha damer omkring sig. Så är det också nu, när jag slänger iväg lite smulor till honom; fem förtjusande tjejer kommer flygande.
De passar på att sänka rumpan och höja stjärten när de svassar runt honom och vill vara med i kalaset och han låter dem hållas. Han delar med sig och hoppas väl i förlängningen på någon form av efterrätt.
Tills vidare räcker ett par bitar sockerkaka sen tar charmören i honom raskt över.


Han gör sig stor och bred med låg tyngdpunkt.
Stjärten ställs uppåt och vingarna släpar som hos en tjädertupp.
Huvudet lutas lite bakåt och haklappen spänns upp maximalt varvid den blanksvarta näbben blixtrar i det mattsvarta burret.

Dessutom noterar jag något idag på nära håll för första gången: Det kastanjebruna hjässkantsbandet sväller bakom ögat ut till en riktig limpa och gör huvudet extra stort och kantigt.

Jag förstår att gråsparvsdamerna blir imponerade. Han är verkligen en av de vackraste gråsparvshanar som jag har sett. Och jag är ju ändå långt ifrån någon expert på just det området. Men sparvtjejerna vet och förstår.

16 juni - Ärtsångarens andra chans

.
Den har varit tyst i en månad nu men idag hörde jag åter ärtsångaren sjunga i min trädgård.
Då var det i slutet av april och början av maj och sången var frekvent på plats från fågeln som i min hembygd har blivit villaområdets alldeles egen sångare med häckar och vinbärsbuskar som sitt valda paradis. Nu satt den högt i grannens prydnadslön knappt synlig i det täta lövverket.

Den är rastlös, ärtsångaren, sjunger alltid i språnget mellan två grenar, snor runt och plockar, skallrar en ramsa "te te te te te te te te te te" (som en ärta i en tom bleckburk) för att plötsligt som en liten grå flängig varelse kasta sig ut i luften och försvinna in i nästa trädgård.

Jag läser i litteraturen:

"Kan ibland ha två kullar, i maj och juni".

Möjligen suktar den här hanen efter en andra chans i år.

15 juni - Nobelarbete 2011

.
Så är mitt "Nobelarbete" för år 2011 igång.
Förra veckan var jag inbjuden till Kungl. Vetenskapsakademin för en första sittning inför årets arbete med Nobeldiplomen.
I år är det min tur att göra konstverken som ska pryda diplomen i fysik.

Jag är nu ensam kvar av förra årets medverkande konstnärer och får med andra ord bära "mentorskapet".

Två nya konstnärer har tillkommit i år.

Lena Cronström, Nyhamnsläge, ska illustrera kemipriset (det som jag gjorde år 2010)
Susanne Jardeback, Röstånga, gör priset i ekonomi.

Akademisekreteraren Clarie och akademirådet Per flankerar Ingemar som är bokbindaren som gör själva diplomen. Längst ut på sidorna står konstnärerna Lena och Susanne. Själv är jag bakom kameran.

Här på bilden står vi i akademins magnifika plenisal med porträtten av alla gamla "honoratiores". I denna sal kommer de nya pristagarna att tillkännages under första veckan av november. Då kommer här att vara fullt av media från hela världen.

15 juni - Mimicry

.
Förvisso är inte allt i naturen vad det först kan synas vara. Så till exempel flög en liten "fågelspillning" iväg från ett blad igår när jag pincinerade mitt spaljepäron; en överraskning som jag ändå inte var helt ställd inför. Jag kände nämligen sen tidigare till några av de små vecklarfjärilarnas förmåga att se ut som och sätta sig helt öppet för att imitera just en liten prydlig fågelskit - s k mimicry - och på så sätt undvika att väcka aptiten hos presumtiva rovdjur.

När den landade igen på ett annat blad passade jag på att ta ett kort och nu har jag i ateljén kollat upp vad det var för en sort.

Gulanlupen björkknoppvecklare,
Apotomis betuletana

14 juni - Pilfink

.
Jocke ringmärker en pilfinkunge.

















Det var för ett par veckor sedan nu som Jocke var på plats en vecka vid Tåkerns fältstation för att ringmärka boungar i alla fågelholkarna. Därvid blev även mina holkar inventerade.
I en av dem häckade pilfinkar, precis som de brukar. Den holken sitter på ostgaveln av Stugan.

Jag hämtade stegen och Jocke utförde arbetet. Resultatet var mycket magert - en enda unge bara - och jag kom att tänka på vad Göran Bergengren berättar bland mycket annat intressant om arten pilfink i den bok som jag illustrerat - en artmonografi med namnet "Pilfink" rätt och slätt.
.

Boken Pilfink - kan beställas hos undertecknad för 150 kr + frakt.

Pilfinkarna har problem. Arten minskar i hela Västeuropa och har faktiskt försvunnit helt från vissa områden. Förändringar i miljön antas vara orsaken.

Jag citerar ur boken:

"Det får mig att minnas en början; hur jag en gång i slutet på 1990-talet satt och samtalade med professor Arne Lundberg, också delaktig i pilfinkstudier, och att vi båda nästan föll varandra i talet för att vi oberoende av varandra konstaterat att pilfinkarna lämnade så många okläckta ägg."

Miljögifter och annan påverkan från mänsklig verksamhet, såsom utsläpp i avlopp av hormonmedicinskt avfall från t ex p-piller och östrogenbehandlingar kan antas påverka fertiliteten hos pilfinkarna och öka dödligheten hos fostren, framför allt de hanliga.

Är det detta vi konstaterar vid min pilfinksholk vid Stugan, Jocke och jag? Ja, jag är rädd för det.

13 juni - På östgötska

.

13 juni - Kliande igelkott visar på det empiriska naturstudiets absoluta nödvändighet

.
Jag satt en stund på bänken i skuggan i går kväll.
Jag visste att igelkotten låg och vilade i rabatten alldeles bredvid mig. Jag hade noterat den tidigare under dagen, medan jag rensade ogräs, varvid den blott grymtade lite besvärat och stötte till med taggskölden då min hand kom för nära
Nu, vaknade den med aftonens svalka och gjorde sig redo för nattens vandringar.

Den tog god tid på sig; centimeter efter centimeter bara i sina första rörelser. Sen började den klia sig och det blev till en upplevelse att berätta om.

Det vänstra bakbenet kom fram under hårkjolen och taggförsvaret blev till en hätta blott. Det enklaste och tydligen mest primära stället att raska undan lopporna från blev magen och kroppssidan, alldeles under taggkanten.


Sen växte liksom benet till i längd, blev till ett avlångt mörkt lår och en smäcker fot på vrist och nådde upp mot ryggsköldens försvar. Där raspade det rejält när klorna virvlade runt bland 6 000 taggar.

Längst bak på kroppen blottades nu också en ett par centimeter lång svans.

För att komma åt alla lopporna runt örat och i ansiktet fick igelkotten sträcka ut sina ben både fram och bak till överraskande längd och med stor vighet.

Framför allt bakifrån blev igelkottens noggranna bestyr till en dråplig upplevelse.

Hade jag fått uppdraget som illustratör någon gång, att teckna en igelkott som kliar sig, hade jag aldrig, aldrig någonsin, kunna föreställa mig att det kunde ha sett ut på det sätt som det verkligen gjorde.

Allt klådande utfördes med bakbenen - analogt med hur andra däggdjur också kliar sig, även i ansiktet. Kanske inte så märkvärdigt alltså, men naturstudien i empirisk skissform är ändå härmed bevisad som en oersättlig källa att ösa ur.

13 juni - Vådan av att härma

.

Jag skrev den 8 juni i en "Kort återblick II" om göken och hur lätt den är att härma och fick två trevliga kommentarer från vännen Paul som handlar om vådan av att härma den.

Så sant, så sant - och det var just detta jag syftade på då jag skrev att man inte ska retas för mycket med naturen för då kan det gå galet.

Samma upplevelse som Paul beskriver har jag nämligen varit med om också. Så här var det:

En vän bad mig enträget att besöka honom och hans sommarstuga i skogsbygden söder om Ödeshög för att lyssna till och studera den sparvuggla han hade haft som granne i många år. Det här var på 80-talet, tror jag, och efter upprepade inbjudningar passade det slutligen en vårkväll att vi åkte dit tillsammans för att avnjuta det hela.

Sparvugglan var tyvärr tyst när vi kom dit, till min väns besvikelse, men jag sa, som jag brukar när det gäller sparvugglor, att det inte är något problem; jag härmar den bara och då kommer den snart att visa sig för oss, var så säker.

Och så blev det. Jag visslade och sparvugglan kom direkt. Den visade sig vara helt "orädd" och aggressiv. Jag visslade frenetiskt och den svarade med samma intensitet.

Till slut var den så "förbannad" att den anföll mig och slog av mig mössan. Därmed tyckte jag att det var dags att sluta spektaklet och då hade vi säkert duellerat i tjugo minuter.

Efter den dusten försvann sparvugglan. Efter att ha varit en god granne till min vän, visade den sig aldrig mera. Den hade fått nog, hade mött sin överman och givit upp sitt revir. Min vän var besviken och undrade över resultatet. Jag skämdes över min övernit och lovade mig själv att fortsättningsvis hålla igen på mina apkonster och visa mera respekt i mina kontakter med naturen.

Så agerar jag också hädanefter. Det är väl okej att härma gökar, domherrar, sparvugglor, kattugglor, storlommar, storspovar, hundar och alla andra djur som jag har fått förmågan att kunna samtala en smula med, en kortare stund. Men att sluta i tid är en viktig lärdom jag vill förmedla vidare.

Tack för dina trevliga kommentarer Paul, som berättar samma sak.

13 juni - Håll ut! Här kommer mera

.
Under tangentbordet finns ett fack för batterier. Det visst jag knappast om. Det var dags att byta. Hur jag än försökte komma vidare hände ingenting.
Nu är det gjort och jag kan snart skriva om det jag hade tänkt. (Tack för kommentaren dottern min under förra inlägget).

13 juni - Håll

8 juni - Kort återblick II

.
Jag har hört fler gökar ropa i år än de senaste åren. Vid Stugan var det länge sedan men på en av målardagarna för någon vecka sedan skedde det.
Och sen i söndags igen under Lars och min guidning på Naturnatten inne i Lysings urskogsreservat.

Igår, efter nästan ett helt dygns intensiva åskväder och välkommet regn, satt Ulla och jag uppe hos Olle och Amy på deras altan tillsammans med andra vänner för att fira Olles födelsedag. Strax innan skymning, när fuktdimmorna lägrade sig över markerna började göken ropa.

- Ja, jag har hört åtminstone två stycken i år häromkring, säger Olle.

Sen talar vi lite om detta med gökens liv och förutsättningar, om varför de har minskat och förhoppningsvis kanske börjat öka något igen, om parasitismen, värdfåglar, flyttning och liknande ting.

- Har ni sett gök då, frågar jag. Vill ni kanske se den nu?

Jag ställer mig i altanöppningen, formar mina händer och blåser gökrop. Det händer direkt. Gökhanen kommer som ett skott, sveper förbi oss alla ett par vändor och försvinner åter in i dimman, men kommer genast igen när jag åter lockar.

- Det får räcka så, säger jag. Man ska inte överdriva; inte retas för mycket, då blir det tråkigheter till slut.

8 juni - Kort återblick I

.
Det var ett bra tag sedan jag senast skrev i min Naturliga dagbok. Jag har nästan abstinens.
Det blev för mycket ett tag, men nödvändigt, allt det arbete inför och under konstrundan Konst runt Omberg som nu äntligen är avklarat och ger plats för allt övrigt jag önskar.
Detta bland annat.

Grå flugsnappare vilar på mitt staffli.


















En av de där dagarna då jag målade på altanen vid Stugan vid Tåkern bekymrade jag mig över de grå flugsnapparna. Jag hade överraskat dem mitt i bobygget som ägde rum på en av takbjälkarna i ett hörn. Mossa var redan på plats och en första bale kunde anas.

Jag målade en stund och lämnade sen, både för deras skull och min egen, platsen för lite avstånds betraktande, varvid de genast tog altanen i besittning, satt på staffliet eller ryttlade efter flugor i luftrummet under plasttaket.

Sen blev det min tur en stund igen och de fick lämna plats för konsten.
Så höll vi på i två dagar, ända tills den kraftiga vinden en dag välte tavlan från staffliet. Den lättade och landade med en smäll.
Flugsnapparna for iväg och återkom aldrig mer.
Det blev bara för mycket och det var ju faktiskt bäst så, för mig alltså.