Kavalla är minst sagt en kuperad stad. Topografin är skarp och krävande och efter en dags vandringar värker det i förslappade lårmuskler och man kan liksom inte låta bli att med förvåning och avundsjuka stirra på alla svartklädda krumbenta gummor som stretar upp och ner, varje dag, ofta med packning, osvettiga och svala, utan större åthävor, därför att alternativen saknas.
Gatorna ringlar sig fram i ett tätt nätverk genom trånga passager mellan generöst och tydligen, många gånger i dessa ekonomiska ofärdstider, varaktigt uppställda bilar.
Där vandrar man mindre gärna, så idag har jag på allvar testat trapporna. De är genvägar för gående och leder alltid på tvärs mot gatunätet, oftast rakt ner, och upp, via branta etager; trappsteg för trappsteg i evinnerlighet; ibland med en mörkgrön ledstång som klen och enda tröst.
Ner går väl an ... men upp igen! Suck!
En av dessa trappor, eller rättare sagt system av trappor leder rakt ner till havsstranden från huset där vi bor, Souidiko Spiti, Det var den jag testade idag, både ner och upp och belöningen i form av ett salt, svalt bad var oändligt skön, men förstås, svettigheten värre till sist ändå.
Sanden var grov, nästan som fint grus, av sandsten och kalksten, ockrafärgad och glittrande i det skarpa ljuset. Klibbig var den också, nästan klistrig, och halva stranden ville senare följa med hem till duschen.
Jag saknade mina hemmaglömda badskor och var nödd att balansera i vältande vågor mellan svarta sjöborrar på okända rev.
Plötsligt stack det till i höger stortå och jag drog hastigt upp foten, varvid ett moln av luftbubblor steg till ytan med ett väsande från bottnen där jag nyss trampat.
Vad var detta? En fjärsing? Knappast en sjöborre.
Det gick bra emellertid, trampdynan stod emot.
Bland alla badgäster simmade en ung toppskarv omkring. Den var helt orädd och tycktes trivas väl eller till och med dras till, utnyttja, oss badare. Det var en märklig upplevelse att se hur den tumlade omkring på blott några meters avstånd.
Jag dök ner under ytan och såg den faktiskt, trots att jag saknade simglasögon, simma omkring som en mörk skugga bland ben och baddräkter, ibland så nära att jag nästan kunde känna suget av de vevande svarta storfötterna.
Fiskafänget gick som smort för den. Kanske är det så att fisken dras till badfolk som trampar runt bland koraller och sjögräs och virvlar upp mat och att detta har lärt den här unga toppskarven ett annorlunda, matnyttigt beteende.
På stranden låg jag därefter en stund och solade, betraktade trutarna som stod strax intill och överraskades helt plötsligt av att de alla lyfte samtidigt och försvann ut över havet.
Då såg jag, i blänket långt därute, under molnet av dessa fiskande trutar hur delfiner jagade. Det var en flock på ungefär tio djur. Jag såg dem dansa runt i stimmet av imaginära sardiner som krusade ytan i sin jakt att komma undan. Flera små kalvar hoppade med sina mödrar. Allt var så elegant och samtidigt vilt, att större naturlycka knappast kan finnas att uppleva.
Jag försökte dokumentera det hela med kameran genom teleobjektivet, men nu, i efterhand, kan jag konstatera att de var trubbiga redskap.
Helt tomma eller i bästa fall suddiga sekvenser, det blev hela resultatet eftersom förloppet med hoppande delfiner är så kort att reaktionstiden överskrider verklighetens.
Men med obeväpnat öga blir skeendet liksom uppstannande och nästan kristallklart. Det gäller bara att hålla kvar bilden på näthinnan och memorera. Sen går den, med träning, att fästa på papper.
Till slut styrde två små fiskebåtar in i det hela; också de på jakt efter fisk och efterhand försvann hela cirkusen ut över havet, men ännu när jag började min klättring tillbaka uppför trapporna kunde jag i kikaren, då jag vände mig om, se svarta spetsfenade valryggar tumla runt i blänket försvinnande långt därute. Jag såg dem blott för att jag redan visste!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar