30 september - Att börja måla igen känns som att leka

.
Jag har haft en period som pekat lite neråt sen jag kom hem från stipendieresan till Kavalla. Det är nog inte så underligt kanske. Att komma från sommar med 25 grader varmt direkt till frostig och mörk höst, sätter sina spår, inte minst i den skapande ambitionen.

Jag har varit med en liten sväng på Kulturnatten i Norrköping. Det var i lördags det, då jag på initiativ av Östsvenska handelskammaren deltog i en liten miniutställning och presentationsworkshop tillsammans med fem andra medskapare för att där presentera min verksamhet för en delvis ny publik.
Det var väl ingen stor grej förstås men ändå förhoppningsvis något viktig i kanten.

Igår var jag inbjuden till avslut på vännen Lars Frölichs söndagsvandringar på Omberg. Imponerande 27 söndagar i rad har han genomfört och avslutade igår med en vandring längs Kulturstigen från Omberg till Ålebäcken. Efteråt bjöd Stocklycke vandrarhem på lunch för oss som på något sätt varit behjälpliga i arrangemanget. Det blev förstås en mycket trevlig och givande sammankomst.

Sen har det varit en hel del annat att tänka på sen jag kom hem för en dryg vecka sedan, så fort den har gått förresten, i trädgård, bostad och ateljé, och nu kom jag plötsligt ihåg att jag snarast måste åka ner till Falsterbo konsthall igen och hämta hem kvarblivna alster där, efter samlingsutställningen som jag har deltagit i.

Men idag är en annan dag! Idag målar jag akvarell igen och det är alldeles fantastiskt.
Mot väggen i ateljén stod sen tidigare en påbörjad studie som "gått i baklås" och tänk så bra det känns nu, att lyfta fram den till arbetsbordet och börja leka. Jo, det är faktiskt precis så som jag upplever det när det är som bäst; att måla akvarell är att leka. Och jag bryr mig inte heller om, just nu, ifall det inte "blir" något, det unnar jag mig och jag vill behålla den här känslan - länge.