14 september - Resan till Kavalla 12

.
Att inta ett berg.

Det ligger rakt över oss då man vänder ansiktet mot norr - berget - med ett nattetid illuminerat stort kors på krönet och ett litet kapell halvvägs dit. Det är en utmaning. Jag vill dit, den svåra vägen längs stigen rakt upp, och Jan-Eric vill följa med.

Vädret är perfekt för ändamålet. Vi köper varsin vattenflaska och lite snacks i butiken och påbörjar vandringen i makligt men uthålligt tempo.
En handfull sötmandlar får vi med oss av mannen vid vägen. Sen börjar stigningen. Upp till kapellet ligger en nyanlagd och lättgången skiffrad gångväg för våra fötter. 
Kapellet i vitt med gröna plåtdetaljer och fönstersmygar är stängt så vi fortsätter.

Stigen som går vidare mot toppen är inte längre så frekventerad konstaterar vi. Den är i och för sig trapplagd med tillhuggna stenar men svårt igenväxt med rispigt blodiga vader som följd. Men om nu ett kors kan locka och hägra gäller det åtminstone just nu, så vi stretar idogt vidare med små pust- och drickapauser instoppade då och då.

Träd av vild pistagemandel, terebint.

Vi gjorde det och målet känns skönt. 
Uppe vid korset finns en liten paviljong. Två unga grabbar som tagit bakvägen upp med mountainbike rastar där tillsammans med en man ur brandförsvaret som i uniform och kängor på och med kortvågsradio och kikarspaning håller ständig koll på sluttningarna efter eventuell rök från hotande skogsbrand.

Utsikten över bukten är imponerande och luften sval och något tunnandad.

Vi spanar efter vårt hus men konstaterar att det i takmyllret där nere verkar vara stört omöjligt att finna på.

Nervägen tar vi åt andra hållet via en slingrande och lättgången grusväg som i och för sig blir mycket längre men för tillfället lockar oss mycket mera.

Trädnäktergal

Hur kunde jag glömma min kikare. Jag är arg och jag skäms. Gott om fåglar har det ju inte varit hittills, mera bebyggelse om jag så säger, så nu går jag här genom en vackert grön buskvegetation med mängder av småfåglar runt omkring och så är jag obeväpnad. Otroligt

Jag känner att jag måste hit upp igen. Det måste bara bli så.

14 september - Resan till Kavalla 11

.
Jag funderar på hur fasen jag i ord bild ska kunna beskriva det åskoväder som drabbade oss i natt. Jag har trots allt tidigare varit med om hårda tag gällande åskor på både Sumatra och Java, men det som drabbade Kavalla igår kväll är utan jämförelse det häftigaste jag hittills varit med om i den genren.

Genom fönstret till mitt rum med utsikt över staden och havet spelade jag in en videosnutt med min Ipad men resultatet ser tämligen oskyldigt ut, på grund av teknisktoptiska begränsningar, så jag känner att jag måste måla en sån där vildsint akvarell för att ni kanske ska förstå något av hur det verkligen var och kändes, men egentligen var värre ändå.

Det började oskyldigt när vi satt på altanen med ett glas vin Stefan, Jan-Eric och jag, över bergen i norr, med ideliga blixtar utan ljud på grund av avståndet. Ovädret balanserade länge där upp på kanten av kustbergen, molnen drog fram och tillbaka utan att riktigt vilja bestämma sig och till slut kändes det som om det hela nog var över för kvällen, så vi gick till sängs.

Plötsligt började det dåna utanför mitt fönster. Det skedde sekundsnabbt. Alla de öppna fönsterluckorna i huset slamrade som grova kastanjetter och regnet sköljde ner nästan vågrätt i vindbyar som kastade allt omkring sig som inte var förankrat.
Ovädret hade slutligen bestämt sig för att ta klivet över kustbergens skarpa kant och rasade nu våldsamt snabbt med hela sitt innehåll nerför den branta sluttningen in över staden Kavalla.
Himlen illuminerades, regnvattnet rann in genom alla fönster och ut över golven, markisen på övre altanen slets itu och vi alla vaknade för att hjälpas åt med städning och återställande.

Mitt i ett våldsamt åskväder, utsikt från mitt fönster.

Det är märkligt att befinna sig mitt i ett åskväder. Svenska huset ligger högt upp på sluttningen i staden och för första gången någonsin befann jag mig verkligen i själva åskcellen eller som det kändes till och med ovan själva urladdningarna.

Mycket får man vara med om i Kavalla och allt tar jag tacksamt emot.
Nu, dagen efter, är luften sval och skön, solen skiner igen från en molnfri himmel.  Det är en perfekt dag för att inta berget!

13 september - Resa till Kavalla 10

.
Min tvätt är något förskingrad. Jag hängde den igår om kvällen på översta altanen. Nu får jag plocka upp allt från lite varstans och jag kikar med bävan ner från taket runt om bland trädtopparna efter lättflyktiga kalsingar och strumpor, men jag verkar ha haft tur, de har stannat innanför räcket.

Höstvädret har börjat så smått med moln som kommer ner över Rodopibergen och drar över kusten ut mot havet. Mikael som har varit här i tre veckor redan kan berätta om första veckans hetta med upp emot 35 grader fram till nuvarande mera modesta 25. Sommaren går mot sitt slut också här i Grekland.

I förrgår, precis som i natt igen, drog en häftig regnstorm in över Kavalla med åska i släptåg. Det öste ner och och blåste häftigt under någon timme. Från mitt rumsfönster kunde jag se pinjens grenar vrida sig i det piskande regnet. Drivor av barr samlades i hörnen och alla stengolv blev snorhala.

Stormen fortsatte ut över havet som förvandlades till ett murrigt grådis och ön Thassos upphörde för en stund att existera.

Idag ligger vinden kvar. Vi sitter på altanen och äter frukost, huttrande, och skojar om typisk svensk sommar.
Havet är inte längre pariserblått, det har antagit en mörkt ultramarin ton. Med ens är det arbetsväder.

12 september - Resa till Kavalla 9

.
Dagen idag har varit annorlunda - en turistdag.
Vi har nämligen hela gänget fått lära känna Kavallas brokiga och långa historia vid en guidad tur under en mycket väl tilltagen heldag.
Vår intendent Eleni hade ordnat en engagerad officiell turistguide som jag tror hette Ioannis. Han hade massor att berätta och vi promenerade sammanlagt minst en halvmil. Därför känner jag mig mätt och trött och orkar inte återberätta det hela just nu. Men jag återkommer säkert med blandade uppgifter om denna intressanta gamla stad senare när det hela har mognat lite mer.

Klockan börjar redan bli något sen men möjligen kan jag orka med att berätta att jag såg och hörde en eksångare igår. Den höll till i buskage av fikon och "blomman för dagen" under den gamla stadsmuren. Det är ingen sällsynt fågel här i Grekland och tämligen oansenlig är den också men den satte sig så vackert på en tunn hängande gren, att den fick fastna på ett papper. 
Jag har manipulerat akvarellen till en svartvit bild med monokrom blåton och så kan kanske verket blir både snyggt och mera konstnärligt. Sålunda gjorde jag det lite enkelt för mig idag. Det känns bra så!

11 september - Resan till Kavalla 8

.
Idag går jag åt andra hållet i Kavalla. Jag följer stadens gräns mot vattnet norrut, förbi hamnen under stadsmuren vid Akropolis, den Gamla Staden, och vidare ut till klippudden. 
Jag börjar bli van vid traskandet och märker att det inte längre är lårmusklerna fast mera vaderna som stramar en smula.

Jag är alldeles ensam också här. Klipporna är varma och vattnet svalkar. Jag har återigen funnit en egen badvik.

På den perforerade kalkstenen finner jag flera skal av rakknivsmusslor. Sådana känner jag igen från Spanien, där jag också har ätit dem, och jag har även några liggande hemma i fönstersmygarna i ateljén som prydnad.

Ovanför murkrönet till den Gamla Staden reser sig en vacker kyrka. Medan jag tecknar av den gläds jag åt alla kvillrande röster från lekande barn som jag hör men inte ser bakom kreneleringen. Enstaka kajor och kråkor flyger över och från havssidan jamar medelhavstrutar och knirkar enstaka kentska tärnor.

I solglittergatan kajkar en ensam fiskare i en skuggad minibåt omkring. Motorn är avstängd och årorna får göra grovjobbet. Han ror sakta fram och tillbaka; möjligen har han någon slags "utter" på släp.
Det vore kul att ta chansen att följa med en av alla dessa små fiskebåtar ut på fiske en morgon. Det ligger gott om underbara flytetyg i hamnen. Kanske vågar jag fråga. Jag tänker åtminstone fundera allvarligt på saken.

På vägen hem i stadsmurens sköna skugga sätter jag mig på ett café och tar en dubbel espresso och dricker en flaska vatten. Sen läser jag några sidor ur "Madame Bovary", som jag har laddat ner till min miniIpad från Götalandsbiblioteken. Dosan får alldeles lagom rum i min västficka och "Emma" får ånyo följa med ut på spännande utflykter.

Nu är jag själsligt och kroppsligt laddad för backarna som leder tillbaka hem till Suoidiko Spiti.

11 september - Resan till Kavalla 7

.

Igår kväll sammanstrålade huset alla gäster, åtminstone nästan alla, på altanen till samkväm och knytis.
Det var Christers afton. Han är liksom jag med i Svenska Tecknare och fastän vi har tämligen olika uttryck i vår konst och vårt skrivande, så kände vi båda att vi hade mest gemensamt ändå, mitt i den skara forskare av skilda slag som är här på bidrag och projektpengar med sträng arbetsdiciplin och absolut fokus på deadlines i främsta rummet.

Christer berättar om sitt liv och sin verksamhet.
Han är djupt engagerad i politiska frågor av "rättvisekaraktär" vilka utvecklas och presenteras i text och bild, men vid sidan om detta är han också alltid på spaning efter uppslag av "lättare" format. Han har t ex presenterat en bok med aforismer ur hundens synvinkel gentemot hussar och mattar, en bok byggd på bröllopsannonser och en liknande om dödsrunor.

Konstverk av Christer  Temptander

- När en bild är klar och utgiven lever den ofta sitt eget liv, förklarar Christer och berättar om händelsen vid Wounded Knee på sjuttiotalet, då siouxindianer ockuperade en kyrka till åminnelse av den grymma massaker på indianer som hade inträffat där etthundra år tidigare.
På olika sätt hade den bild, se ovan, som Christer gjort helt oberoende av detta, letat sig ut som affisch till demonstrationståget vid Wounded Knee.

10 september - Resan till Kavalla 6

.
Orientalisk geting

Den låter som en mumlande tenorstämma när den närmar sig genom luften, ibland lågt zick-zackande mellan benen över den nyvattnade gräsmattan, eller vid bordet när man äter sin mat på altanen. Men den verkar inte bli lika närgången ändå som våra svenska getingar. Den är uppenbart vaksam och tar snabbt till flykten och dess långa ben hänger därvid alltid under kroppen. Kombinationen av rödbrunt och citrongult bör vara en effektiv varning till alla i närheten att låta den vara ifred.

Den kallas för orientalisk geting och har kraft och storlek ungefär som våra svenska bålgetingar men med en helt annan kvickhet. Endast här ner i värmen i söder finns den till lycka för den som har skräck i bagaget. Här i Kavalla får man lära sig att stå ut och acceptera; kanske till och med som en trevlig bekantskap. Ibland är det enklast så. 

10 september - Resan till Kavalla 5

.
I lördags, det var den första morgonen här i Kavalla, besökte jag tillsammans med andra nyanlända gäster marknaden, Agora, som ligger endast en liten bit norrut i staden, i närheten av hamnen där färjorna till ön Thassos utgår.
Som alltid blir man betagen av tillfället och miljön och kan inte låta bli att handla, vilket ju också är meningen.

I hemvägens svåra motlut kånkade jag hem minst tio kilo frukt och grönt för kommande behov: tomater, aubergine, persilja, morötter, nektariner, fikon, potatis, bönor, oliver, nötter, vindruvor, linser och paprikor av olika färg och styrka.
Vindruvorna ja, de dominerar verkligen marknaden just och verkar finnas i hundratals kvalitéer, färger och smaker. Och så billiga sen.

Skålar med vindruvor står numera överallt i huset. 
- Varsågod! berättar små handskrivna lappar.

Nu har jag ätit linssoppa i tre dagar vilken har blivit allt mustigare efterhand som jag fyllt på med nya ingredienser. Den har smakat verkligt gott tillsammans med brutna bitar av bröd från bagaren en sidogata bort, med några blandade oliver till och ibland en sval grekisk Fix-öl, men visst har jag börjat fundera på alternativ.

Under promenaden igår råkade jag på en riktig fiskaffär. I isiga lådor låg mängder av främmande fiskar och en del mera bekanta (norsk fjordlax till exempel - den dyraste i butikens sortiment - hade "simmat" ända hit).

- Nu gäller det att passa på, tänker jag, och handlar färska, d v s okokta räkor och två hajfiléer. Ikväll blir det fest!

*

Nu är det nästan afton, klockan är nitton slagen, och innan det börjar bli mörkt, vill jag vara igång och därmed är jag tidigast av alla i huset och "äger" köket.

Jag börjar med olivoljan, en halv buljongtärning ur det gemensamma förrådet och ett par nypor lånat havssalt samt duttar med chilipulver och lägger därefter i allt grönt, gult och rött, som får fräsa till brynad och mjuknad. 

Under tiden skalar jag räkorna, som sen får hänga med i sista svängen ner i stekpannan, där de vitnar och kröker sig.
Såsen tjocknar naturligt av sig självt och blir så där läckert rödfärgad.

Jag lägger allt detta på ett fat så länge medan jag pytsar i ny olivolja och lägger ner hajfiléerna.
Jag ser att det växer en vacker buske rosmarin utanför köksfönstret och spetar ut barfota i det vassa gårdsgruset för att hämta in några kvistar till fisken. Det är det värt.

När broskbenet precis har börjat lossna är fisken klar, inte en sekund längre, och därefter är anrättningen lockande färdig.

Jag gör i ordning en bricka, tar med en flaska nyinköpt, svalt vitt vin av lokal karaktär och går ut på altanen. Jag är alldeles ensam därute ikväll, tills vidare. 
Ännu är det sparljust från himlen men solen har försvunnit bakom bergen. Medan jag njuter oändligt sakta mörknar kvällen och lamporna tänds så småningom i arbetsrummet på övervåningen.

Då är jag ännu kvar. Det är en långsam fest i temporär avskildhet.

9 september - Resan till Kavalla 4

.
Om man tar trapporna ner till havet, följer strandvägen söderöver, bortom badviken och förbi fiskehamnen med de stora båtarna så kommer man efter en dryg halvtimmes varm promenad till en klippig udde med en måsskiten stenö alldeles utanför.
Här är jag och jag är svettig så det räcker. Jag tar av mig alla kläderna och naken sitter jag nu under klippkantens överhäng utom synhåll för allt och alla och lutar mig mot den varma lena hällen. Benen dinglar fritt över blått och grönt vatten och havet brusar stilla. Det luktar lite av fisk ända hit från hamnen.

Det ligger femstjärniga hyreshus på parad strax intill och ytterligare en bit längre bort finns ett stiligt hotell och där börjar också den riktigt lyxiga playan. Jag var nyss där borta, hade tänkt ta ett bad, men jag vände om tillbaka hit istället.

Här kan jag sitta skönt avkopplad och bara njuta. 
Det doftar från fikonträden ovanför mitt huvud och taggiga björnbärssnår når ända ner till vattnet strax bredvid; graffitikladd färgar några stenar och spridda cigarettfimpar och en trasig plastflaska finns förstås, som alltid, men sånt undviker jag att reta mig på just nu.

På andra sidan bukten fortsätter stadens vita husmassa i en låg profil ut mot en spetsig udde som försvinner i blådis. Därute stävar en del stora båtar och även ett par smärre. Ett stort lastfartyg lotsas av två bogserbåtar in den trygga vägen och lägger till vid fiskehamnens pir. Det ryker svart ur skorstenen och doftar diesel.

Rakt under mina fötter svärmar vattnet runt en klippa som är nästan helt under vattnet. Det är mycket rofullt att sitta så här och följa vattnets intrikata rörelsemönster. Av och an vaggar havet in och jag följer de lugna bränningarnas väg med blicken när de sköljer strandens alla stenar och sprickor för att till slut plana ut där jag sitter.
På stenen kravlar några krabbor omkring och en svart bård av blåmusslor sitter i nivå med vattenytan.
Jag tänker bada. Men man måste vara försiktig. Det finns mycket som är vasst.
Havstulpanerna till exempel som täcker större delen av strandstenarnas våta partier och längre ner finns mängder med purpursvarta sjöborrar.

Sjöborrarna har ett farligt försvarssystem. Sylvassa taggar sticker ut åt alla håll och sätter man foten där får man behålla en hoper avbrutna taggar som kan orsaka svåra besvär.

Mjuka och säkert ofarliga är däremot de små rödbruna havsanemonerna som satt sig fast i bergets skrevor vid vattenytan De har alla dragit ihop sig till gelémjuka bollar och jag tror att de öppnar sig och släpper ut nässeltentaklerna först med mörkrets inbrott.

Att behålla skor på under badet är att rekommendera, annars kan det framför allt vara svårt att ta sig upp helskinnad igen. Plastsandalerna får alltså följa med ner i vattnet när jag dyker i.

Jag ligger länge och skvalpar runt i det ljumna vattnet. Sen sätter jag mig att soltorka - också länge.

Plöstligt lyfter en kungsfiskare från buskarna vid stranden en bit bort och flyger förbi stenudden tätt över vattnet där jag sitter.
Den blir nästan färglöst mörk i det starka ljuset. Endast på ryggen anar jag ett ljust turkosfärgat skimmer. Lika snabbt är den borta igen. Det känns lite märkligt.

När jag går tillbaka uppför klippbranten ser jag en ödla som solar sig. Jag stannar upp för att ta ett foto men så dags har den redan kilat vidare. Jag minns att den hade ett grönt stråk över ryggen. Det måste jag försöka få till när jag kommer hem, tänker jag. 
Den bilden får också bli en lämplig slutvinjett till dagens rapport.

8 september - Resan till Kavalla 3

.
Kavalla är minst sagt en kuperad stad. Topografin är skarp och krävande och efter en dags vandringar värker det i förslappade lårmuskler och man kan liksom inte låta bli att med förvåning och avundsjuka stirra på alla svartklädda krumbenta gummor som stretar upp och ner, varje dag, ofta med packning, osvettiga och svala, utan större åthävor, därför att alternativen saknas.

Gatorna ringlar sig fram i ett tätt nätverk genom trånga passager mellan generöst och tydligen, många gånger i dessa ekonomiska ofärdstider, varaktigt uppställda bilar. 
Där vandrar man mindre gärna, så idag har jag på allvar testat trapporna. De är genvägar för gående och leder alltid på tvärs mot gatunätet, oftast rakt ner, och upp, via branta etager; trappsteg för trappsteg i evinnerlighet; ibland med en mörkgrön ledstång som klen och enda tröst. 
Ner går väl an ... men upp igen! Suck!

En av dessa trappor, eller rättare sagt system av trappor leder rakt ner till havsstranden från huset där vi bor, Souidiko Spiti, Det var den jag testade idag, både ner och upp och belöningen i form av ett salt, svalt bad var oändligt skön, men förstås, svettigheten värre till sist ändå.

Sanden var grov, nästan som fint grus, av sandsten och kalksten, ockrafärgad och glittrande i det skarpa ljuset. Klibbig var den också, nästan klistrig, och halva stranden ville senare följa med hem till duschen.
Jag saknade mina hemmaglömda badskor och var nödd att balansera i vältande vågor mellan svarta sjöborrar på okända rev.
Plötsligt stack det till i höger stortå och jag drog hastigt upp foten, varvid ett moln av luftbubblor steg till ytan med ett väsande från bottnen där jag nyss trampat.
Vad var detta? En fjärsing? Knappast en sjöborre.
Det gick bra emellertid, trampdynan stod emot.

Bland alla badgäster simmade en ung toppskarv omkring. Den var helt orädd och tycktes trivas väl eller till och med dras till, utnyttja, oss badare. Det var en märklig upplevelse att se hur den tumlade omkring på blott några meters avstånd. 
Jag dök ner under ytan och såg den faktiskt, trots att jag saknade simglasögon, simma omkring som en mörk skugga bland ben och baddräkter, ibland så nära att jag nästan kunde känna suget av de vevande svarta storfötterna.
Fiskafänget gick som smort för den. Kanske är det så att fisken dras till badfolk som trampar runt bland koraller och sjögräs och virvlar upp mat och att detta har lärt den här unga toppskarven ett annorlunda, matnyttigt beteende.

På stranden låg jag därefter en stund och solade, betraktade trutarna som stod strax intill och överraskades helt plötsligt av att de alla lyfte samtidigt och försvann ut över havet.

Då såg jag, i blänket långt därute, under molnet av dessa fiskande trutar hur delfiner jagade. Det var en flock på ungefär tio djur. Jag såg dem dansa runt i stimmet av imaginära sardiner som krusade ytan i sin jakt att komma undan. Flera små kalvar hoppade med sina mödrar. Allt var så elegant och samtidigt vilt, att större naturlycka knappast kan finnas att uppleva.

Jag försökte dokumentera det hela med kameran genom teleobjektivet, men nu, i efterhand, kan jag konstatera att de var trubbiga redskap. 
Helt tomma eller i bästa fall suddiga sekvenser, det blev hela resultatet eftersom förloppet med hoppande delfiner är så kort att reaktionstiden överskrider verklighetens.
Men med obeväpnat öga blir skeendet liksom uppstannande och nästan kristallklart. Det gäller bara att hålla kvar bilden på näthinnan och memorera. Sen går den, med träning, att fästa på papper.

Till slut styrde två små fiskebåtar in i det hela; också de på jakt efter fisk och efterhand försvann hela cirkusen ut över havet, men ännu när jag började min klättring tillbaka uppför trapporna kunde jag i kikaren, då jag vände mig om, se svarta spetsfenade valryggar tumla runt i blänket försvinnande långt därute. Jag såg dem blott för att jag redan visste!

7 september - Resan till Kavalla 2

.
Svenska huset, Souidiko Spiti, ligger högt och centralt i den nyare delen av den vita staden Kavalla som klättrar på kustbergen över ett idag stilla Medelhav med ön Thassos som höjer sig ur horisontens dis i bakgrunden.

Jag sitter på muren i trädgårdens skugga under en stor pinjetall och skissar utsikten mot sydväst. Detta är bara början. På något sätt måste man komma igång. Här arbetas det nämligen. Överallt i husets vrår pågår skapande verksamhet, som smittar.
Men jag känner redan att i fortsättningen orkar jag inte, det är fortfarande trettio grader varmt, skriva en fullödig dagbok. Det får bli små nedslag här och där.

Turkduvorna tutar. Jag spanar ner över trädgårdens nedre del och min blick fastnar vid vinrankans långa spaljé där blåsvarta druvor hänger fullmogna.

Nu är jag där. Jag viker upp ett nytt blad ur mitt skissblock; tecknar, målar och äter solvarma druvor, allt på samma gång; simultankapaciteten är på topp.

5 september - Resan till Kavalla 1

På tåget till Stockholm.

Allt som fladdrar förbi får ett egendomligt djup. Jag kan räkna till fem nivåer: speglingar, och speglingar av speglingar, i flera steg.

Det är stilla och tyst. Min resa till Kavalla i Grekland börjar med en tågresa till en kort övernattning i dottern Hannas familj i Hägersten.
Imorgon tidigt sitter jag på planet. Strax efter klockan 4 måste jag vakna för att hinna med.

5 september - Mot Kavalla

.
Nu är det snart dags.
Jag åker till Grekland.

Under kommande dryga två veckor kommer jag att var borta. Jag reser till Stockholm idag för flygfärd tidigt i morgon bitti till Thessaloniki och därefter vidare med buss till Kavalla ca 15 mil öster därom.
Jag har fått ett stipendium från Svenska Tecknare, med resa och uppehälle betalt, för en vistelse på gästhemmet för kulturarbetare på Svenska Institutet där. Det ska bli oerhört spännande förstås, både att möta en del av Grekland jag tidigare aldrig har besökt och att få möjligheten att skapa nya kontakter med författare och konstnärer.
Gästhemmet har tolv platser och jag vet att alla är besatta.

Jag tänker försöka datera upp min Naturliga dagbok löpande med små skildringar av livet på plats.
Vi hörs och ses alltså!

4 september - Tåkerns fältstation 50 år!

.
Nu i september firar Tåkerns fälststation 50-årsjubileum. Det är en händelse av väsentlig vikt.
Det var således under hösten 1963 som vi, ett antal unga främst Mjölbygrabbar, (några var från Boxholm), satte igång med ringmärkning vid Glänås vid Tåkern, där vi handgripligen, dock under mentorskap av tre något äldre gentlemän, hade byggt ett alldeles eget fågeltorn vid stranden av våra drömmas sjö.

Åren har sprungit iväg. Idag är vi en samling grånade herrar i pensionsåldern men i våra hjärtan och i verkliga livet lever Tåkern kvar lika levande och spännande som då.

Kärngänget från 1963 är åter samlat vid Tåkerns fältstation 2008. 
Från vänster till höger:
Gebbe Björkman , Sven-Erik Fransson (nestorn och initiativtagaren), Christer Elderud, Kent Persson, Göran Bergengren, Frank Runtegen, Johan Träff samt Urban Ekstam.
Självklart saknades vid den här återträffen många andra representativa personer och naturligtvis mängder av folk som varit verksamma under årens lopp.

Bilden togs i anslutning till att ett definitivt beslut tagits om att byggandet av Naturum Tåkern skulle påbörjas, med en rivning av det gamla fågeltornet som första delmål. 
Tornet anas i bakgrunden.
Vi samlas alltså här för att en sista gång ta farväl av vår kära gamla, egenhändigt tillverkade, skapelse från 60-talet .

Tåkerns Fältstation 50 år

Kl 14.00 bjuds smörgåstårta i Tåkerns vandrarhem vid Svanshals kyrka. Därefter åter till Naturum kl 17 då vi kör bilder från förr och nu i filmsalen. Det hela rundas av med pubkväll i vandrarhemmet och allmänt minnesvärt umgänge.
 Inbjudna är alla som under årens lopp har varit delaktiga i verksamheten.

Hoppas vi ses 7 september! 

Tåkerns Fältstation

Nu är det dock så att jag själv tyvärr inte kan delta och det sörjer jag väldigt mycket.
Att vara med om detta jubileum torde självklart ha prioritet ett. Men ändå - nej.

Lite ego-bilder - Gebbe i verksamhet vid Tåkerns fältstation - tagna av Tåkerns "hovfotograf" vännen Christer Elderud.

Jag har fått ett fint stipendium nämligen. Fjorton dagars vistelse med resa och boende inkluderat på Svenska institutets gästhem i Kavalla i Grekland under september månad via organisationen Svenska Tecknare; något man knappast tackar nej till. Jag reser i morgon torsdag och kommer hem mot slutet av månaden.

Tåkerns fältstation är ännu i full verksamhet vid Tåkern, med inventeringar, ringmärkning och forskning. Ordförande är Bengt Andersson och stationschef Lars Gezelius. 
Det mesta händer dock inte längre vid Glänås som då på 60-talet. Här reser sig nu istället det nya fågeltornet och Tåkerns Naturum; en fantastisk skapelse med succéartad framgång.

Låt mig sluta med den dikt av Alf Henriksson som var införd i DN en septemberdag 1963 då Tåkerns fälstations verksamhet och fågeltornet invigdes. Det var stort! 
Det är stort, och jag var med - ibland känns det som vore det igår.

2 september - Det finns mycket att upptäcka under en skogspromenad

.

Karin och Alva på skogsstigen

Det finns mycket att upptäcka under en skogspromenad. Med barnbarn på plats blir det mesta väldigt spännande: hemliga spår, skogsdunk, vattenhåvning, bäckbad, kurragömma, skattjakter och naturstudier. (Jo, ni läste rätt . Det blev bad i Disan där den rinner genom skogen, bland stenar och grenar, dock inte för mig).
Så var det i helgen när dotter Karin och barnbarnen Ella, Elliot och Alva bodde hos oss.

En honungsskivling spränger barken på en björk med långsam urkraft.

Aldrig har jag väl sett en så tät tuva med knärot - skogens egen orkidé, som jag berättade om alldeles häromdagen.
Den här täta individen med fler än trettio blomståndare växter uppe på en mossig sten. Det var i Pelarboskogen.

På en stig låg en död näbbmus. Den här hade kolsvart  översida och vit mage och nu, till skillnad mot  för någon vecka sedan, kunde jag med absolut säkerhet säga att detta var en vattennäbbmus.
Barnen undrade och funderade över livet och mitt i döden var det blodet som skrämde mest